Behöver tid UTAN hans barn!

Jo, man är värd något men precis som med bioföräldrar så sätter man barnet främst.
Det är fullständigt självklart och det betyder INTE att barnets vilja går först.
Men barnets behov gör.
Du måste skilja på vilja och behov.
Ett barn ska lära sig ta hänsyn ja, men ett barn ska aldrig behöva rucka på sina behov. 
Ett sånt behov är en att ha en nära och god relation till båda sina föräldrar.
Där ska barn inte behöva stå tillbaka, det skadar barnet att behöva göra det.
Där är det den vuxne som får tåla sig faktiskt. 

Pappan kom hem en dag, sa att hon ringt och frågat om vi kan avboka resan och ha dom här 1,5 vecka extra. Jag sa "absolut inte!" Och han sa att han meddelar henne.

Nästa dag när han kom från jobbet sa han att redan var avbokad och att vi inte diskuterar det mer. Han var skitförbannad så jag antar att han igen hade grälat med henne.

Har du barn så bör soc ge dig ett besök. Läs det sista du skrev och tänk över vad fan det är du skriver. Hur fan kan du tycka som du gör om barnen?

När han insåg att exet inte gav med sig om längden på sin resa försökte nog han också komma på vem han kunde fråga om barnvakt, men TS själv har berättat att det inte finns någon som skulle kunna ta barnen en vecka. Det är lätt att säga att han skulle prioriterat TS men vad skulle resultatet ha varit för barnen då? De kan ju inte direkt vara ensamma medan båda föräldrarna reser.

Ja, tråkigt om det blir ytterligare en separation, men barnen klarar nog det bättre än att placeras i jourhem av socialen för att båda deras föräldrar prioriterade "egentid" framför att se till barnens basbehov.

.

Om inte nån av föräldrarna är hemma då ? Ska dom komma hem om barnet ska bajsa ?

Men varför ska barnen lida för att vuxna inte kan komma överens ?

Det förstår nog till o med du att det inte är möjligt , hur ska man kunna vara hemma vv från jobb ?

Är du dum på riktigt ? Tror du man får intyg eller assistent för det ?

Har följt den här tråden men inte tänkt "lägga mig i" ...men nu kan jag inte hålla tyst längre ... Jag är både bio /bonusmamma och förskollärare..... För det första vad det gäller diskussionen om huruvida Ts ska hjälpa 8 åringen på toa eller inte ( hur nu en diskussion om Ts besvikelse över en instäld resa kan hamna där men nu är ju det här fl ) ... INGEN " normal" 8 åring behöver hjälp att torka rumpan!!! Det ska man kunna när man är 5-6 år..under mina drygt 20 år som förskollärare har vi alltid börjat träna o kräva detta av "våra " 5- åringar efter jul deras sista år på förskolan ,dvs det år de fyller 6 och under dessa drygt 20 år så är det kanske 2-3 st barn som INTE kunnat detta när de slutat hos oss, 2-3 av nästan 200 barn ! OCH då har det varit en annan problematik bakom...en diagnos av något slag som gjort att de antingen inte fysiskt eller psykiskt kunnat eller varit mogna. Sen till alla er andra som inte kan förstå varför Ts är besviken,varför det överhuvud taget finns ett behov av att vara barnfria.... Hur gärna man än vill att man ska vara " en enda stor lycklig famlij" så ÄR det skillnad på biobarn o bonusbarn... Man kan mycket väl ÄLSKA sina bonusbarn MEN samtidigt känna att det är jobbigare att ta hand om dem än sina bio barn! Jag har varit bonusmamma i 17 år, mina bonusbarn var 4 o 7 år när jag kom in i bilden, jag har haft dem på 1/2 tid i alla år och jag kan ärligt säga att jag älskar dem för dem DE är,MEN den kärleken ÄR anorlunda än den jag har till mina biobarn som jag varit med sedan de var 4-7 SEKUNDER gamla ! Jag har känt att jag har mandat att säga i från och att vi gjort upp regler för vårt hem gemensamt MEN trots det så har det alltid varut psykiskt mer jobbigt men bonusbarnen... Att ta konfliketer etc att "stå ut " med tonårstrots etc etc... Jag fick kämpa i många ÅR med att få min man att fatta att VI behövde tid för oss själva ,tid med våra små det krävdes att vår famlij var nära att splittras innan min man förstod att det inte räckte med att jag fick vara med o bestämma här hemma utan att jag faktiskt behövde få " vila" från de äldre barnen att VI behövde tid för oss som par för att VÅR relation skulle orka med och inte dö ut. Att det nte funkade att jobba 50-60 timmar minst den veckan vi inte hade de stora barnen för att kunna vara ledig mer den veckan de var hos oss,att lägga sin semester helt efter de stora barnen så att vi aldrig fick någon tid med bara den " lilla" famlijen ( flexarbetstid ) ..... Det handlar INTE om att man inte "tycker om" sina bonus barn, att man är " egoistisk" det handlar om att vårda sin relation så att bonusbarnen inte måste vara med om ännu en seperation! Är det bara biobarn i en relation har man hunnit bygga upp en grund,en bas som ( förhoppningsvis) gör att man orkar de jobbig åren UTAN att behöva " barnfri tid" MEN när man kommer in i en famlij där det redan finns barn så har man inte den tiden att bygga den där grunden....framför allt inte om man som TS jobbar skift så att man inte har em/kvällar/helger lediga tillsammans vv!

Han borde ha sagt: "Nej, tyvärr det går inte, vi har en resa inbokad sen länge så barnen kan inte komma till oss den veckan" Punkt. Slutdiskuterat. Då hade hon fått ställa in sin resa eller hitta en annan barnvakt. Hon hade blivit skitsur men då fick hon väl bli det då. Om jag var TS hade jag förväntat mig detta av min man.

Nä men jag har en mor som jobbar på fritids o har gjort i snart 35 år o vet att dom aldrig medvetet skulle låta ett barn gå med bajs i rumpan o dessutom har jag flera barn som gått på fritids o ett av dom torkade själv med det sällan riktigt rent o pedagogerna kollade alltid o torkade mera om det behövdes

Om sambo inte är hemma då ? Då får barnet gå med baks i rumpan ? Ja det är ju upp till er .

Nej, en bra förälder kan hantera att ha en vuxenrelation. En bra förälder har en ryggrad.

En man som dansar efter sitt ex pipa är lika lite en bra förälder som en kvinna som dansar efter en mans pipa. En bra förälder visar med ord och handling att alla han väljer att dela sitt liv har hans fulla respekt och kör inte över andra.

Läs trådstarten innan du skriver i trådar. Står klart och tydligt där att pappan ÄR GLAD över att få mer tid med barnen! Den enda som är grinig är Ts och pappan önskar att hon tar till sig barnen. Det kommer troligen inte hända efter så lång tid så dom bör separera!

Då kan man ju undra varför du ens skriver i denna diskussion

Varför citerar du då mig som endast hakat upp mig på att barnet får gå med bajs i rumpan när denne är själv med ts ?

Hur skulle det vara verbal misshandel? Nu hade han inget val, så vad ska han göra? Resa bort med mig och lämna barnen ensamma? Eller stanna hemma med barnen och såra mig? Såklart suger båda alternativen men man kan inte lämna barnen en hel vecka då de inte ens kan vara ensamma så länge att man ens slipper ut med hunden. Klart att barnen kommer först.

Jag har själv fått ringa exet flera gånger då hon planerat in saker på hennes veckor och velat att vi har barnen. Min födelsedag förra året t.ex. Då hade vi barnfritt och skulle ut och äta och sen på bio. Hon fick inte tag på sambon så hon ringde mig och bad mig hämta barnen då hon skulle på innebandyträning. Jag sa nej, och hon skrek och gormade i över en timme om hur elak jag är mot barnen som inte vill ha dom. När jag äntligen fått henne att förstå att vi inte kan dansa efter hennes pipor hela tiden slängde hon på. När sambon kom hem ringde hon och frågade honom om han kan ta barnen, utan att nämna att hon redan frågat mig. Samma visa igen. Ropade i nästan en timme. Sedan var det lugnt en stund, tills vi satte oss i biosalongen. Hon ringde och ringde och ringde. 23 missade samtal när vi kom ut. Bara för att berätta att vi är elaka mot barnen och att hon inte hade kunnat åka på träningen.

Därför har han inte kunnat säga nej. Det handlar inte om att han inte älskar mig, utan om att det inte är värt att gräla med henne. Hon vinner alltid i slutändan.

Alla arga meddelanden hon skickat åt mig har jag sparat, jag ser framför mig att vi en vacker dag sitter i rätten med henne och då kan de vara bra att kunna visa upp. På den nivån är det! Nåt mer ni funderar på?

Jag tror många problem i dessa nyfamiljer grundar sig i att man det är konflikter som är olösta med exen och/eller oförmåga att dra gränser.
Jag hade aldrig orkat igenom konfliktperioden som sambon hade med exet, om han inte samtidigt tydligt visade mot mig och mot exet, att jag var den som var hans första förbundsförvant. Dvs ingenting beslutades, som påverkade mig, innan jag var tillfrågad. Jag hade alltid veto när det gällde mitt engagemang. Han skulle aldrig ta hem barnen om han hade annat för sig (utöver de redan bestämda tiderna) och jag förväntade att ta hand om dom, utan att jag hade sagt ja.
Han skulle inte ställt in en resa, om det inte var pga sjukdom, hade exet gjort något liknande som i ts fall, då hade han inte tvekat en sekund att prata med mig om att kräva hela boendet (i ett sådant fall så hade jag tyckt det var en strålande idé, för det andra alternativet, då hade jag flyttat och valt att bli särbo)

Alla får väl ha den inställningen de vill? Om man är öppen med det får mannen ta ställning till om han vill leva med en eller inte. Är man inte det så märker han det ändå och då får han också ta ställning till det. Är man så duktig på att dölja sina känslor så att ingen märker så får man själv välja om det är värt att leva på det sättet. Mår man inte dåligt av det så finns det inga hinder. Vad är den avskyvärda inställningen?

W