Hur mycket ansvar förväntas en bonusmamma ta?

Mitt barn är mitt ansvar och min sambos barn är hennes ansvar. Den som lagar mat lagar givetvis till alla, den som diskar diskar efter alla, den som tvättar tvättar allas kläder. Känns ju självklart. Jag gillar att ha strukna kläder och har inget emot att stryka, men jag stryker bara min sambos och hennes barns grejor om jag blir ombedd eller det är något speciellt. 

Vi nattar vårt eget barn, väcker vårt eget barn och ansvarar för att få iväg vårt eget barn till skolan. Ska det ätas frukost hemma dukar givetvis en fram till båda barnen. Barnen går inte i samma skola och vi har liknande arbetstider, så vi hämtar vårt eget barn. Vi vabbar bara för vårt eget barn. En gång har det hänt att jag hämtade bonusen på fritis när hon blev sjuk och jag hade lättast att komma loss, men min sambo kom så fort hon kunde. 

I korthet - vi är vuxna och gemensamt ansvariga för vårt hem och vår familj. Samtidigt är vi mamma till var sitt barn, och anser att det inte är något konstigt. Vi tycker om varandra allihop, tycker om att leva tillsammans, men tycker också allihop att det är skillnad på den egna mamman/det egna barnet och bonusen. 

Jag fattar inte riktigt hur du menar med att komma i kläm. 

Skulle mitt barn komma i kläm för att min sambo någon gång hämtar sitt barn på fritis och sen åker och tar en glass? Eller skulle min sambos barn komma i kläm för att jag flexar ut tidigt en dag, hämtar mitt barn och åker och badar? Vi gör givetvis saker tillsammans allihop för det mesta, och det händer ofta att en vuxen gör något med båda barnen. Det händer även att vi tar med bara den andras barn och hittar på något skoj. Klart att jag inte skulle vägra henne att följa med mig och mitt barn på bio om hon vill, men om hon inte vill följa med så åker vi i alla fall. 

Vi är absolut en familj, men vi är samtidigt två familjer som lever ihop. Jag och min bonus tycker jättemycket om varandra, men jag är inte hennes mamma och hon är inte mitt barn. 

Jodå, visst är vi en familj. Det mesta gör vi ju ihop. 

Hade båda barnen varit våra gemensamma hade vi ju också delat upp oss emellanåt, om än kanske inte på samma sätt. Vi hade fortfarande nattat varsitt barn, men hade kanske turats om med dem, i stället för som nu, natta samma varje kväll. Vi hade fortfarande gjort aktiviteter med ett barn i taget. 

Nu är vi fortfarande ganska nya som familj, så det ändrar sig säkert med åren, men just nu är det liksom så självklart att vi båda gör lite skillnad på barnen. Vi är givetvis rättvisa, men ser ingen anledning att hämta/trösta/natta varandras barn bara för sakens skull. Är den ena borta en kväll ser givetvis den andra till att båda barnen kommer i säng, skulle en av oss vara sugen att gå på bio, men inte den andra, så tillfrågas förstås båda barnen ändå. Jag tycker bara inte att det är konstigt att jag har en annan relation till och andra känslor för mitt eget barn. 

Att leva i en bonusfamilj är inte samma sak som att leva i en kärnfamilj, helt enkelt. Det behöver inte vara sämre, men det är annorlunda. Vi är absolut en familj, men nej, inte på samma sätt som jag och mitt ex och vårt gemensamma barn var en familj på den tiden vi levde ihop. 

Vi tycker som sagt om varandra allihop, men ansvaret är annorlunda fördelat. Jag tar inget större ansvar för att komma ihåg vilken dag bonusdottern har gympa eller att hon ska ha en present med sig på kalaset nästa vecka - sånt sköter hennes mamma. Jag kan absolut packa väskan eller köpa presenten, men då blir jag tillfrågad, det är inte mitt ansvar att komma ihåg. Och samma sak åt andra hållet.