Min 10-åring har liknande problem hos sin pappa. Han vägrar att åka dit mer, han har inte varit där på 6 mån. Han ombeds också passa småsyskonen hela tiden, får inte välja alls själv vad han vill göra. Får konstant själv som han inte förstår varför han får osv osv. Pappan bryr sig inte längre och försöker inte ens kontakta sonen för umgänge.
Jag skrev i den tråd du skapade i Känsliga rummet men den tråden verkar vara borta nu?
Jag skriver igen, förkortat, samma saker.
Du verkar överföra väldigt mycket egna värderingar och känslor på barnen. Och det barnen (eller rättare sagt barnet, för du skriver bara om vad ena barnet säger) lever ut är en spegelbild av detta. Att tolka att pappa hatar mamma för den enda kommentaren ("sitt och ruttna med mamma då") är absurt. Att pappa ringer och säger att han älskar barnet och barnet sen säger till dig att han inte tror på det för att han skäller på dem är också så överdrivet att det knappast kan komma från barnet självt.
Att släpa iväg barnet (återigen - det ena barnet bara) på kuratorbesök efter kuratorbesök förstärker såklart också barnets känsla av att det är något hemskt fel. Tycker du ska sluta med det.
Satsa istället på egenterapi. Berätta om din oro och få hjälp från den för det är den oron som är skadlig för barnen.
Att du redan direkt började oroa dig för att barnen flyttar långt ifrån sina kompisar och "varnat" pappan att de inte kommer vilja bo hos honom, oroar dig för kollektivtrafiken osv är också en varningssignal. Du har förmedlat all denna oro till dina barn och det blir en självuppfyllande profetia.
Försök att formulera vad du rent konkret vill. Som det är nu är det bara massa vaga antaganden baserat på att barnen bråkar hos dig, pappan blev slagen av sin pappa och barnen säger "konstiga saker" som absolut inte är särskilt konstiga. Konkretisera! På vilket sätt skulle du vilja ha det och är det krav du kan ställa, på riktigt?