gör så hemskt ont. Kallsvettas då och då, känns som man ska spy. Oändligt mycket blod och klumpar som bara fortsätter komma..
Fostret skulle va ca 4-6 mm stort.. Hur mycket kan där va egentligen och hur lång tid tar hela processen om ni som tyvärr gått igenom detta kan berätta...
Tacksam för svar!
Tack för svar! Ja, det är verkligen sorgligt. Avundas dem som kan ta missfall som en normal del av resan mot graviditet.. Nu kommer man nog bli rädd varje gång man kommer försöka ju och ja, är allt värt det?!
Detta var verkligen en av dem värsta sakerna jag gått igenom. Känns som att det börjar avta nu men är rädd det ska komma tillbaka.
Himla tur att man är ledig idag, annars hade jag nog fått till skolan. Och ett under jag kunde lämna min son på dagis. Det var inte det roligaste precis.
Hoppas dem inte märkte något pedagogerna.
Åh blir så glad att läsa att det löste sig för er!
Verkar dock vara väldigt annorlunda med missfall för alla som med allt annat i livet så klart.
Jobbig grej att gå igenom, hemskt att behöva gå igenom det fler än en gång.
Fattar 0 här ts. Hur menar du nu? Just nu ligger du hemma med ett pågående missfall och har inget annat å göra än att skriva här? Vad har pedagogerna med saken å göra?
Ja, det är nog individuellt så klart men skönt läsa lite frön andras erfarenheter. Jag hoppas inte detta avskräcker mig inför fler försök i framtiden!
Jag vet inte vad som är syfte med dessa ts, men jag vet att inte någon ssk på akuten skulle berätta för någon kvinna med pågående missfall som känner sig som ts gör, att hon ska höra av sig pga illaluktande flytningar. Det är nonsens. För det andra undrar jag hur du ens skulle kunna bli gravid igen utan skrapning. Naturfenomen skulle jag gissa.
Vem hämtar dina barn då?
Ta smärtstillande om du inte redan gjort det.. Beklagar, vet hur jobbigt det är
[quote=76915363][quote-nick]LFF skrev 2016-08-26 13:47:05 följande:[/quote-nick]När jag hade mitt första missfall ringde jag först 1177. Svaret där var "Ta en alvedon och lägg dig och vila". Åkte in till gynakuten som mer eller mindre ifrågasatte om jag ens hade varit gravid då kroppen redan rensat så bra (nu var mina HCG-nivåer så skyhöga att det inte var någon tvekan om att jag varit gravid).
Hade jag börjat blöda spontant innan vi fick reda på att liten dött (MA) så hade jag inte åkt in, i alla fall inte första dagen. Nej, de allra flesta åker INTE in när de har missfall. Nej, de allra flesta behöver INTE gynbehandling av missfall.
Vad gäller pedagogerna så är gissar jag att TS är rädd att de märkte något och undrar varför TS kanske betedde sig konstigt. Eller så kanske de gissat att TS var gravid och därmed då kunde "se" att hon hade ett missfall. Med tanke på hur satans tabu missfall är trots att det är så vanligt så är det inte ett dugg konstigt att TS är orolig över att folk gissar, misstänker, tisslar och tasslar.[/quote
Bea inlägg och tack för att du klargjorde mitt kanske fumliga ts gällandes pedagogerna=) för det är precis som du säger!
Jag har aldrig varit med om ett missfall innan och hade ändå hoppet upp hela vägen till gynakuten. Men väl där brast det och alla dessa känslor jag inte var beredd på kom.
Väl hemma har man sitt levande underbara barn att fokusera och glädjas åt samtidigt som jag inte hade en aning om vad som skulle komma, när skulle det komma, hur ont skulle det göra.
Och så, kommer det Mitt i morgon yran.
Vill precis som du skrev inte att någon skulle märka mitt tillstånd. Det känns privat.
Även, jag vet mycket väl att det är vanligt med missfall och beror på genetiskt fel i fostret som kroppen då stöter bort. ÄNDÅ är det svårt att inte klandra sig själv.
Som jag skrev innan så hoppas jag verkligen inte att detta hindrar mig från nya försök.
Att få missfall var verkligen mycket jobbigare ön vad jag kunnat tro och har absolut nyvunnen respekt för alla kvinnor som fått genomgå missfall!!