Sambon arg över arv som är min enskilda egendom

Min sambo var fly förbannad i fredags när jag kom hem från jobbet (han har semester). Han har på något vis kommit åt mina kontosaldon (vi har inte dosa så jag vet inte hur) och sett ett sparkonto med väldigt mycket pengar.

Han kräver nu att få del av dem.

Han.är helt rabiat eftersom han velat renovera hemma men jag har tyckt att det är onödigt då allt fungerar och vi totalrenoverade när vi flyttade in för 10 år sedan. Jag har även sagt att vi inte har råd.

Vi har halvt gemensam ekonomi, dvs alla gemensamma kostnader betalas från ett gemensamt konto dit vi lägger in pengar varje månad, men i övrigt har vi ansvar för våra egna kostnader. Han är ganska skrytig av sig om hur mycket han har på sparkontot, jag tror alla vi känner vet hur mycket det finns.

Han tycker även om att pika mig för att jag aldrig har pengar över. Jag har varit föräldraledig och tja, han tjänar bättre helt enkelt.

Pengarna på mitt "hemliga" sparkonto är enskild egendom genom arv efter mina morföräldrar. De hade testamente där allt utöver laglotten skulle delas mellan min mamma och mig. Det var ett herrans liv på min mammas syskon då det var mycket pengar, men morfar (som dog sist) hade bifogat ett brev där han tydligt skrev att de får skylla sig själva då de inte ens ringt på födelsedagar och jul, utan lämnat allt ansvar på att ta hand om dem på oss. Vi bor alla i samma kommun så inget avstånd att tala om.

Iallafall så har min sambo trott att de saker jag fick i bodelningen kom från min mammas arvslott och även den peningsumma som vi använde till en södernresa för några år sedan.

Jag har ansett att vi inte behövt mer pengar än vi har, och tänkt att det är bättre att ha dem i ett långsiktigt sparande tills de behövs, tex när barnen är äldre och ska bil och körkort, studiebostad osv.

Min sambo vill leva "så fint det bara går" och är nu jättesur för att jag bedragit honom ekonomiskt (hans ord) och tvingat honom att leva i slummen...

Vi bor i ett helt normal medelklassområde med bra skola, trygga resvägar och bra kollektivtrafik. Jag och barnen trivs och har många vänner.

Det gjorde/hade han med tills i fredags då han insåg att med mitt arv kan vi köpa ett hus i stans finaste kvarter, eller tagit över mina morföräldrar hus. Jag tror eg det handlar om deras hus. Det var stort, enormt faktiskt, och med gamla anor. Han har alltid fått något drömmande i blicken när vi pratat om huset. Dock ville jag aldrig ha det trotts alla underbara minnen då jag vet vad det kostat genom åren bara i underhåll och uppvärmning.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera hans ilska, eller få honom att förstå. Min mamma bara skrattade och tyckte att det var rätt åt honom, och att han nog var mest sur för att hans "stooora sparkonto" bara är en droppe i havet i jämförelse med mitt.

Jag vill dessutom inte spendera dessa pengar i onödan. Vi har ju allt vi behöver just nu. Äsch, jag skulle bara vilja hitta något sätt att få honom att förstå.

Många frågor och funderingar, jag kan inte citera alla så jag försöker svara så gott jag lan.

Vi delar gemensamma utgifter 50/50, dvs vi sätter in en lika stor summa var på ett gemensamt konto, därav har jag haft dåligt med pengar i slutet av månaden vid föräldraledighet och tex inte kunnat göra "roliga saker" som att gå på restaurang och liknande, vi betalar för oss själva när vi går ut. Detta då han inte vill bli lidande av min "dåliga ekonomi".

Han har valt att inte utnyttja sin föräldraledighet och min är över sen något år nu och jag jobbar heltid.

Vi har ett bolån med väldigt bra ränta och min bank rådde mig att placera pengarna då avkastningen är högre, dvs det lönar sig mer än att betala bort lånet (som vi betalar 50/50 för). Jag har inte exakt koll på var eller hur de är placerade, men jag ser summan (och hur den växer) som ett eget konto.

Han har hittills vägrat svara på hur han fått tag på mitt saldo, jag har kontaktat banken och bett dem utreda detta. Det känns väldigt obehagligt och osäkert, om han kan komma åt det så kan säkert någon slipad hacker med göra det.

Ang arv från mina föräldrar så lever min mamma ännu, och därmed så har min sambo trott att hon ärvt mina morföräldrar, förutom särskilda minnessaker. Min mammas syskon har vi ingen kontakt med, och det finns ingen möjlighet att han fått veta om arvet via dem. Dessutom visste han väldigt exakt summa, och dem är inte densamma som antecknades i bouppteckningen längre. Han var totalt ointresserad när detta gjordes upp, antagligen för att han trodde att jag bara ärvt lite minnessaker, och följde inte med på bouppteckningen fast jag bad honom. Jag hade tänkt överraska honom då, väntade sen på rätt tillfälle när han uppförde sig väldigt illa och sålde en tavla jag ärvt (utan lov och till rejält underpris enligt värderingen ..) när jag var bortrest med jobbet en helg. Orsaken? Vi "behövde" byta vår 40" TV till något större och bättre. Då bestämde jag att han inte skulle få veta något om vad jag egentligen hade ärvt.

Han är väldigt noga med att på allt vi gör bara betala för sina samt hälften av barnens kostnader. Detta gäller resor, utflykter, allt. Är han inte med betalar han inte alls. Till vardags har vi samma upplägg med barnen som med gemensamma kostnader, en summa i månaden in på "barnkontot" och så betalas deras kostnader därifrån. Dit går även barnbidragen.

Han har tyvärr aldrig bjudit mig på något, och jag har aldrig bett honom göra det då jag är uppfostrad art stå på egna ben.

Jag har inte sagt att jag har dålig ekonomi, jag har sagt att mina pengar är slut i slutet på månaden. För det är de. Arvet är inte bara att pytsa ur om det saknas 500kr veckan innan lön, det är ganska omständligt att lyfta från det och görs i samråd med rådgivare, det gjorde jag när vi åkte på semester söderut för några år sedan.

Och jag har haft det mycket knapert vissa månader under föräldraledigheten innan arvet då han ansåg sig inte behöva betala för den mat jag och barnen åt när han inte var hemma.

Han har många fina egenskaper, men just nu har jag svårt att komma på dem. Han är i detta nu hemma hos min mamma och skäller på henne. Jag visste inte om vart han åkte men fick ett sms från henne för en stund sen.

Min bakgrund, då någon frågade vad jag menade med "att stå på egna ben":

Min mamma fick mig ung, väldigt ung. Jag är uppväxt i morföräldrarnas hus de första åren av mitt liv, mamma jobbade och betalade hyra. När hon fick egen lägenhet flyttade vi, hon fortsatte jobba tills jag gick i 3:an, då började hon plugga och tog sedan examen samtidigt som hon jobbade kvällar och nätter för att försörja oss. Min pappa är död, han dog innan jag föddes och faderskapet kunde inte fastställas i lag. Då mina morföräldrar hade gott om pengar fick mamma inte bidrag.

Min mamma fick ofta höra hånfullt "stackars rika flicka" och vägrade ta hjälp av morfar när han erbjöd. Hon accepterade dock att jag var hos dem när hon jobbade helgnätter.

Vi hade ett bra liv, tyckte jag. Däremot tyckte jag väldigt synd om flera av mammas väninnor som levde från karl till Karl och satt otröstlig i vårt kök när karln gått vidare, och undrat hur hon skulle försörja sig och sina barn.

Där någonstans föddes ett beslut inom mig att alltid vara mig själv nog, att inte leva med någon för att jag behöver dem utan för att jag vill det. Och rent ekonomiskt skulle jag klara mig ensam, även utan arv. Jag har en bra medelinkomst och känner par med gemensam inkomst i samma storlek som klarar sig bra. De bor billigare och har inte varsin bil, men de verkar inte stå med skägget i brevlådan i slutet på månaden. Och ja, vi har insikt i varandras ekonomi av orsaker jag inte vill avslöja.

Vad jag ser hos min partner... just nu inte speciellt mycket. Pengar och ekonomi är hans "svarta sidor" enligt mig. Därför har jag aldrig klagat på hans rigorösa uppdelning, för så länge han ansett att jag är skyldig att betala hälften så drar inte iväg och vansinnesköper saker. Förutom TVn då, där han sålde tavlan för priset av halva TVn.

Han är en bra pappa, även om han inte ansåg att hans ekonomi och karriär tillät föräldraledighet. Han leker, busar, lägger, läser osv.

Våra gemensamma intressen är "sport", ett av barnens fritidsaktivitet (vi träffades inom denna aktivitet i ungdomen) samt gemensamma politiska åsikter. Finns säkert mycket mer, någon dag när han inte går omkring och blänger fult och muttrar bakom ryggen på.mig.

Den rätten fick hon när han sålde hennes tavla för en bråkdel av priset och av den enda anledningen att han ville ha en ny TV. Varför kunde han inte ta av egna pengar?

Vad är det TS ska fråga om lov för? 

Du verkar ha missat att TS man vill att de ska ha helt separat ekonomi. Vad TS gör eller inte gör för sina egna pengar är bara hennes ensak.

Vad är det TS ska be om lov för?

Jag citerar från min trådstart:

"Jag har ansett att vi inte behövt mer pengar än vi har, och tänkt att det är bättre att ha dem i ett långsiktigt sparande tills de behövs, tex när barnen är äldre och ska bil och körkort, studiebostad osv."

Dessutom hoppas jag på ett liv efter pensionen, och som läget ser ut nu är det bäst att ha egna pengar när den dagen kommer. Finns ekonomin kan man dessutom gå ner i deltid mycket tidigare och på så vis hinna njuta av livets efterrätt. Jag ser allt för många jobba långt efter 65 pga att de inte har råd att gå i pension.

Problemet är att du aldrig frågade om lov först

Inlägg 54

Hm. Vet inte ens var jag ska börja...

Vad skulle jag fråga om lov för?

På vilket sätt agerade jag ovanför huvudet på honom?

Och om en i förhållandet helt saknar ekonomiskt vett så är det väll självklart att man bromsar innan man är skuldsatt upp över öronen? Hade jag sagt ja till varenda sak han ville göra hade inte ens lyxfällan kunnat rädda oss, oavsett arv och sparkonton.

Han vårdar sitt sparkonto ömt, men älskar även att kunna köpa saker och skryta om att det är kontant betalt, inget kredit här inte. Och därmed vill han inte att jag lånar pengar (om det inte är av honom) för det är inte fint. Jag har varit tacksam för det "snobberiet" då det tjänat mina syften att minska konsumtionen.

Våra barn brukar skratta och säga att han är köpgalen och att jag är köpmotståndare och det stämmer. Jag föredrar att använda det vi har tills det behöver bytas ut eller går sönder.