34 åring med 17 åring

Jag träffade min man när jag var 17 år. Han var 33.
Vi fann varandra direkt och båda våra familjer har inget emot det alls :) nu i november har vi varit gifta i 4 år och har en son tillsammans som är 2 1/2 år gammal :)
Så väntar vi nu en liten flicka till december :)

Men det gäller kanske att hon är ordentligt mogen och prioriterar familjeliv framför festande osv... Annars kan det nog krocka med att du är så pass mycket äldre :/

För min man är väl lite omogen, alla tror han är runt 25-27 år :P och jag är överdrivet mogen och landar oxå där omkring... Så vi passar grymt bra tillsammans :)

Svårt att döma utan att känna er bara baserat på ålder. Generellt ogillar jag folk i min egen ålder som dejtar småflickor. MEN med det sagt, min yngre syrra var 17 när hon började dejta en ensamstående 35-åring med en 5-årig son. De höll ihop i 6 år ungefär. Separerade pga spelberoende inte pga åldersskillnaden. Han var fantastisk mot henne och ingen brydde sig om åldersskillnaden, inte ens våra föräldrar. Är du schysst och inte bara gubbkåt så ser jag inget problem direkt....

Hade min son dejtat en 17-åring(han själv 34-år)Skulle jag skäms.För mig är en 17-årig ett stort barn.Inte välkommen hos mig.

Fast det handlar ju inte bara om hur mogen man är. Visst, ni kanske har saker att prata om och an umgås på ett bra sätt, men det finns ju mycket där hon inte KAN vara där du är.
Hon går fortfarande på gymnasiet, hon får inte gå ut på krogen, köpa hem en flaska vin/några öl till maten och hon kan omöjligt ha hunnit ta ett sabbatsår efter studenten för att resa/jobba i Australien/vara Au-pair eller vad hon kanske skulle vilja göra. Det är så mycket som många vill hinna uppleva innan dom binder sig och skaffar familj och då spelar det ingen roll om man ändå är på samma nivå.

Fast jag skulle aldrig i den åldern vilja resa, ta ett sabbatsår m.m... Och jag tror ändå att det spelar roll hur mogen man är. Jag har inget som helst sug av att festa osv... Jag ville binda mig direkt och skaffa familjeliv :)
Och där kommer det in hur mogen man är. Iaf till en stor del. Och sen dricker ingen av oss heller :) om man inte festar, som vi har gjort två gånger på strax över 4 år hahaha

Ingen som skrivit vet vilken mognadsnivå varken 17-åringen eller den dubbelt så gamla 34-åringen befinner sig på så att hålla på att prata om att det är skillnad på mognadsnivå m.m. är ju fullkomligt irrelevant.

Du skriver ju att ni börjar känna en stark kärlek till varann, är det så och inte bara k*ken som talar och att ni båda känner så, vem skall då döma er?
Jag tänker inte göra det!

Två människor som är kära i varann, finns det något finare?

Om dina eller hennes vänner skulle reagera på ett äcklat sätt och ta avstånd från er för att ni är kära, är det då riktiga vänner?
Riktiga vänner känner in sig i sin vän och är glad, lycklig, nöjd med sin vän.

Det var mina 5-öre...

//P

Ja. Vilken "gubbe" skulle inte vilja ha en 17-årig slangklämma runt dasen........Nä. Dåliga skämt åsido. I regel bryr jag mig inte om eventuella åldersskillnader om det är vuxna människor. Problemet här är dock att hon bara är 17 år. Gymnasielev!  Hade hon varit +20 hade det varit en annan sak. Då hade hon varit en vuxen kvinna, mer mogen och livserfaren för att kunna ta mogna beslut i sådana här saker. Men å andra sidan har det uppenbarligen funkat ändå för några insändare i denna tråd, så gör ett försök. Bara du är fullt på det klara med att det kan komma att kosta på och att folk kommer att snacka. Ett annat, kanske mindre lockande, alternativ är att ni forsätter att vara KK:n ett tag till och blir ett "riktigt" par senare. 
Bli ett par?
Gå isär?
Fortsätta som KK:n?
Följ magkänslan.

Vore 17-åringen min flicka så skulle jag kämpa som ett djur för att få henne att ta reson! En så ung flicka vet inte sitt eget bästa utan agerar utifrån den spontana känslan som det barn hon är.

Har en klasskompis från grundskolan som började dejta en 35-36åring när hon var 17. Idag är hon 33 och de är gifta och har två barn.

Du kommer antagligen att få en hel del fördömande blickar och några som kommer att komma fram och börja moralisera över hur förträffliga de själva är. Om det är verkligt viktigt för dig att falla in i normen och bli socialt accepterad av okända människor så ska du givetvis avsluta relationen.

Själv brukar jag resonera så att jag inte har tid att sitta och grubbla över vad andra människor anser om mig. Det är en förhållandevis kort tid man lever här på jorden och om andra människor anser sig ha rätten att tillrättavisa min moral och berätta hur jag ska leva mitt liv så förbehåller jag mig rätten att be dom trycka upp en kokosnöt i stjärten.

En 34-åring är vuxen och en 17-åring ett barn.