Sorg efter MA.

Jag fick nyss ett ma i v 11+0. Ellerdet pågår fortfarande, har inte blödit ur allt och ska få cytotec på tisdag.

Fostret hade antagligen dött runt v 7. I v 7 var jag på tidigt vul och fick se dess hjärta slå. Och så hände ändå nåt.

Jag är väldigt nere och känner att jag vill försöka igen efter en normal mens. Ett slagt ljus i den här mörka tunneln, att få bli gravid igen och att det då ska gå bra. Men min sambo vill inte, har blivit avskräckt efter detta. Han tänker att det finns mer att förlora än vinna på en ny graviditet. Vi var med om ett ma för 6 år sedan dessutom. Jag är 35 år vilket kanske också spelar in med missfallsrisk mm.

Vi har 2 underbara barn, och han säger att han är nöjd så. Denna graviditet var oplanerad, men vi blev ändå glada och började planera och längta.

Nu känner jag mig lite besviken på sambon också som inte vill försöka igen. Men visst, nu är vi uppe i allt detta runt missfallet och han har svårt att tänka framåt...

Jobbigt när man tänker så olika!

Ja visst är det svårt när man själv vill ha som tröst att kunna se framför sig att bli gravid igen och den fånge få gå en full graviditet. Föda en helt underbar bebis. Men kan kan ju heller inte tvinga nån som inte vill. Övertala känns inte heller helt rött att gå. Att prata om det och lägga fram det som att det kommer gå bra nästa gång kan man ju. Vi har ju trots allt två friska underbara ungar. Men också nu två ma bakom oss.

Nä precis, inte lätt när man är "äldre". Jag är 35, och tankarna har ju gått åt hållet "Hände-detta-för-att-jag-är-för-gammal?" Å andra sidan, mitt första ma skedde när jag var 29. Man har ju ingen aning vad det beror på. Bara att nåt blev fel med fostret.

Ser inte fram emot telsamtalet till chef och kollegor på måndag. Måste sjukskriva mig hela veckan och säga som det är. Utan att alla på jobbet får reda på det. Hur tänker ni andra göra el hur har ni gjort?

Jag funderade ett tag på att säga att jag blivit magsjuk, då kan man ju i värsta fall behöva vara hemma en vecka. Jag jobbar på förskola och har två barn på förskola, så inte helt otänkbart att jag blivit sjuk. Men jag tänker nog säga som det är till chefen ändå (fast vi inte har en personlig relation alls). Problemet är bara vad jag säger till kollegan som svarar i tel när jag ringer på måndag morgon. "Jag kommer behöva vara hemma hela veckan pga personliga skäl" låter så konstigt och lär ju sätta igång snacket direkt (mellan kollegor). Vad säger man? Ljuga om magsjuka ändå? Berätta bara för närmaste kollegor som jag jobbar med??

Som om det inte är jobbigt nog...

Bor också i en liten stad/ort. Så pedagogerna på mina barns förskola kan få nya om att jag är hemma sjukskriven pga magsjuka (om jag nu säger det). Och jag står för hämtningar och lämningar. Inget man gör som magsjuk.

"Maria", har du börjat blöda av dig själv än?

Jag blöder konstant nu, ganska mkt dessutom. Har rätt rejält ont. Vill bara ligga i sängen. Sambon får ta allt kring barnen. Att jag blöder mkt spontant är ju bra, så kanske jag slipper det kemiska sen. Det upplevde jag förra gången var mkt värre. Blödde mer än man skulle. Var hemma och svimmade, stackars sambon fick ringa ambulans.

Ja den psykiska delen är ju värre på ett annat sätt. Jag saknar så att vara gravid. Känner mig som ett barn som fått sin lördagsgodispåse knyckt ur händerna.

Nej så jobbigt att din sambo verkar ha bestämt sig :( Jag ligger lågt med att prata om nytt försök med min sambo. Hoppas att han kan "mjukna" när det gått en tid och vi är över detta. Men det kommer inte bli lätt befarar jag.

Nu är jag iaf sjukskriven denna vecka och har lämnat barnen på dagis. Skönt att vara hemma själv och få vara hur nere jag vill. Kollegan jag berättade för i Tel var förstående, chefen frågade inte ens vad som hänt när jag ringde till henne. Hoppas det nu bara inte blir nåt snack.

Ska ringa gynanuten och fråga om jag verkligen behöver komma in imorn. Skulle då få en "starttablett". På torsd har jag tid för cytotecbehandling. Tror och hoppas jag slipper. Blödde ju mkt i helgen och det känns som om allt kommit ut. Blöder bara lite nu. Har långt att åka kommunalt till sjukhuset, så slipper gärna av den anledningen också.

Hade din mage hunnit växa nåt? Min är fortfarande lite rund, vilket inte gör det hela lättare på nåt sätt :( Hade ju varit i vecks 11 nu...

Jag mår ungefär som innan jag blev gravid nu. Trött lite extra och lätt att få huvudvärk bara. Kroppen klarade av allt själv här med tack och lov. Sambon definitivt bestämt sig för att inte vilja ha fler. Vi pratade ut om det och inget jag kan göra. Blev otroligt ledsen och besviken, och han ledsen för att ha gjort mig ledsen. Allt är dock bra mellan oss nu, och graviditeten som var känns nästan onödig och som om den aldrig borde hänt.