Barnen berättar konstiga saker om vad som händer hos pappa

jag har inte nämnt någon vid namn, skulle någon känna mig här så är det väl inte fel att folk får veta sanningen?

Jag skrev i den tråd du skapade i Känsliga rummet men den tråden verkar vara borta nu?

Jag skriver igen, förkortat, samma saker.

Du verkar överföra väldigt mycket egna värderingar och känslor på barnen. Och det barnen (eller rättare sagt barnet, för du skriver bara om vad ena barnet säger) lever ut är en spegelbild av detta. Att tolka att pappa hatar mamma för den enda kommentaren ("sitt och ruttna med mamma då") är absurt. Att pappa ringer och säger att han älskar barnet och barnet sen säger till dig att han inte tror på det för att han skäller på dem är också så överdrivet att det knappast kan komma från barnet självt.

Att släpa iväg barnet (återigen - det ena barnet bara) på kuratorbesök efter kuratorbesök förstärker såklart också barnets känsla av att det är något hemskt fel. Tycker du ska sluta med det.

Satsa istället på egenterapi. Berätta om din oro och få hjälp från den för det är den oron som är skadlig för barnen.

Att du redan direkt började oroa dig för att barnen flyttar långt ifrån sina kompisar och "varnat" pappan att de inte kommer vilja bo hos honom, oroar dig för kollektivtrafiken osv är också en varningssignal. Du har förmedlat all denna oro till dina barn och det blir en självuppfyllande profetia.

Försök att formulera vad du rent konkret vill. Som det är nu är det bara massa vaga antaganden baserat på att barnen bråkar hos dig, pappan blev slagen av sin pappa och barnen säger "konstiga saker" som absolut inte är särskilt konstiga. Konkretisera! På vilket sätt skulle du vilja ha det och är det krav du kan ställa, på riktigt?

Det är rätt uppenbart att TS redan bestämt sig för att hennes barn mår dåligt hos sin pappa och aldrig kommer ens försöka formulera vad hon skulle vilja förändra. Det är såklart en hållning som ingen på familjerätten exempelvis kommer att acceptera. Att starta två trådar och försvinna från båda när hon inte får odelat medhåll är rätt genomskinligt.

Jag tycker ärligt talat sådant här är rätt obehagligt. Det är inte schysst mot barnen.

Jag har definitivt inte försvunnit från tråden, bara haft mycket att tänka på.

Jag HAR gått på terapi samtal. Själv!

Jag har verkligen försökt att inte få barnen att tycka illa om sin pappa för jag anser trots allt som hänt att han är deras pappa då, nu och för all framtid.

Konkretisera vad JAG vill?

Jag vill att barnen har båda sina föräldrar nära, de ska kunna ta sig för egen maskin när de önskar träffa oss dit själva. Jag pratar ofta om att jag gärna kör de till pappa om de saknar honom och vill träffa honom (även om det inte stämmer) men hade de sagt det HADE jag gjort det.

Jag vill att vi ska kunna diskutera uppfostran och ha en ganska lik "regelbok" för att inte göra det mer rörigt än nödvändigt för dem.

Jag vill kunna ha samma relation till mitt ex som min sambo har till sin, jaja jag vet.. Ovanligt och en bagatell i det stora hela men det är det jag VILL

Oj, jag reagerar också på att du inte är anonym. Det känns inte så stabilt att öppet hänga ut sig själv, sina barn och barnens pappa så här :(.

Suck.. Jag söker hjälp någon annan stans. Trodde denna var till för att bli stärkt men folk uttrycker ju sig så man blir totalt sänkt! Det är inte VAD ni skriver utan HUR, det finns många sätt att uttrycka sig men inte många har valt ett trevligt..

Jag skulle lägga ut tråden anonymt men det blev fel och jag tänkte radera denna därför startade jag en lika dan anonymt men jag vet inte hur man raderar ich folk började kommentera... Någon som vet hur jag raderar?

Har inget bra svar, men tycker du verkar en bra mamma och förälder. Och låter oerhört jobbigt. Har lite liknande mot mitt ex, men han är inte i närheten av så hård som ditt ex är. Kanske dags att prova samarvetsssamtal igen? Ang när fritids upphör, tänk inte för mkt på det nu. Fokusera på det som är problemet nu och försöka hitta lösning på det.

Det finns väldigt många olika delar i din historia, och din enda chans att komma någonstans är att reda ut vad som är din oro och dina problem, och skilja det från det som är barnens oro och barnens problem.

1. Pappan har flyttat. Det är gjort och inget du kan ändra på. Du måste acceptera att han har gjort det och acceptera att din utgångspunkt för allt är att han bor där han bor.
2. Barnen tar ingen som helst skada av att det är olika regler hos pappan och hos dig, barn klarar sådant alldeles utmärkt, precis som de klarar av att det är andra regler hos mormor eller hos bästa kompisen. Problemet är att DU tycker att det är ett problem och därmed ger barnen en chans att komma undan en uppfostran som de ser som hårdare.
3. Du har inte med att göra vilka val pappan gör så länge det inte är direkt olämpligt (enligt lagen, din åsikt räknas tyvärr inte) och vill han inte att du ska lägga dig i är det tyvärr inget du kan göra åt saken. Att försöka få barnen att ändra på det gör allt värre. Om du upplever att han gör fel så tar du det med honom, sluta använda barnen som slagträn!
4. Jag förstår att du tror att du inte använder barnen som slagträn, och att du inte menar att göra det, men det du beskriver för oss är precis det. Du FÅR inte säga att pappan är sjuk eller att han har fel för det är inte din ensak längre! Att du säger att du tycker om eller bryr dig om pappan spelar ingen roll när du har sagt sådana  saker. Du skadar barnen lika mycket som han gör genom att säga sådana saker. Du behöver hjälp från tex bup eller familjeenheten hur du ska hantera barnens frågor på ett bra sätt.
5. TRE olika barnpsykologer har sagt att de inte ser att din 10-åring egentligen har några större problem, men du vägrar acceptera det? Du behöver öppna ditt sinne och åtminstone fundera över vad det skulle betyda om de har rätt och du har fel. OM det är så att de har rätt, vad är det i så fall som får dig att uppfatta situationen annorlunda?
6. Är du orolig för hur de har det ska du naturligtvis rota i det, men inte via barnen. Kräv att få ett samarbetssamtal! UTAN BARNEN. De är BARN! Pappan använder dem som barnvakt och du använder dem som spioner, det ena är inte bättre än det andra!
7. Jag fattar att du vill ha det som du har det med ditt styvbarn, det är alla skilda föräldrars dröm, men nu har du inte det. Att sörja över det hjälper inte, du måste acceptera verkligheten och utgå från den.
8. Gå och prata med någon och ta upp exakt det du skrivit härinne. Ta hjälp att gå igenom det bit för bit. Ta hjälp att reda ut vad det egentligen är du behöver förändra och ta hjälp att göra en plan för hur detta ska förändras.

Lycka till! 

Såg nu att tråden var från förra året. Får hoppas det blivit bättre!