När mattan brutalt rivs bort under ens fötter...

När man är så djupt nere i det svarta så finns inte på kartan att be om hjälp. Man är bara less. Man är varken ledsen eller sorgsen. Snarare upprymd att slippa vara med längre. Du hade inte kunnat göra ett enda dugg. Och hon var för djupt nere.

Jag kan ändå inte hjälpa att tankarna kommer. vad hade jag kunnat gjort ? 
vad gjorde jag för fel?
Jag känner mig som världens sämsta vän :(

Du hade aldrig i livet kunna hindra henne. En människa som bestämt sig kan du möjligen hindra just då. Men hon KOMMER ta livet av sig. Hon hade gått igenom för mycket för att orka med. Hade man kunnat tvångsvårda henne så kanske kanske hon nånstans hittat tillbaka. Men inte ens det hjälper alltid :( Så släpp de plågsamma tankarna. Att älta gör dig inte lyckligare, tvärtom. Och du är säkert inte ensam om att känna som du gör.

Du behöver prata med någon om dina känslor, gärna någon professionell. Jag sköt bort mina känslor efter min bästa väns död i nästan 5 år och det höll på att bli min undergång.

Prata, prata, prata och känn allt, håll inget inom dig.

Och en sak till, det var inte ditt fel och det fanns inget du kunde göra. Det låter som skitsnack men det är sant. En vacker dag kommer du kunna tro på det.

Tack, jag försöker intala mig själv det. Men jag var hennes bästa vän.. vi pratade om allt.. varför kunde jag inte finnas för henne ?

Det hände min bästa vän för 3 år sen. Jag hade pratat med henne varje dag i drygt 20 år så saknaden är enorm!!!!
Än idag tänker jag på henne dagligen, tror aldrig jag kommer över det!
Det jag försöker trösta mig med är att hon äntligen fått frid! RIP Catarina!
Tyvärr efterlämnade hon en liten 9 årig dotter som nu är föräldralös och bor hos sina morföräldrar tills de inte orkar och det blir fosterhem för flickan.

Beklagar sorgen, ta hand om dig! Själv går jag i terapi sen dess.

Usch vad illa berörd man blir av att höra om barn som blir kvar. Vare sig det handlar om att föräldrarna gått bort i sjukdom eller detta. Hur kan man lämna sitt barn? Jag har funderat på att anmäla oss som fosterfamilj med tanke på dessa barn. Har dessutom hört många skräckhistorier om fosterbarn som hamnat hos "fula fiskar". Kände direkt att man vill hjälpa den här tjejen eller någon annan.

Kandu som hennes mammas vän finnas där för tjejen? Det skulle nog vara värdefullt för henne att ha kontakt med någon som kände mamman och som kan berätta positiva saker om hennes mamma.

Jag är lättat i all sorg att min väninna inte lämnade efter sig några barn. 

Smulpaj, tack för att du delar med dig. Hur gjorde du i början för att fungera normalt? Jag känner att jag bara är apatisk och arg, och ledsen och frustrerad.
Hur ska jag hantera det?

Tyvärr bor vi väldigt långt ifrån varandra. Jag har ringt mormor ett par ggr för att höra hur hon mår och har det. Mormor tillåter inte att jag pratar med flickan då det kan riva upp sår. Hon vill att flickan ska glömma sin mamma. Finns inte ens en grav att besöka
Jag oroar mig mkt för fosterhemsplacering då jag har dåliga erfarenheter av det. Det är ont om bra fosterhem tror jag.

Jag var på väg till jobbet när jag fick veta. Fick en chock och bröt ihop, pinsamt jag som aldrig någonsin gråter. En kvinna gav mig näsdukar. Ringde jobbet och sjukskrev mig några dagar. Alla mina vänner ringde mig och beklagade sorgen eftersom alla vet hur nära vi var. Min bror kallade henne sin lillasyster.
Efter det körde jag bara på några månader utan att tänka. Sedan insåg jag hur dåligt jag mår och sökte hjälp i terapi.
Jag kan inte säga vad Du ska göra eftersom alla hanterar sorg på sitt sätt. Känn efter vad du behöver just nu.