Någon som varit på bromstensgården?

Och varför ska man inte kunna ta henne på allvar? Visst, inlägget tycks vara skrivet i viss affekt och somliga saker är med största sannolikhet överdrivna, men i stort har hon helt rätt - Bromstensgården är ett skitställe och man kan skatta sig lycklig om man kommer därifrån med sitt sunda förnuft och framför allt sitt/sina barn i behåll.

Jag tillbringade 13 veckor på det där hemska stället, och har mycket att berätta. Men gör jag det stämplas jag väl av dig och andra förståsigpåare som någon som inte kan tas på allvar.

Det är  dålig stil av dig och andra som du att föraktfullt klassa oss som varit där oh kanske mist våra barn som personer som inte kan tas på allvar, att bara vifta bort våra upplevelser med en fnysning på det där sättet. Utan någon annan jämförelse är det nästan som att läsa horribla berättelser av folk som suttit i koncentrationsläger och bara fnysa och säga "Ja, dem kan man ju ta på allvar...inte".*

Du och alla andra som ifrågasätter folks beskrivningar av B-gården och liknande ställen - tyvärr finns det ju flera liknande utredningshem runtom i Sverige - kan ju ställa er frågorna: Hur kommer det sig att i princip alla som varit där har samstämmande berättelser? Hur kommer det sig att man sällan läser något positivt om dessa ställen? Är vi alla rubbade och inte värda att tas på allvar, eller kan det vara så att det finns sanning i berättelserna? Har vi kanske alla träfats och kokat ihop historier i hopp om - vad? Vad skulle vi tjäna på det? Hur kommer det sig att du kan gå åratal tillbaka och finna samma berättelser som i dag?

Tyvärr har jag mötts av liknande reaktioner när jag försökt berätta om mina upplevelser. Samma sak när jag försökt berätta om hur socialtjänsten i vårt land fungerar (eller kanske snarare inte fungerar). Alltid samma kommentarer. "Soc tar ju bara barn om det är verkligt illa i hemmen, missbruk, misshandel och liknande". "Soc finns ju där för att hjälpa människor, de vill ju väl." Och visst, på sätt och vis förstår jag den inställningen, det är ju så soc ska fungera. Och jag är uppriktigt glad att ni som säger detta har sluppit uppleva hur det verkligen är, jag önskar ingen annan att behöva genomgå det vi och tiotusentals andra behövt uppleva. Men det vore ju fint om ni, istället för att fnysa åt oss och tycka att om någon fått sitt barn omhändertagna så förtjänade de, för de är knarkare och slår sina barn. Lyssna på vad vi har att säga, försök inse att världen kanske inte fungerar som ni tror! Säg inte bara att vi inte kan tas på allvar, även om vi skriver i affekt och är upprörda!

Och en annan sak jag är så grundligt less på är när soctanter (ja, jag kallar dem alla det, oavsett ålder och kön) kommer in i diskussionerna och kommer med sitt "Det här stämmer inte, det är ju inte vi som tar barnen, det är förvaltningsrätten!" (Man vill ju hålla händerna rena...) På detta svarar jag "Bah humbug." Visst, det är förvaltningsrätten som fattar beslut om lvu, men de fattar inte detta beslut på egen hand, utan de grundar sitt beslut på soctanternas ofta överdrivna och ibland rentav lögnaktiga upplysningar. Och när någon skenhelig soctant förfärat utbrister "Vi skulle aldrig ljuga" säger jag bara; "Å jo, det gör ni visst". Jag har upplevt det själv. Självklart ljuger ni, ni vill ju vinna era mål. Jag skulle gärna gå in närmare på detta, men det här inlägget är redan så långt att jag blir förvånad om någon orkar läsa hela. dessutom känner jag att jag börjar jaga upp mig (det händer alltid i dessa diskussioner) och, viktigast av allt; det är utom ämnet. Får försöka hitta en tråd som handlar just om lögnaktiga soctantern. Det brukar inte vara svårt att hitta sådana...

* (Observera att jag inte jämför en vistelse på B-gården med att sitta i koncentrationsläger, det är ditt bemötande av denna kvinna jag pratar om. Det är väl bäst att jag poängterar detta å det starkaste, innan jag också hamnar i "kan-inte-tas-på-allvar-facket". Hoppas alla förstår detta.)

"Sköt dig och bete dig vettigt så kommer allt gå fint." Tror du att de som blir av med sina barn beter sig som vilddjur? De flesta beter sig vettigt! Man blir så nedtryckt av att vara på ett sådant ställe att man närmast blir undergiven, man gör allt för att vara personalen till lags. Man vill gör allt rätt. Det finns bara ett litet problem; oavsett vad man gör så är det fel, Personalen vet inte själv vad som är rätt. Jag hörde en tjej fråga en i personalen, "Vad är rätt och vad är fel?". Svaret hon fick var ett glatt "Oj vilken spännande fråga! Vad är rätt, och vad är fel egentligen?" Det hade man ju väntat sig att hon skulle svara på, men icke...

I rättvisans namn blev det nog något missförstånd där, personaltjejen trodde nog det var en "större", mer filosofisk fråga medan den boende ville veta hur man skulle bete sig för att göra rätt, men ändå. De flesta i personalen var på dem nivån, missförstod precis allt - antagligen med flit för att j*vlas.

Hursomhelst kunde man inte göra rätt, för allt var fel.

Jag kan berätta om en som gjorde vad som måste varit helt fel, en kvinna med irakiskt ursprung tror jag det var. Hon kom till B-gården med sina tre barn. Den kvinnan visste nog inte vad "uppfostran" innebar, för de där barnen levde f*n från morgon till kväll. Som tur var bodde jag inte i samma hus som de (det fanns två hus för de boende) men en tjej jag blev bekant med hade oturen att bo ned den kvinnan. En dag satt jag och pratade med henne i "hennes" hus, de tre barnen levde rövare som vanligt och plötsligt sade deras mamma "Nej, nu går jag och vilar." Och så försvann hon in på sitt rum. Jag och min bekanta bara stirrade på varann; skulle vi vara barnvakter nu, eller skulle vi säga till personalen? Några skvallerbyttor var vi inte, så vi bestämde oss för att för att vänta på att mamman kom tillbaka. Men som kom en i personalen in, och frågade var mamman var. Då fick vi ju säga som det var, att hon vilade på sitt rum. Personaltanten gick dit, och strax var mamman uppe igen. Det hände flera sådana incidenter, kvinnan trodde uppenbarligen att hon var där för att vila upp sig och att någon annan skulle ta hand om hennes barn. Hon satt ofta och rökte och läste någon skvallerblaska, medan ungarna härjade fritt. 

Hon fick förstås åka därifrån utan sina barn? Icke. Hon fik behålla dem, medan kvinnan som skrev här tidigare, "B-stensoffer, och andra som man inte kunde s göra några uppenbara fel med sina barn blev av med dem.

Nu kommer jag säkert bli anklagad för att vara rasist, men det struntar jag. Jag vet vem jag är och vad jag tycker och om andra vill tro saker om mig så varsågoda. Men B-gården tycktes tillämpa någon slags "omvänd rasism". Invandrare verkade mer sällan bli av med sina barn än svenskar, oavsett hur de behandlade sina barn. Jag är inte ensam om den teorin, vet att flera andra sagt samma sak. Naturligtvis är detta bara en teori, inte vet jag om det stämmer, men av det jag kunde se under min tid där verkade det i alla fall så.

En sak som man snabbt lärde sig var att det var strängt förbjudet att ta hand om andras barn, om ens för några minuter. Jag minns en dag i matsalen, jag satt ioch åt med min bekanta. Hon hade två små barn som var födda med kort mellanrum, och en dag hade hon det kämpigt med att få dem att äta och sitta stilla. Till slut tänkte jag att jag skulle hjälpa henne, så jag tog den yngsta i knät och matade henne, så att min vän kunde få den äldre att 'ta. Både jag och min män fick rejäla uppsträckningar för detta. Men hon som lämnade sina tre barn till oss och gick och lade sig såg så glad ut när hon kom från sitt rum att det knappast var troligt att hon fått någon tillsägelse av något slag.

Har flera sådana anekdoter, men det år räcka ör nu.

Nu svarar jag helt fräckt för B-gårdsoffer (Ber om ursäkt, B-gårdsoffer!), men om jag förstod henne rätt fick pojken inte oliver till frukost, han åt ju frukost ett par timmar innan och fick oliver lite senare, när han ville ha något mer. Och då passade personalen på att dyka upp och drog slutsatsen att pojken fick enbart oliver till frukost.

Men du har helt rätt, jag har också hört att oliver är nyttigt. Och det är väl inget fel i att ge barnet det det vill ha (så länge det är nyttigt, förstås) huvudsaken är ju att han/hon äter och får i sig något! Men försök få B-gårdens personal att förstå/hålla med om det! 

Som jag skrev tidigare, det gick inte att göra rätt på det där sk*tstället.