Barnen berättar konstiga saker om vad som händer hos pappa

Min 10-åring har liknande problem hos sin pappa. Han vägrar att åka dit mer, han har inte varit där på 6 mån. Han ombeds också passa småsyskonen hela tiden, får inte välja alls själv vad han vill göra. Får konstant själv som han inte förstår varför han får osv osv. Pappan bryr sig inte längre och försöker inte ens kontakta sonen för umgänge. 

Du som känner barnens pappa: tror du det är möjligt att prata med honom i enrum om det här och fråga honom vad han tror det är som gör att barnet känner sig så, om han känner själv att det finns något i det? Och så klart säga att "det är tråkigt att höra att han tycker så illa om dig, men att det är bättre om han pratar direkt med dig om orsakerna till det istället för med barnen".

Fats vad förmedlar DU till barnen? Du berättar mer eller mindre att det är pappas fel att ni skildes? Vem gör så? Det kan ju inte vara första gången du säger nåt om deras pappa?

Jag har själv styvbarn i den åldern och de påverkas extremt mkt av att deras mamma säger saker om deras pappa medan mamman inte ens fattar vad hon säger...

Jag tänker spontant att det säkert är lite jobbigt för barnen att det är en ny familj där. Det har blivit ändrade regler (är det dåligt? ) och barnen förväntas lite bete sig som helsyskon och hjälpa till.

Vissa saker låter såklart inte okej, men tänk på att det är en 10 årings version av det. I den åldern kan de vara ganska egocentriska och uppmärksamhetskrävande och nu är det förmodligen 1 åringen som får mest uppmärksamhet... Det är lätt att känna sig utanför eller utpekad om man får skäll tex.

Om de har regler som inte följs (som du inte har) är.det klart att det blir jobbigt att bli tillsagd.

Har du pratat något med pappan om det? Utan att lägga skuld på honom alltså, utan FRÅGAT hur han upplever saker.

Jag har inga direkta tips mer än att vuxenrelationer diskuterar man inte med barn! Vid frågor om separation/avslutade relationer svarar man diplomatiskt.

Håller med ovanstående, vilket pappan också bör tänka på. Och på vad han säger till barnen om sina känslor för dem, annars lär de inte vilja åka dit mer.

Du skriver på ett väldigt märkligt och rörigt sätt men jag tycker det verkar som att du överdriver en hel del.

det är hemsk att höra sina barn prata så illa om sin pappa, det är en människa jag trots allt älskat en gång i tiden och valt att skaffa barn med, jag förstod inte förrän när barn nr 2 föddes då var stora barnen 3 att vi har helt skilda syn på barnuppfostran. Det var då allt började om än i måttlig mängd i början, det kom liksom smygande men då började jag förstå..

Jag har hela tiden varit noga med att berätta för barnen när De frågar om vår skilsmässa för 4 år sedan i år att det har varit bådas fel! Vi har gjort fel på helt olika sätt men vi har bägge gjort fel!

Vissa saker kan låta bagatell artade när de är tagna helt ur sitt sammanhang och när

Man inte känner till min ex mans uppväxt, Vet man den så börjar det att kännas i Maggropen efter min fullständiga berättelse som är omöjligt att dra här..

Men i korta ordalag har han växt upp med ena föräldern alkoholiserad och som under påverkan av alkoholen endast gav sig på honom och inte hans syskon. Jag vet bara en bråkdel av denna uppväxt men tillräckligt för att jag ska känna igen delar av behandlingen till vårt första barn, exmannen är själv äldst bland sina syskon. Änsålänge är det jag känner igen ingen bigdeal i andras öron, men min oro växer med det vårt barn berättar hemma hos mig.

Till pappa berättas INGET.. Hur jag vet detta? Jag har frågat min exman massor med gånger.. De bråkar heller aldrig enligt honom och visar aldrig upp ett trotsigt beteende. Sätter sig aldrig någonsin på tvären och är så snälla så.. Det är HÄR min oro kommer igen.. Är det verkligen normalt? De tre första dagarna här är helt vansinnigt upp och ner.. De bråkas, gapas och skriks min barn emellan, de slåss och är fruktansvärda mot varandra, det enda vi håller på med i nästan tre dagar väldigt ofta är att lösa konflikter och kramas och berätta att de är älskade oavsett vad de gör men att beteendet inte är ok, vi bekräftar och bekräfta och bekräftar och där emellan är det bara fysisk närhet som gäller, de tävlar om min och sambons uppmärksamhet för att efter dag tre lugna sig och bara som "vanligt" igen

Anledningen att jag vill att stora barnen får prata är för självkänslans skull, att någon annan än jag bekräftar att man duger precis som man är. Men jag förstår inte hur man kan skriva av ett barn efter tre ggr när de inte fått mitt barns förtroende så att berättelsen kommit igång?? Det är också JAG som behöver hjälp med att bemöta barnen, hur mkt ska jag svara

På? Och när jag inte KAN berätta sanningen vad ska jag svara då?? Jag anser att barn är kompetenta och besitter en stor förståelse och menar att man visst kan berätta sån som hänt men absolut inte vinklat.. Det är svårt men jag har försökt låta bli vinklingar, varit noga med att säga att det aldrig är en vuxens fel.

När våra barn frågar mig om jag tycker illa om deras pappa eller harar honom svarar jag alltid nej! För det är sant! Kah tycker mer synd om honom för han behöver hjälp.. Och jag hade velat kunna ha en bra relation med honom. Vi hade det i början! Vi pt middag i hop när vi lämnade barnen och bestämde i samförstånd att alltid lämna barnen till varandra och aldrig åka och hämta dem för att de inte skulle känna att vi tog dem ifrån den andre.. Det funkade jätte bra! Tills han träffade en ny som aldrig har kunnat se mig i ögonen, aldrig kunnat prata med mig, aldrig velat hälsa. Barnen menar att hon också hagar mig men får till svar av mig att jag inte förstår varför och jag tycker inte illa om henne för hon har aldrig gjort mig ngt och jag känner inte henne..

Vill också tillägga att jag har många ggr försökt få till att bara jag och pappan ska prata men han vill inte, får till svar att

Äsh det är inte så farligt. När jag väl hinner få ut mig saker de sagt hänt där går han i försvars ställning och åker så fort han bara kan.. Det är svårt att få till att säga dessa saker eftersom jag inte vill prata framför barnen..

Vad sorgligt att det blivit så. Tror du samarbetssamtal skulle kunna hjälpa? Hoppas du orkar fortsätta kämpa för dina barns välmående. Du verkar vara en så varm och fin mamma. Önskar er allt gott.

Vi har provat samarbetsavtal innan han flyttade, det önskade jag eftersom jag var riktigt orolig över framtiden, dels över att jag inte önskade att mina barn skulle känna att de var för långt ifrån sina kompisar, för jag visst att om det skulle bli så skulle det bli hos mig all oro kom ut.. Och detta är precis vad som hänt..

Jag lyfte även ett fortfarande framtida problem, fritids! Hur löser de hemresan när barnen är så stora att de inte längre får gå på fritid?? Att barnen inte vill räknas nog inte ännu (stora barnet har nu slutat på prov hos mig) två år kvar som det funkar även om fritids inte lockar alls! Vad händer sen?? Som det ser ut nu innebär lokaltrafik förbindelser två byten varav ett är på en stor central i en stor stad vilket hela jag är emot! Ett barn i åk 6 tycker jag inte är mogen för detta!

Svaret jag fick på min oro på samarbetsavtalet var: nu tänker du för långsiktigt, det är många år kvar.. Mycket kan ha hänt.. JA det som hänt är att de flyttat och därmed gjort denna resväg längre, från början var det endast ETT byte..

Jag vet egentligen inte vad som oroar mig mest.. Hur de ser på sin pappa, hur han bemöter dem, hur sambon där bemöter dem eller vad de tycker om henne? Att de nio dagar de har här faktiskt bli minimerade till sex eftersom de måste anpassa sig från en militärisk strikt uppfostran tull vår lite friare? (Det var så redan innan vår skilsmässa så jag VET hur han funkar, jag fick hela tiden förmildra och trösta under vår tid ihop vilket tog på vårt äktenskap det också..)

Stora barnet har kämpat länge med dålig självkänsla och det blir bara värre, jag pratar tyvärr för döva öron och får inte mkt hjälp..

Som svar på en kommentar om att passa sina syskon: det tycker jag

Är helt ok om det är ngt man behöver göra, barnen måste lära sig ansvar absolut men att passa sitt ett åriga syskon när föräldrarna ligger och sover?? Nää det rimmar illa i mina öron!

Mina barn har blivit tillsagda att inte "skvallra" om vad som händer hemma hos pappa, de får inte berätta om saker de gör. En gång ville stora barnet ta lite bilder med sin telefon för att visa mig hur de bor.. Min styvson bjuder in sin mamma när han blir hämtad för att visa sitt rum eller när katten fick ungar.. Det är SÅ det ska gå till, vi är inte bara föräldrar när barnen är hos oss utan även när de är hos sin andra förälder, vårt ansvar tar inte slut för att de åker till sitt andra hem!

Bilderna i telefonen blev raderade med ord i en hård ton som att mamma inte har med att göra hur ni har det när ni är här.

Båda barnen har också fått höra några gånger att pappan tänker anmäla

Mig till domstolen och ta barnen så att de aldrig mer får träffa

Mig. Detta berättar de för mig och är ledsna och frågar om pappa verkligen kan göra så!? Då får jag bedyra att han inte kan vinna en sådan anmälan utan det enda som händer är att det blir jobbigare för oss allihop för då bestämmer domstolen exakt tid för när vi ska byta ich vilken dag, vad vi ska köpa till vilket barn osv.. Jag har inte ens begärt underhåll för de dagar de är mer hos mig eftersom jag vill undvika krångel! Det jag har önskat är att vi köper ytterkläder och skor till varsitt barn, men det har funkat sådär.. Jag vill också dela på kostnader för fritidsintressen, och andra grejer vi bör dela på och det har funkat fint.

Men usch! Du hänger ut dina barn och ditt ex när du använder ditt namn och ett foto på dig!