Anonym (Ledsen)

Äldre 14 Jun 18:52

17 svar

Sorg efter MA.

Fick nyligen MA i v 11. Den blivande fadern och jag började planera att flytta ihop på riktigt eftersom vi varit särbos i många år.

Nu när det blev MA backade han och vill forts vara säebo. Dessutom vill han p ga hög ålder inte heller aktivt försöka få ett nytt barn.

Min sorg blir dubbel. Längtan efter ett gemensamt barn och ett gemensamt boende/liv.

Vi ses ofta men jag saknar känslan av helhet och familj.

Vi har det väldigt bra tillsammans och bråkar sällan. Så vill forts med honom.

Men hur kommer jag till ro med min känsla av sorg/ längtan och till viss del övergivenhet?

Kan inte glädjas just nu åt det barn jag redan har utan sörjer det nya jag inte fick..och en barnlängtan har infunnit sig som växer sig starkare.

Råd?

Anonym (maja)

Äldre 10 Sep 12:22

#1

Jag fick nyss ett ma i v 11+0. Ellerdet pågår fortfarande, har inte blödit ur allt och ska få cytotec på tisdag.

Fostret hade antagligen dött runt v 7. I v 7 var jag på tidigt vul och fick se dess hjärta slå. Och så hände ändå nåt.

Jag är väldigt nere och känner att jag vill försöka igen efter en normal mens. Ett slagt ljus i den här mörka tunneln, att få bli gravid igen och att det då ska gå bra. Men min sambo vill inte, har blivit avskräckt efter detta. Han tänker att det finns mer att förlora än vinna på en ny graviditet. Vi var med om ett ma för 6 år sedan dessutom. Jag är 35 år vilket kanske också spelar in med missfallsrisk mm.

Vi har 2 underbara barn, och han säger att han är nöjd så. Denna graviditet var oplanerad, men vi blev ändå glada och började planera och längta.

Nu känner jag mig lite besviken på sambon också som inte vill försöka igen. Men visst, nu är vi uppe i allt detta runt missfallet och han har svårt att tänka framåt...

Jobbigt när man tänker så olika!

Anonym (Maria)

Äldre 10 Sep 15:00

#2

Jag går också igenom ett MA. Är /var i vecka 9. Det har inte riktigt kommit igång, ska tillbaka till läkaren nästa vecka, och då blir det antagligen cytotec. Fick även ett MA förra året, det tog hårt på min och sambons relation. Vi var särbo då , men skulle flytta ihop. Allt kom av sig i samband med missfallet, vi gled isär och att flytta ihop var inte aktuellt längre. Jag ville bli gravid igen genast, men han vågade inte. Var rädd för missfall igen, han tog det hårt. Efter något halvår bestämde vi oss ändå för att sluta skydda oss. Efter ytterligare ett halvår blev jag gravid på nytt. Och nu sitter jag här, så ofattbart ledsen och nere. Min sambo vet inget än, han är bortrest, men kommer hem imorgon. Tror inte att han kommer vilja försöka igen.

Anonym (maja)

Äldre 10 Sep 16:57

#3

Ja visst är det svårt när man själv vill ha som tröst att kunna se framför sig att bli gravid igen och den fånge få gå en full graviditet. Föda en helt underbar bebis. Men kan kan ju heller inte tvinga nån som inte vill. Övertala känns inte heller helt rött att gå. Att prata om det och lägga fram det som att det kommer gå bra nästa gång kan man ju. Vi har ju trots allt två friska underbara ungar. Men också nu två ma bakom oss.

Anonym (Maria)

Äldre 10 Sep 17:14

#4

Anonym (maja) skrev 2016-09-10 16:57:37 följande:

Ja visst är det svårt när man själv vill ha som tröst att kunna se framför sig att bli gravid igen och den fånge få gå en full graviditet. Föda en helt underbar bebis. Men kan kan ju heller inte tvinga nån som inte vill. Övertala känns inte heller helt rött att gå. Att prata om det och lägga fram det som att det kommer gå bra nästa gång kan man ju. Vi har ju trots allt två friska underbara ungar. Men också nu två ma bakom oss.

Förra gången lät jag tiden gå, ville ju bli gravid omedelbart igen, men han behövde längre tid. Men sen när han väl föreslog att vi skulle sluta skydda oss, tog det ändå ett halvår innan det blev något. Vi har inga barn tillsammans, utan bara två MA. Han har dessutom en tråkig historia med flera missfall och barnlöshet med sin exfru. Jag är 36 år, så tiden är inte på vår sida heller.

Anonym (maja)

Äldre 10 Sep 17:47

#5

Nä precis, inte lätt när man är "äldre". Jag är 35, och tankarna har ju gått åt hållet "Hände-detta-för-att-jag-är-för-gammal?" Å andra sidan, mitt första ma skedde när jag var 29. Man har ju ingen aning vad det beror på. Bara att nåt blev fel med fostret.

Ser inte fram emot telsamtalet till chef och kollegor på måndag. Måste sjukskriva mig hela veckan och säga som det är. Utan att alla på jobbet får reda på det. Hur tänker ni andra göra el hur har ni gjort?

Anonym (Maria)

Äldre 10 Sep 19:33

#6

Anonym (maja) skrev 2016-09-10 17:47:48 följande:

Nä precis, inte lätt när man är "äldre". Jag är 35, och tankarna har ju gått åt hållet "Hände-detta-för-att-jag-är-för-gammal?" Å andra sidan, mitt första ma skedde när jag var 29. Man har ju ingen aning vad det beror på. Bara att nåt blev fel med fostret.

Ser inte fram emot telsamtalet till chef och kollegor på måndag. Måste sjukskriva mig hela veckan och säga som det är. Utan att alla på jobbet får reda på det. Hur tänker ni andra göra el hur har ni gjort?

Nä, precis, jag försöker att inte tänka så mycket på vad som gick fel. Det vet man ju inte och kommer inte få veta. Något blev fel väldigt tidigt, eftersom fostren inte kunde utvecklas. Jobbet, ja. Jag behöver också sjukskriva mig, men vill verkligen inte berätta detta för min chef!

Anonym (maja)

Äldre 10 Sep 20:04

#7

Anonym (Maria) skrev 2016-09-10 19:33:49 följande:

Nä, precis, jag försöker att inte tänka så mycket på vad som gick fel. Det vet man ju inte och kommer inte få veta. Något blev fel väldigt tidigt, eftersom fostren inte kunde utvecklas. Jobbet, ja. Jag behöver också sjukskriva mig, men vill verkligen inte berätta detta för min chef!

Jag funderade ett tag på att säga att jag blivit magsjuk, då kan man ju i värsta fall behöva vara hemma en vecka. Jag jobbar på förskola och har två barn på förskola, så inte helt otänkbart att jag blivit sjuk. Men jag tänker nog säga som det är till chefen ändå (fast vi inte har en personlig relation alls). Problemet är bara vad jag säger till kollegan som svarar i tel när jag ringer på måndag morgon. "Jag kommer behöva vara hemma hela veckan pga personliga skäl" låter så konstigt och lär ju sätta igång snacket direkt (mellan kollegor). Vad säger man? Ljuga om magsjuka ändå? Berätta bara för närmaste kollegor som jag jobbar med??

Som om det inte är jobbigt nog...

Anonym (Maria)

Äldre 10 Sep 21:57

#8

Anonym (maja) skrev 2016-09-10 20:04:56 följande:

Jag funderade ett tag på att säga att jag blivit magsjuk, då kan man ju i värsta fall behöva vara hemma en vecka. Jag jobbar på förskola och har två barn på förskola, så inte helt otänkbart att jag blivit sjuk. Men jag tänker nog säga som det är till chefen ändå (fast vi inte har en personlig relation alls). Problemet är bara vad jag säger till kollegan som svarar i tel när jag ringer på måndag morgon. "Jag kommer behöva vara hemma hela veckan pga personliga skäl" låter så konstigt och lär ju sätta igång snacket direkt (mellan kollegor). Vad säger man? Ljuga om magsjuka ändå? Berätta bara för närmaste kollegor som jag jobbar med??

Som om det inte är jobbigt nog...

Jag kommer nog inte säga sanningen, även om det tar emot att ljuga. Jag är provanställd, vi bor i en liten stad. Mina föräldrar och min sambos föräldrar vet inget, och jag litar tyvärr inte på min nya chef och kollegor, av den anledningen att jag inte känner dem än... Ja, detta är ju verkligen jobbigt nog, att sen dessutom behöva trassla in sig i bortförklaringar för chef och kollegor..

Anonym (maja)

Äldre 11 Sep 09:48

#9

Bor också i en liten stad/ort. Så pedagogerna på mina barns förskola kan få nya om att jag är hemma sjukskriven pga magsjuka (om jag nu säger det). Och jag står för hämtningar och lämningar. Inget man gör som magsjuk.

"Maria", har du börjat blöda av dig själv än?

Anonym (Maria)

Äldre 11 Sep 14:06

#10

Anonym (maja) skrev 2016-09-11 09:48:53 följande:

Bor också i en liten stad/ort. Så pedagogerna på mina barns förskola kan få nya om att jag är hemma sjukskriven pga magsjuka (om jag nu säger det). Och jag står för hämtningar och lämningar. Inget man gör som magsjuk.

"Maria", har du börjat blöda av dig själv än?

Nä, magsjuka kanske inte är så bra då. Jag har börjat blöda lite. Ser inte fram emot detta alls, mitt förra MA började också med småblödningar, sen ordentligt ont och kraftiga blödningar. Men det värsta är att jag är såå nere och deppig. Gråter hela tiden.

Anonym (maja)

Äldre 11 Sep 15:33

#11

Anonym (Maria) skrev 2016-09-11 14:06:19 följande:

Nä, magsjuka kanske inte är så bra då. Jag har börjat blöda lite. Ser inte fram emot detta alls, mitt förra MA började också med småblödningar, sen ordentligt ont och kraftiga blödningar. Men det värsta är att jag är såå nere och deppig. Gråter hela tiden.

Jag blöder konstant nu, ganska mkt dessutom. Har rätt rejält ont. Vill bara ligga i sängen. Sambon får ta allt kring barnen. Att jag blöder mkt spontant är ju bra, så kanske jag slipper det kemiska sen. Det upplevde jag förra gången var mkt värre. Blödde mer än man skulle. Var hemma och svimmade, stackars sambon fick ringa ambulans.

Ja den psykiska delen är ju värre på ett annat sätt. Jag saknar så att vara gravid. Känner mig som ett barn som fått sin lördagsgodispåse knyckt ur händerna.

Anonym (Maria)

Äldre 11 Sep 22:01

#12

Anonym (maja) skrev 2016-09-11 15:33:02 följande:

Jag blöder konstant nu, ganska mkt dessutom. Har rätt rejält ont. Vill bara ligga i sängen. Sambon får ta allt kring barnen. Att jag blöder mkt spontant är ju bra, så kanske jag slipper det kemiska sen. Det upplevde jag förra gången var mkt värre. Blödde mer än man skulle. Var hemma och svimmade, stackars sambon fick ringa ambulans.

Ja den psykiska delen är ju värre på ett annat sätt. Jag saknar så att vara gravid. Känner mig som ett barn som fått sin lördagsgodispåse knyckt ur händerna.

Jo det är ju tur i oturen om kroppen fixar det utan cytotec. Oj vad jobbigt

hoppas det blir lindrigare denna gång... Jag behövde inte ta cytotec eller så förra gången, och hoppas slippa nu också. Har gjort medicinsk abort för många år sedan, och då fick jag ju ta det. Dock fick jag rejält smärtstillande också. Mitt missfall har fortfarande inte kommit igång riktigt, lite blod, och lite molvärk bara. Är orolig för att det ska bli värre denna gång, mitt förra MA var i vecka 7, nu har jag gått två veckor längre... Jag saknar också att vara gravid! Min sambo kom hem i eftermiddags, och han vill inte försöka igen. Är väldigt bestämd på den punkten.

Anonym (maja)

Äldre 12 Sep 10:32

#15

Nej så jobbigt att din sambo verkar ha bestämt sig :( Jag ligger lågt med att prata om nytt försök med min sambo. Hoppas att han kan "mjukna" när det gått en tid och vi är över detta. Men det kommer inte bli lätt befarar jag.

Nu är jag iaf sjukskriven denna vecka och har lämnat barnen på dagis. Skönt att vara hemma själv och få vara hur nere jag vill. Kollegan jag berättade för i Tel var förstående, chefen frågade inte ens vad som hänt när jag ringde till henne. Hoppas det nu bara inte blir nåt snack.

Ska ringa gynanuten och fråga om jag verkligen behöver komma in imorn. Skulle då få en "starttablett". På torsd har jag tid för cytotecbehandling. Tror och hoppas jag slipper. Blödde ju mkt i helgen och det känns som om allt kommit ut. Blöder bara lite nu. Har långt att åka kommunalt till sjukhuset, så slipper gärna av den anledningen också.

Hade din mage hunnit växa nåt? Min är fortfarande lite rund, vilket inte gör det hela lättare på nåt sätt :( Hade ju varit i vecks 11 nu...

Anonym (Maria)

Äldre 19 Sep 16:28

#16

Anonym (maja) skrev 2016-09-12 10:32:31 följande:

Nej så jobbigt att din sambo verkar ha bestämt sig :( Jag ligger lågt med att prata om nytt försök med min sambo. Hoppas att han kan "mjukna" när det gått en tid och vi är över detta. Men det kommer inte bli lätt befarar jag.

Nu är jag iaf sjukskriven denna vecka och har lämnat barnen på dagis. Skönt att vara hemma själv och få vara hur nere jag vill. Kollegan jag berättade för i Tel var förstående, chefen frågade inte ens vad som hänt när jag ringde till henne. Hoppas det nu bara inte blir nåt snack.

Ska ringa gynanuten och fråga om jag verkligen behöver komma in imorn. Skulle då få en "starttablett". På torsd har jag tid för cytotecbehandling. Tror och hoppas jag slipper. Blödde ju mkt i helgen och det känns som om allt kommit ut. Blöder bara lite nu. Har långt att åka kommunalt till sjukhuset, så slipper gärna av den anledningen också.

Hade din mage hunnit växa nåt? Min är fortfarande lite rund, vilket inte gör det hela lättare på nåt sätt :( Hade ju varit i vecks 11 nu...

Hur mår du nu? Mitt missfall kom igång av sig själv och efter en vecka av kraftig blödning, klumpar, smärta och helt försvunna graviditetssymptom, så verkar det som att det är över nu! Jag avbokade min läkartid faktiskt. Nja, jag är redan lite överviktig, så jag tror inte det hann synas något. Graviditeten hade avstannat, och motsvarade vecka 7. Jag ska ge sambon lite tid, men just nu verkar det otänkbart för honom att försöka igen...

Anonym (maja)

Äldre 20 Sep 15:23

#17

Anonym (Maria) skrev 2016-09-19 16:28:53 följande:

Hur mår du nu? Mitt missfall kom igång av sig själv och efter en vecka av kraftig blödning, klumpar, smärta och helt försvunna graviditetssymptom, så verkar det som att det är över nu! Jag avbokade min läkartid faktiskt. Nja, jag är redan lite överviktig, så jag tror inte det hann synas något. Graviditeten hade avstannat, och motsvarade vecka 7. Jag ska ge sambon lite tid, men just nu verkar det otänkbart för honom att försöka igen...

Jag mår ungefär som innan jag blev gravid nu. Trött lite extra och lätt att få huvudvärk bara. Kroppen klarade av allt själv här med tack och lov. Sambon definitivt bestämt sig för att inte vilja ha fler. Vi pratade ut om det och inget jag kan göra. Blev otroligt ledsen och besviken, och han ledsen för att ha gjort mig ledsen. Allt är dock bra mellan oss nu, och graviditeten som var känns nästan onödig och som om den aldrig borde hänt.

Sorg efter MA.

INNEHÅLL