MA i vecka 20 - info

Blir så ledsen men  ändå tacksam... jag sitter i samma sits. Vi gick på RUL igår med våran planerade och väldigt efterlängtade trea. Glada och förväntansfulla...i vecka 20 men fick också veta att vårar barn hade dött i vecka 15! Min kropp lurade mig. Jag står inför samma process som du har genomgått. Jag vill inget annat än att bli gravid igen, men måste vänta en hel vecka innan de sätter igång mig. När slutar man blöda? 

Jag bor i norra delen av Stockholm, och var på Danderyd. Tycker att det är rent ut sagt ett hemskt att man ska behöva vänta så länga, det lilla pyret har inte levt på 5 veckor.. ska man behöva gå med den en vecka till?!
Men jag tror att det handlar om att man kanske förstå vad som händer och rent psykosomatiskt komma igång själv. 
Jag är 33 år och min man 39 så tiden känns lite som att den går emot en just nu.
Jag hoppas på att bli gravid så fort som möjligt, vi skulle ha BF den 11/1 och då vill jag absolut ha ett syskon på jäsning. 

Tänk att tårarna aldrig tar slut, den omättliga sorg man känner och alla frågor. 
Varför, vad hände, kunde jag ha gjort ngt annorlunda, varför så sent, vad är det för kön, om du var sjuk, var det det mitt fel, kan jag inte skapa en trivsam miljö... frågor man aldrig riktigt får svar på men måste lära sig att acceptera. 

Vi har blivit erbjudna en kurator, min BM ringde idag och pratade lite också. Jag förstår att jag inte hade kunnat göra ngt annorlunda. Men är bara så otroligt ledsen för att vi inte fick behålla vårt efterlängtade syskon.
Ingen kurator har dock ringt, man kanske rent uttryckligen måste säga att man vill prata med en?

Vi kommer inte vilja se bebisen, men vill precis som ni vilja veta vad det var. Samt skicka in det som är kvar och hoppas på att vi kanske tillhör den lilla grupp som faktiskt får reda på vad det var som skedde. 

Jag har känt av lite, precis som du trodde jag att det var växtvärk. Har under helgen haft lite brunaktiga flytningar, och mensvärk till och från. 
Igår var det första steget i tvåstegsavbrytandet. Hemskt, jag är helt slut idag. Har har en grotesk värk hela natten och har inte kunnat sova, ligga, äta,sitta så jag har mest gått omkring som ett osaligt spöke här inatt. 
Men inget ytterligare har hänt så imorgon (onsdag) ska jag tillbaka för att få igång värkarbetet samt förlossningen. 

Hur mår du?

Precis så, rädslan för att allt skulle komma i toan... 
Förstår din mani, att man bara kan tänka på att bli gravid igen, kommer själv att hamna där om jag inte redan är där.
Det rör sig väldigt mycket i huvudet. 

Jag hör av mig när jag kan igen =) 

Det är en otrolig lättnad att få ventilera sig lite med en person som går igenom precis samma sak. Inte för att man vill det egentligen, för man önskar ingen ska behöva gå igenom det här. 

Nu är jag hemma, kom hem samma dag. Mår efter omständigheterna bra, självklart väldigt ledsamt men ändå en lättnad över att dagen då allt skulle ske är gjord och man någonstans kan börja leva med processen att sörja, gå vidare, tänka om. 
Jag har redan slutat blöda, slutade samma dag på kvällen. Men det kommer lite vid toalettbesök. Jag har inte jätte ont, mer som en ond mensvärk. Känner mig bara trött tidvis och ledsen i omgångar. Fast jag sov inte på dygn innan, jag hade världens smärta och ångest. Hela den veckan jag fick vänta byggde upp massor av känslor och brist på sömn och återhämtning. 
Vi fick reda på könet, det var en liten pojke. 
Moderkakan lossnade inte, så det slutade med akut operation. Om man ändå hade kunnat styra lite mer så var det en sån sak jag mer än gärna hade sluppit undan. 
Nu är det iaf gjort och jag känner mig lättare till sinnet.
Frågan om varför han lämnar mig i vecka 16 kommer alltid att bestå. 
Hoppet för framtiden  och fler bebisar finns, men vill vänta lite tills allt lagt sig lite. 

Jag skriver gärna av mig privat om detaljer och känner att jag svarar såklart på om någon i liknande situation har frågor angående processen och tillvägagångssättet. 

Kram 

Nej vad jobbigt och få den känslan att det börjar om, det fick jag med och ska in på kontroll idag. Det går nog säkert bra. =)

Jag hade en riktigt pissig dag igår, kände som dig att jag trampar vatten och här sitter jag nu med lite för många kilon, kläder som inte riktigt passar och blöjan i väntan på att det hela ska vara över. Man vill bara vara gravid igen så väntan på mens, ÄL och BIM  känns helt sjukt lång och nästan så lång så man har gett upp lite. Men idag är en bättre dag för mig med. Det går framåt, kanske inte så fort som man önskar men det går.

Vi blev inte erbjudna avtryck, och kanske hade velat haft ett om de hade frågat. Men vi har kort och ultraljudsbilderna från KUB:en i vecka 13. 

Upplevelsen i sig mitt i all skit, var ändå bra, men jag har haft väldigt mycket hjälp av en vän som jobbar på förlossningen och kunde prata med mig om vad som skulle hända, vad som kan förväntas av förlossningen, alla mina frågor och all min oro, hur, var, när, och vad som händer efter och hur stor den kommer att vara, vad jag kan förvänta mig av vården osv osv. Det var till otroligt stor hjälp, för jag upplever inte att vårdpersonalen ger en den informationen riktigt. Jag fick det mesta av min hjälp från henne.

Hur mår du? 
När kommer ni att börja försöka igen?

Man säger ju att har man fått mens så har man fått ÄL med, men det stämmer ju inte riktigt enligt mina erfarenheter. När jag pratade med min BM om det här så hon att det normala ligger på 10 ägglossningar/år dvs att det finns två månader per år som man eventuellt inte har ÄL. Sedan är väl det högst individuellt också såklart. 
Jag vet däremot inte hur mina ägglossningar ser ut så ja vågar inte tro att det kommer igång så fort igen. 
Jag testade med clearblue fertilitetsmonitor för att leta upp ÄL när vi försökte och blev gravida den här gången. Men enligt den så fick jag en stegring men aldrig MAX utslag på den. Så rent teoretiskt skulle det innebära att jag kanske aldrig hade ngn ägglossning.... men då hade vi ju aldrig blivit gravida... Man kan bli knasig på allt här. 

Har precis som dig, positiva stunder när jag tänker innan Januari, då den här bebisen skulle ha gjort entré, sen kommer en mörk stund när jag tänker att jag faktiskt inte lyckas igen. 
Så jobbigt och svaja sådär. 
Åkte till gyn igår, där konstaterade man att jag hade en ngt (troligtvis en bit av moderkakan kvar) i livmodern. Så jag kände hur jag ramlade tillbaka två steg i utvecklingen. =( 
Men idag efter en helvetsnatt med cytotec känns det bättre.
Jag väntar på att jag ska sluta blöda och inväntar mens så vi kan börja fundera på ÄL. 
Jag vill mer än gärna bli gravid igen, och jag hoppas innerligt att jag ska våga lita på kropp. Att den kan, att det går vägen hela tiden ut, att det blir friskt och utan kallt för många nojjor och ångest relaterade veckor. Det enda jag vet är att vecka 16 kommer bli en orolig vecka och att vecka 12 numer förflyttats till ultraljudet. 

Hur har det gått för dig? Hur mår du?
Jag mår okej, väntar och väntar på mensen... 4 veckor sen vår prins kom ut imorgon. Har du fått tillbaka din?
Vill mer än gärna vara gravid igen...

Härligt med mens!!  Inte varje månad man känner att man blir glad för mensen! 

Ja detta evighetslånga väntadet på mens, äl, beräknad mens, osv osv.... cirkusen tar lixom aldrig slut och det är det enda som rör sig i huvudet om dagarna. Man analyserar hur det känns, om mensen kanske kom eller om det var ngt annat. 
Jag hoppas du får ett fint härligt plus, det måste vara vår tur nu. 
Igår var jag hos min gyn, enligt hennes beräkningar borde jag få mens om en vecka ungefär. 
Vad jag förstår av allt jag läst och frågat om så är din kropp i reaktionsförmågan med mens med det intervallet.
Jag har även fått obduktionsrapporten, som visade att det var en liten kille. Fullt normal, inga avvikelser. Så onödigt, fullt frisk.... men då börjar jag fundera på om det är fel på min moderkaka. *Hoppas inte* det får jag aldrig svar på, men nästa gång om vi lyckas plussa igen blir det specialistmödravården. 

Håller tummarna för ett plus nu, du får uppdatera mig om du vill och orkar. Kul att följas åt med någon som gör samma resa som en själv. 
Min känsla säger mig att man står för helt andra funderingar i nästa graviditet.