Konsekvenser till 3,5 åring

Lägg ner det där med straff. Det leder ingen vart. En konsekvens handlar inte om att gå till sitt rum eller att få leksaker slängda. En konsekvens är en konsekvens:  det vill säga orsak och verkan.

Här är exempel på konsekvenser som min 2,5-årige son har upplevt den senaste veckan:

- Han satte sig på marken och vägrade gå. Konsekvensen blev att han fick åka vagn.

- Han satte sig på marken och vägrade att gå. Vi hade ingen vagn med. Bolibompa skulle börja tio minuter senare. Jag sade att om han inte följer med så missar han bolibompa. Han vägrade följa med och missade följaktligen Bolibompa, vilket gjorde honom jätteledsen, men var liksom ingenting jag kunde göra något åt.

- Han har börjat slicka på glaset till porten varenda gång vi går ut. Inga tillsägelser har funkat och bär man honom förbi porten så springer han tillbaka till porten och slickar på fönstret i alla fall, samtidigt som han skrattar hysteriskt. För att få stopp på det beteendet så hejdade jag honom precis när han skulle slicka på fönstret och sade: "Om du ska slicka på fönstret så kan vi inte gå ut igenom porten utan då måste vi åka upp till lägenheten och hämta en trasa och torka bort spottet." Eftersom han vet att jag håller det jag säger, så hejdade han sig själv och lät bli att slicka på glaset eftersom han hellre ville gå till lekplatsen än att ta hissen upp till lägenheten och hämta en trasa att torka med.

- Han hällde ut alla pärlor på golvet trots tillsägelse om att inte göra det. Konsekvensen blev att han fick plocka upp dem, fast han egentligen inte ville.

- Han kastade en leksaksbil i golvet. Konsekvensen blev att den gick sönder.

Hänger du med? Konsekvenser är helt enkelt naturliga konsekvenser av ett handlande. Att slänga leksaker för att barnet inte vill gå hem från lekplatsen är ingen konsekvens. Det är ett straff och det är jäkligt elakt och förvirrande att utsätta ett barn för det. Av straff lär man sig ingenting.

Han vägrade faktiskt att plocka upp först, och han var skitsur. Jag tog hans hand och så plockade vi upp tillsammans (med min hand runt hans hand). Inte plockade vi upp allt så, förstås, men några nävar, innan han självmant plockade en näve själv, och sedan två till. När han han sedan tröttnade så sade jag att jag hjälper honom med resten (annars hade han plockat pärlor halva kvällen)

Nej, att plocka upp pärlor som man har hällt ut, är inget straff. Hade jag sagt till mitt barn att det inte får titta på tv för att det häller ut pärlor på golvet, så är det indragna tevetittandet ett straff. En konsekvens ser oftast inte olika ut för ett barn och en vuxen, utan är många gånger samma. Om JAG häller ut pärlor på golvet, så får jag plocka upp dem. Man använder sig av konsekvenser för att lära sig rätt och fel. Hur menar du att man annars skulle ha gjort med pärlorna? Låtit dem ligga kvar? Visserligen, så kan man ju göra och då är konsekvensen att de dammsugas upp nästa gång man dammsuger, men jag vill helst undvika att köpa nya pärlor och jag vill undvika att mitt barn blir ledset för att pärlorna försvinner in i dammsugaren.

Går inte barnet ut ut bilen, så lyfter man ut barnet ur bilen. Svårare än så är det helt enkelt inte, men givetvis måste man ge barnet valmöjligheter först, så att de vet vad som är konsekvensen av ett handlande: Antingen kliver du ut ur bilen själv, eller så måste jag lyfta ut dig ur bilen.

Jag måste dock poängtera att eftersom ett barn kanske inte tänker på konsekvenser så måste man som vuxen vara tydlig med vad som är konsekvensen av ett handlande och alltid ligga steget före. Ibland kan man inte det, men eftersom en konsekvens inte är ett straff så behöver inte heller konsekvensen bli särskilt jobbig. Om min son spiller ut mjölk på bordet så torkar jag med en trasa och han torkar med en trasa. Det har han aldrig upplevt som jobbigt, men det är trots det en konsekvens. Spilld mjölk måste torkas upp, annars förblir det blött på bordet.

Vid avsaknad av konsekvenser skapar man curlade barn som inte kan ta egna initiativ till att lösa något. Då blir det som en del 5-åringar på mitt jobb som sitter och tittar på hur den spillda mjölken rinner längs bordet och ner i knät på dem, utan att de gör en ansats till att flytta på sig för att undvika att få mjölk på sina byxor, utan väntar på att en vuxen skall lösa situationen åt dem. Jag anar att de får det ganska jobbigt i skolan sedan.