Blev inga barn. Vad gör man nu av livet?

I mitt fall var min man helt emot det. Han säger att han hade haft svårt att ta till sig någon annans barn. Det är så han känner och det respekterar jag.

Sen är det inte så lätt att adoptera som många verkar tro. Det är lång och kostsam process. Antal barn som finns för adoption har dessutom minskat i världen i takt med att välståndet i länder där adoption tidigare varit vanlig ökat, länderna själva vill ta hand som sina barn, m.m. Det är långa köer till adoption och det ställs höga krav på adoptionsföräldrarna, inte minst ekonomiskt. Framför allt om man vill ha ett friskt barn. 

Min kusin och hans fru väntade länge på en liten flicka de skulle adoptera från Sydamerika. Det var som sagt en lång och kostsam process innan de fick besked och kunde åka dit för att hämta hem henne. Lyckan var total. Väl på plats visade det sig att barnhemmet ljugit. Flickan var gravt förståndshandikappad och skulle behöva daglig vård resten av sitt liv. Det var en otrolig chock och sorg som de nog aldrig kommer återhämta sig ifrån. I efterhand har de fått veta att det inte alls är ovanligt. Barnhemmen vet att det är svårt att hitta föräldrar till sjuka/skadade barn och undanhåller därför informationen i förhoppning att föräldrarna inte ska säga nej när de väl är på plats. Efter att ha sett vad min kusin och hans fru gick igenom vet jag inte om jag skulle utsätta mig för den risken, även om min man skulle vilja.

Det behöver ju inte handla om en unken människosyn. Manga föräldrar som far biologiska barn som visar sig vara handikappade pa ett eller annat sätt gar igenom en anpassningsprocess.

Att man önskar fa ett friskt barn är instinktivt och behöver inte betyda att man värderar handikappade barn mindre.

Att ta hand om ett handikappat barn kan ofta vara en stor pafrestning för familjen, självklart inte barnets fel pa nagot sätt men fortfarande ett faktum. Det handlar dels om praktiska saker, men även om att man oroar sig för barnets framtid, välmaende, mobbing etc.

Har de dessutom blivit förda bakom ljuset av adoptivfirman är det inte konstigt att man blir chockad eller till och med besviken.

Folk som adopterar tar i regel inte det barn som behöver det bäst utan kan ha önskemal pa alder, kön etc.
Det är samma sak om man har bestämt att adoptera en flicka, sedan kommer man till barnhemmet och det visar sig vara en pojke. Pojkar är inte mindre värda men det som leder till besvikelse är att man kommit överens om nagonting och sedan blir det annorlunda pga att människor är oärliga.

Det skulle bli de handikappade barnen det skulle bli synd om, med ditt system. De skulle alltid få känna en ovilja och en besvikelse från sina föräldrar.

Jag kan tala om att det till och med är mycket vanligt att även biologiska föräldrar överutnyttjar personliga assistenter och korttidshem till sina barn, för att de inte orkar. Det förekommer även att barn som föds med DS (till så unga mammor att de inte erbjudits fosterdiagnostik) lämnas till fosterhem. Antingen direkt efter förlossningen eller efter en tid. Trots att det biologiska bandet finns där i det fallet - inte ens DET räcker alla gånger!