Är i chock..

Har ni barnen varannan vecka båda två?

Isåfall skulle jag föreslå att inte byta samma dag. Utan kanske att en byter vecka på måndag och den andre på torsdag. Då har ni hans barn tex mån- mån och dina tors-tors, vilket gör att alla barn får både lite egentid med sin förälder/er som par, men också lite styvsyskontid men inte hela veckan, vilket gör det lite lättare för er att hantera de bråk som uppstår.

Eller om det verkligen inte går, ha barnen olika veckor. Kanske överlappa med ett par dagar ibland, så att de ändå får träffa varandra och göra saker ihop.

Sedan tänker jag också att ni måste ge det tid! Det är en helt ny situation för barnen, det är inte konstigt att de agerar ut lite. Var noga med att sätta gränser, avleda och "se" alla barn och deras behov. När det blir för mycket, dela på barnen och hitta på något roligt. Låt dem vänja sig vid det nya utan att bråka för mycket med dem, utan avled istället.

Tänk på att barnen inte alls bett om att få flytta ihop med två barn och en vuxen till. Barn reagerar olika, ende protesterar genom att må dåligt inåt och andra genom att vara utagerande. Försök sätta dig in i deras situation och tänk på hur lång

Tid du skulle behöva för att det skulle funka att bo ihop med några du själv inte valt!

Kanske blir svårt med de andra föräldrarna men kanske räcker det att de överlappar en helg istället för en hel vecka? Ett tag i alla, kanske något år tills de riktigt lärt känna varandra.

Jag vet att det är nytt, att de måste få tid och att vi måste finnas där och avleda, stötta upp och försöka få det att fungera så bra som möjligt.

Trodde verkligen att det skulle fungera bättre än så här. Har så dåligt samvete för allihop och känner instinktivt att jag vill skydda dem alla från att må dåligt. 

Hur har ni flyttat ihop, har ni ordnat plats till alla, har de egna vrår? Gör som folk föreslår börja med t.ex hans barn om de är minst trygga och ha dom först några dagar och sedan kommer dina barn.. gör olika saker med olika barnkonstellationer i stället för alla tillsammans. Flera av barnen är i den där åldern där det plötsligt är så viktigt vems grejor som är vems.... försök göra aktiviteter som inte bygger så mycket på saker, lekparker, bad, vara i naturen osv. Se till att behålla gamla rutiner men försök också hitta sådana som är era nya tillsammans, pannkaks frukost på söndagar, någon sång ni sjunger ihop i bilen eller vad som nu passar er ...

hamna nu inte i fällan som så många kvinnor verkar göra, nämligen att det är du som ska fixa detta.
Du skriver inte mycket om pappan. Vad han har gjort i allt detta? Är ni överens om hur ni ska hantera barnen tex? Vad är viktigt att prioritera och vad kan ni vänta lite med osv. 

Superviktigt att ni vuxna är överens nu i detta, annars känner barnen av det och spelar ut er mot varandra, så små de än är. De kommer bli mer oroliga om de känner att ni är osäkra. 

Svårt det här när 2 familjer ska samlas och leva under samma tak,verkar jobbigt.Skulle inte vilja låta mina barn gå igenom detta,har valt att fokusera på dom,istället för att blanda familjer tillsammans .

Du skriver ju att ni vuxna verkligen tycker om varandra, och attni har tänkt igenom det här så har inte dåligt samvete utan bara jobba vidare! 

Se till att du verkligen engagerar dig i och försöker lära känna hans barn, och på samma sätt att han tar sig tid att vara nyfikna på dina barn. Era barn är ju garanterat olika, kommer ha mer eller mindre besvärligt i olika perioder, och behöver olika saker och olika rutiner. 

Det kommer inte att fungera att ha samma strategier med alla fyra, utan ni kommer att behöva anpassa efter individer. 

När barnen märker hur inställda ni vuxna är på att göra allt för att de ska fungera för dem alla, och de ska må bra oavsett vem som är biologisk förälder till dem, kommer de att finna lugn och respektera både varandra oh sig själva men det kan säkert ta flera år för några av dem (och mycket kortare för den yngsta). 

Kanske är det helt enkelt så att ni tajmat flytten väldigt dåligt. Vid 2,5 år har många en kraftig fas med att kunna allt själva. Min dotter är 3 och vi har fortfarande en massa strider när jag inte förutser alla småsaker hon vill göra själv fast hon kanske inte kan.

5-6 årsåldern handlar ju om en utveckling från litet barn på förskolan till att börja i förskoleklass i skolan. Det är en stor förändring för barnet som pendlar mellan att vara stor och liten. Min tös är 5,5 år och vill helst bestämma allt själv, hon försöker köra med att hon är mamma och bestämmer ...

Så utgår jag från mina barn så är jag inte förvånad. Ni behöver ge alla barn massor av tid och uppmärksamhet samt ge beröm för allt positivt de gör, d v s uppmuntra minsta lilla. Skitjobbigt javisst, men nu ska de ju fixa hackordningen.

Hur har ni ordnat upp barnens leksaker? Jag antar att det är där flest strider uppstår när de vill testa varandras. Fungerar det bättre med styrda aktiviteter när ni vuxna drar igång en aktivitet, t ex måla, pärla o s v som både de och ni kan göra samtidigt. Ta även med barnen två och två och gör saker så de lär känna varandra.