Blev inga barn. Vad gör man nu av livet?

Har du inga syskon?

Jag ser det precis tvärtom. Tycker att man är "tom" om ens liv ska gå ut på att skaffa barn. 

Jag är 32 år och väljer bort barn.

Har hittat en fantastisk man som är min bästa vän, och tanken på att få spendera mitt liv tillsammans med honom. Jobba, träna och ha vardagen ihop för alltid, det gör mig så lycklig. 

Vänner är inte viktiga.

Allt kan ses ur perspektiv, Något som är den enas sorg är den andres lycka. 

Syskonbarn? Jag har egna barn men håller också mina syskonbarn mycket nära. Ta emot ensamkommande flyktingbarn? Djur? Konst? Undervisa barn? Jag känner din sorg men jag tror den kan lindras.

Förstår. Kanske behöver du och din man ett gemensamt projekt? Och egna projekt? Jag känner flera barnlösa par (också äldre, i 70 års åldern) som är lyckliga. De kan göra sånt som andra inte kan. Arbeta, resa utomlands. Skapa ett fint hem. Förverkliga drömmar. Men framförallt så ska du veta att det finns människor (ensamkommande flyktingbarn bl a) och andra utsatta människor som du skulle kunna vara EXTREMT värdefull för.

Adoptera?

Det är inte så lätt som man kanske kan tro. Särskilt inte i vår ålder

Har du ngr husdjur? Du kan alltid skaffa en hund och ägna mkt tid åt den

Förutom att det finns tusen roliga saker att fylla sitt liv med så slipper du möjligheten till:

Att barnens pappa lämnar dig ensam med ansvar för allt. Han kan dö, flytta långt ifrån barnen eller oväntat hamna i fängelse. Ett av dom alternativen blev min verklighet, bara att ensam räcka till för att dra in de pengar som krävs för en familj är ingen lek. Den verkliga svårigheten är att mentalt finnas till för barnen hur sönderarbetad/sjuk man än är.

Förstår att du kanske inte vill höra det här men det planerade livet med kärnfamiljen behöver inte besannas hur ambitiös man än är, det kan bli ngt helt annat som man aldrig hade valt om man kunnat. Så njut av ditt liv.

I en liknande situation. Är nu 43 år. Vi har försökt i många år och efter flera missfall och operationer har vi nu förstått att det inte blir några barn. Det tog mig lång tid och mycket smärta att acceptera och fullt ut kommer jag nog aldrig göra det, men när jag väl gjorde det blev det på sätt och vis en lättnad. Det hade varit så mycket fokus kring att få barn att jag glömt bort mitt övriga liv.

Jag tänkte precis som du, hur hitta mening i livet utan barn? Men senaste året har jag långsamt börjat göra det och faktiskt har jag t.o.m. börjat se fördelarna med att vara barnfri (förlåt om jag provocerar vissa föräldrar med det uttalandet). Friheten och lugnet är något jag börjat trivas med. Jag har börjat ägna mig åt saker jag inte gjorde tidigare. Går kurser t.ex, i franska och trädgårdsodling. Satt mål att göra en svensk klassiker med allt vad det innebär med lopp och träning. Planerar resor. Har även funderat över att engagera mig i t.ex. röda korset, men inte riktigt kommit dit.

Däremot kommer vi inte bli familjehem eller liknande. Det är inte för oss att ha andras barn i vårt hem mer än på kortvariga besök. Vårt hem och liv är helt enkelt inte barnanpassat. Det var det under lång tid, men när vi insåg att vi inte skulle få barn ändrades det och nu trivs vi bra med det. 

Länge trodde jag att mitt liv skulle bli meningslöst utan barn, men jag har insett att mitt liv har också värde och kan vara minst så meningsfullt. När man varit inställd på barn så länge kan det dock ta lite tid att komma över den tröskeln. 

Nu tycker du kanske att jag är väldigt påflugen, men har ni även provat ÄD/ED? och åd menar jag inte bara en gång utan flera. Jag är 47 och väntar första barnet via ED efter 10 år.  Vi hade aldrig gett upp för livet för oss måste ha en mening och för oss är den meningen barn. Andra kan kanske hitta andra meningar och är ÄD uteslutet för dig hoppas jag du gör det.

Du verkar vara en fin och empatisk person och jag håller med flera som tipsat om att bli stödperson eller familjehem. Undersök vad det skulle innebära och överväg det noga om det verkar intressant. Det finns så många barn som lever utsatta i trasiga familjesituationer och behöver en trygg famn och plats. Även ensamkommande flyktingbarn förstås. Se bara noga till att du vet vad det handlar om, vilka rättigheter du har och inte har. Tror att om du bestämmer dig för det kan du bli en enorm resurs och genom det skapa otroligt givande och viktiga relationer. 

Hade jag inte egna barn skulle jag valt den här vägen och jag tror inte det valet är ett dugg sämre än en kärnfamilj, bara annorlunda. I mitt fall hoppas jag kunna stötta något barn längre fram i livet, när det passar bättre tidsmässigt. De här barnen behöver ju just tid och värme -något du verkar ha i massor. 

Bra! Resa är ju fantastiskt skoj och att träffa människor från olika platser. Gemensamma resor och även andra gemensamma projekt för er närmare i er relation.

Du har två hundar som du älskar! Det tar väl också upp sin tid och ansträngning kan jag tänka mig?

Skapar du? Målar, skriver, spelar teater eller instrument? Prova! Det är oerhört helande. Jag har sörjt att jag inte kunat ägna mig åt konsten. Jag blev ensamstående mamma. Inte alls vad jag tänkt. Jag älskar mina barn över allt annat men jag har varit bitter över att jag inte kunnat ägna mig åt detta.

Det känns att läsa dina inlägg. Jag tänker att du är en fantastiskt varm människa som ser meningen med livet i andra människor. Förstår du själv hur värdefull en sådan människa är i världen så som den världen ut idag? Oerhört värdefull. Önskar dig allt gott.

Har inte varit i din sits men det måste vara en jättejobbig situation. Förstår att du gärna vill göra en insats för barn på något sätt, men är du medveten om att de ensamkommande barnen är pojkar i tonåren? Själv hade jag inte tyckt att det alls var liknande att ha egna barn utan hade mycket hellre kollat upp möjlighet att vara fosterfamilj eller kontaktfamilj.

Du kan emulera känslan av familj genom att skaffa en man som har barn och familj. Inte helt samma men behöver inte bli långt ifrån lite beroende på kvalitén på familjen och vilken närhet människorna är kapabla till.

Varför inte adoptera? Obegripligt. Det finns ju massor av barn som behöver ett hem. 

Men jesus. Har du någon förmåga att sätta dig in i barnlöshet alls? Har du adopterat själv eller vet du något om processen? Bara undrar. 

Jag är 40 år och jag och min sambo uppfyller i princip inga krav i adoptionsprocessen (inte gifta, för stor ålderskillnad mellan oss, för gammal etc). Vi kanske kan få en handikappad 5-åring, men det är inte det vi drömmer om. Det är väl ändå inte SÅ konstigt att förstå?!

Du skriver att ni varit barnlösa under massor av år. Efter iallafall 3-4 år borde ni väl funderat över adoption? 

Att inte kunna ta sig an "någon annans barn" är obegripligt. Speciellt för någon som inte vill något hellre än att få barn.

Jag förstår att adoption är besvärligt och kostsamt, men för den som verkligen vill bli förälder så förstår jag inte att man struntar i det. 

Menmen, ibland står man på kajen och båten har gått. Du får väl hitta nåt annat kul.

Skaffa katt eller hund, dom ger mkt!

Jag ser fantastiskt fram emot till att jag är 45 och mina barn är vuxna. Hann aldrig resa innan barnen och då tänker jag verkligen resa! Tänkte också sporta mycket och satsa extra på karriären mm. Finns ju massor med hobbyn du kan börja var du träffar nya människor.

Hej, ts!

Jag är en 49-årig kvinna som i många år (tyvärr) levde med en man som tyvärr inte var "pappamaterial". Om vi lyckats få barn hade jag fått ta allt själv... Skilde mig till sist vid 39 års ålder och efter ett år träffade jag en ny man, med tonårsbarn. Under vår inledande tid tillsammans frågade han om jag ville försöka få ett gemensamt barn men då kände jag att nä, jag har ju ett bra liv ändå. Utan barn. Och nu med s k bonusar. Har nog alltid lyckats fylla mitt liv med dessa saker; ett intressant jobb, en partner, ett fåtal men bra vänner, hund (lever inte längre....), resor etc. Så idag har jag landat i hur mitt liv blev och är nöjd. Tycker det låter jobbigt att ditt äktenskap inte är så bra. Det är ändå en stor del av tillvaron. Och får jag fråga hur mycket äldre din man är..?