MA i vecka 20 - info
Detta inlägget skriver jag av två orsaker. Dels som terapi för mig själv och sedan tyckte jag att det fanns på tok för lite information på nätet om detaljerna i ett sent MA (missed abortion)så kan jag hjälpa någon annan stackars kvinna som sitter där hemma och googlar så fingrarna blöder för att stilla sin oro så gör jag det mer än gärna.
Tisdagen den 9/8-16 hade vi tid för RUL. Jag var i vecka 20 och väntan till detta hade varit lång. Jag hör barnmorskans ord så himla tydligt fortfarande när jag låg där: "Det här ser faktiskt inte så bra ut".
Liten hade dött i magen i v 15 och jag hade alltså gått med ett dött foster i magen i 5 veckor utan att min kropp fattat det!
Vi fick tid redan dagen efter för att åka till Gyn och ta första tabletten. En tablett som man sväljer för att förvarna livmodern om vad som komma skall. Att medvetet svälja en tablett som i stort sett ska döda mitt barn kändes sjukt att ta. Nu var det ju redan dött, så det var bara att svälja och "se glad ut".
Det var i alla fall en fantastiskt ödmjuk kvinna som tog emot oss och förklarade allt och hade svar på alla mina frågor.
Vi fick åka hem och skulle komma tillbaka om två dagar. Då skulle kroppen vara redo för igångsättning.
Dagarna hemma var fruktansvärda. Först sorg och oro över vad som hänt. Från att vara gravid till inte gravid på någon minut. Att sitta och spåna innan vilket kön det skulle vara till att det inte blev något alls. Men även den enorma oron att det skulle hinna sätta igång hemma innan jag hann åka in. Ska det hamna i toaletten??
Fredag morgon kom och vi skulle vara på plats redan kl 06.00. Jag hade satt klockan på 4.30 för att hinna duscha, men när jag gick på toa så hade jag börjat blöda. Jag struntade i duschen och sa till min sambo att vi åker NU. Mensvärken tilltog mer och mer. Detta hade inte med den första tabletten att göra, det var nog bara slumpen att min kropp fattade vad som skett samtidigt som BM konstaterade det via UL.
Vi var inne kl 5.15 och de släppte förvånat in oss. En hemskt rar ung tjej tog hand om oss. Förklarade exakt vad som komma skulle och att det skulle vara skiftbyte kl 7 och då skulle sköterska Mia ta hand om oss resten av dagen.
5.45 fick jag 4 tabletter i min hand, de skulle upp i slidan, och detta fick jag äran att göra själv om jag ville. Jag fick samtidigt två ganska starka smärtstillande tabletter att svälja. Sedan sa hon att vi skulle vara uppe och röra på oss så mycket vi kunde för att påskynda det.
Vi tog en långsam promenad runt runt i korridoren och jag kände redan då att mensvärken tilltog mer och mer. Vi gick in på rummet och jag lade mig i sängen. Då började jag få ganska ont när det väl gjorde ont, men det fanns fortfarande pauser emellan.
Kl 6.50 kände jag att nä, nu får nog den nya sköterskan komma, det börjar göra ont.
När klockan var 7.10 så kom Mia, även hon rar och förstående. Under tiden hon stod och pratade och gick igenom allt så gjorde det bara ondare och ondare utan pauser, så jag sa till henne att om detta hade vart en vanlig förlossning så hade jag nog bitit ihop lite till, men nu får jag ingenting för det så jag vill ha mer smärtlindring NU.
Hon förstod precis och gick och hämtade en morfinspruta och en varm vetekudde. Det tog ungefär 15 minuter innan sprutan hjälpte och under tiden stack hon sönder min hand för att förbereda för ett dropp (som i slutändan aldrig behövdes).
När sprutan kickade in och jag blev sådär lagom snurrig och "hög" så kunde jag kura ihop mig och blunda/slumra en stund.
Sköterskan hade förklarat för mig att sen när det är dags så kommer det kännas lite som att jag blir kissenödig och då sa hon att jag bara kunde ringa på henne.
Efter ca 45 minuter vaknade jag till med ett ryck av att det kändes som en flytning "kittlade" till där nere. Jag blev livrädd men då jag inte kände något mer så fortsatte jag att blunda. Efter en stund kände jag likadant igen, klockan var då 9.00. Jag kände med handen utanpå byxorna, men nä, det var ingen klump där, skönt! Då hade värkarna avtagit helt nästan, superskönt!
Då kom hon in igen i rummet. Redo att ge mig nya tabletter som skulle fortsätta att hålla livmodern igång. Jag kände bara Neej, jag vill inte börja ha ont nu igen när det slutat.
Jag sa till henne att det har slutat värka och att jag kände en flytning förut, men att jag inte har vågat gå på toa och kolla.
Hon peppade mig och sa att vi går på toa och kissar, jag följer med dig om det skulle vara något.
Jag fick hänga på min sambo in, för jag var så galet yr. Jag ställde mig vid toan där det redan satt ett vitt plastbäcken i holken.
Jag började dra ner byxorna för att titta. Rädd för att se hur mycket blod det skulle vara där. Det kändes som att bindan satt fast i en blodsträng, men det var nästan inget blod där, och absolut ingen blodsträng.
Det kändes precis som när man drar i tampongsnöret, men nu fanns det ju ingen tampong där.
Men jag kände ju fortfarande det där konstiga! En sekund ungefär tog det innan jag fattade att Shit, det är ju nu det kommer ut.... Jag fick kasta mig ner snabbt på toaletten och då sa det bara plafs tre gånger så var det över. Det kändes exakt som att ett skalat kokt ägg ramlade ut, det är nog närmaste förklaringen jag kan komma på, även om jag aldrig har fött ut ett skalat ägg... Min sambo stod bredvid och barnmorskan satt på huk framför mig och kramade mig.
Jag frågade om jag fick kissa också, för hur sjukt kändes det inte att kissa på sitt barn?? Men hon sa bara, kissa du, absolut ingen fara..
Sedan fick hon titta så det inte hängde kvar något där och så satte hon på mig en ny binda. Inget av detta kändes förnedrande och dumt som jag var rädd för innan, hon var hur bra som helst!
Vi hade gjort klart och tydligt att vi INTE ville se något, det skulle inte ge oss något att se ett rött, pyttelitet, dött foster.. Men där gör alla människor olika, inget är rätt eller fel!
Vi reste oss och gick ut. BM förklarade att nu stannar vi bara kvar här, så går hon och kikar så att allt har kommit ut eller om jag skulle behöva en skrapning.
Men allt var så helt och fint, och ingen skrapning skulle behövas.
Just i den stunden var jag såå lättad! Det var över, och nu kan man äntligen gå framåt!
Vi stannade kvar några timmar och återhämtade oss, och under tiden kom vi fram till att jo, vi vill nog veta könet trots allt i alla fall, annars kommer vi för alltid att undra.
Ända sedan första ultraljudet i vecka 9 så har vi båda känt på oss att det är en kille, och vi hade faktiskt helt rätt.
Kl 9.20 den 12/8 kom våran lille kille ut i ett plastbäcken på en toalett.. Han som egentligen skulle komma ut fullt frisk i december och bli lillebror i familjen.
Nu har det gått två dagar och här sitter jag med ömma, spända bröst som bara vill amma och jag längtar till blödningen slutar så att vi kan köra igång bebisverkstaden igen. Givetvis känner jag mig tom och ledsen, så det kan låta knas att köra på så snart vi kan, men nu vill jag vara gravid! Min kropp SKA vara gravid nu, så enkelt är det. Jag lever på hoppet om att risken för att detta ska hända oss igen inte är så stor och nästa graviditet så kommer vi nog inte behöva be så många gånger för att få ett extra ultraljud runt v 14-15.
Jag har formulerat detta ur min synvinkel, men under hela tiden har jag haft min sambo vid min sida och han har varit fantastiskt stöttande!
Även varenda person vi har stött på, från BM på ultraljudet, till all personal på gyn, har vart heeeelt fantastiska! De är verkligen handplockade och har definitivt ett jobb som passar dem som handen i handsken.
Jag är inte ute efter massa kommentarer på detta, men vill ni fråga något så kör på, jag berättar varenda liten detalj som ni vill veta om det kan hjälpa någon.