Anonym (H) skrev 2016-10-06 19:51:20 följande:
Ja du lät ju verkligen som en människa man ska ta allvar... inte.
Ts låt dig inte bli skrämd av dessa människor som blivit av med sina barn. Det finns en anledning till att de inte fick ha kvar dem. Sköt dig och bete dig vettigt så kommer allt gå fint.
"Sköt dig och bete dig vettigt så kommer allt gå fint." Tror du att de som blir av med sina barn beter sig som vilddjur? De flesta beter sig vettigt! Man blir så nedtryckt av att vara på ett sådant ställe att man närmast blir undergiven, man gör allt för att vara personalen till lags. Man vill gör allt rätt. Det finns bara ett litet problem; oavsett vad man gör så är det fel, Personalen vet inte själv vad som är rätt. Jag hörde en tjej fråga en i personalen, "
Vad är rätt och vad är fel?". Svaret hon fick var ett glatt "
Oj vilken spännande fråga! Vad är rätt, och vad är fel egentligen?" Det hade man ju väntat sig att hon skulle svara på, men icke...
I rättvisans namn blev det nog något missförstånd där, personaltjejen trodde nog det var en "större", mer filosofisk fråga medan den boende ville veta hur man skulle bete sig för att göra rätt, men ändå. De flesta i personalen var på dem nivån, missförstod precis allt - antagligen med flit för att j*vlas.
Hursomhelst kunde man inte göra rätt, för allt var fel.
Jag kan berätta om en som gjorde vad som måste varit helt fel, en kvinna med irakiskt ursprung tror jag det var. Hon kom till B-gården med sina tre barn. Den kvinnan visste nog inte vad "uppfostran" innebar, för de där barnen levde f*n från morgon till kväll. Som tur var bodde jag inte i samma hus som de (det fanns två hus för de boende) men en tjej jag blev bekant med hade oturen att bo ned den kvinnan. En dag satt jag och pratade med henne i "hennes" hus, de tre barnen levde rövare som vanligt och plötsligt sade deras mamma "Nej, nu går jag och vilar." Och så försvann hon in på sitt rum. Jag och min bekanta bara stirrade på varann; skulle vi vara barnvakter nu, eller skulle vi säga till personalen? Några skvallerbyttor var vi inte, så vi bestämde oss för att för att vänta på att mamman kom tillbaka. Men som kom en i personalen in, och frågade var mamman var. Då fick vi ju säga som det var, att hon vilade på sitt rum. Personaltanten gick dit, och strax var mamman uppe igen. Det hände flera sådana incidenter, kvinnan trodde uppenbarligen att hon var där för att vila upp sig och att någon annan skulle ta hand om hennes barn. Hon satt ofta och rökte och läste någon skvallerblaska, medan ungarna härjade fritt.
Hon fick förstås åka därifrån utan sina barn? Icke. Hon fik behålla dem, medan kvinnan som skrev här tidigare, "B-stensoffer, och andra som man inte kunde s göra några uppenbara fel med sina barn blev av med dem.
Nu kommer jag säkert bli anklagad för att vara rasist, men det struntar jag. Jag vet vem jag är och vad jag tycker och om andra vill tro saker om mig så varsågoda. Men B-gården tycktes tillämpa någon slags "omvänd rasism". Invandrare verkade mer sällan bli av med sina barn än svenskar, oavsett hur de behandlade sina barn. Jag är inte ensam om den teorin, vet att flera andra sagt samma sak. Naturligtvis är detta bara en teori, inte vet jag om det stämmer, men av det jag kunde se under min tid där verkade det i alla fall så.
En sak som man snabbt lärde sig var att det var strängt förbjudet att ta hand om andras barn, om ens för några minuter. Jag minns en dag i matsalen, jag satt ioch åt med min bekanta. Hon hade två små barn som var födda med kort mellanrum, och en dag hade hon det kämpigt med att få dem att äta och sitta stilla. Till slut tänkte jag att jag skulle hjälpa henne, så jag tog den yngsta i knät och matade henne, så att min vän kunde få den äldre att 'ta. Både jag och min män fick rejäla uppsträckningar för detta. Men hon som lämnade sina tre barn till oss och gick och lade sig såg så glad ut när hon kom från sitt rum att det knappast var troligt att hon fått någon tillsägelse av något slag.
Har flera sådana anekdoter, men det år räcka ör nu.
