Brumma skrev 2016-09-04 07:49:59 följande:
Jag tycker att ett mobbat barns känslor är lika viktiga som det vi vuxna känner när vi blir mobbade och utsatta. Jag anser att det barnet har företrädesrätt att må bra på SITT EGET kalas i sitt eget hem (eller om man håller sitt kalas ngn annanstans) framför barnet som mobbat det.
Du kanske missade att jag jämförde känslorna hos den utsatte, inte den som utsätter? Eller menar du då i din tur är (eftersom du vred till mitt inlägg så) att utsatta barns känslor inte är lika viktiga som utsatta vuxnas?
Jag har full respekt för barns känslor (jag tycker tvärtom att skolan ofta bagatelliserar barns känslor) - men jag anser inte att det är lämpligt att lösa konflikter/mobbing när det gäller barn på samma sätt som när det gäller vuxna.
Vi vet inte vad barnet som mobbar har i bagaget, kanske startade det hela med att han/hon inte blev bjuden på kalas och inte fick vara med i leken?. Kanske är barnet utsatt hemma? Att spä på detta gör ju förmodligen bara att det egna barnet blir annu mera utsatt för "mobbaren". Det löser ingenting. Varför inte ringa upp föräldrarna och förklara situationen och se om man tillsammans kan göra något? Bryr sig föräldrarna inte så kanske det finns fog för en orosanmälan?
Visst har man ansvar för det egna barnets känslor i första hand - men vi har ju som vuxna även ett ansvar i att reagera och agera när ett barn signalerar att det inte mår väl.
Jag har pratat med många f.d. mobbare och ingen av dem har sagt "nej jag mådde skitbra som barn, jag gillade bara att dunka in andra i väggen och kalla dem för fula saker". Oftast handlar det ju om känslor av otillräcklighet. Dålig ekonomi i hemmet, en frånvarande förälder, utsatthet i form av fysiska och psykiska övergrepp.
Det är BARN vi pratar om - inte förhärdade brottslingar.