Anonym (Mamman) skrev 2016-06-09 21:35:34 följande:
Tack för era svar och råd.
Det du skrev Lövet2 stämmer in på min dotter. Det har visserligen snart bara gått en vecka och det är färskt ännu. Men ibland kvittrar hon, sen blir hon arg (mest på dem hon anser är skyldiga till olyckan) och sedan blir hon bara introvert. Hon har ofta huvudvärk och är väldigt trött. Säkert en reaktion.
Till dig mamma i sorg vill jag beklaga din förlust. Jag kan aldrig förstå känslan men jag kan förstå att det måste vara det hemskaste man kan uppleva. På något sätt tycks man ändå klara av att leva vidare, men jag förstår inte hur. Jag ska gå in och titta på sidan du länkade till. Tack!
Jag ska inte forcera mer, jag ska fortsätta tala om för min dotter att jag finns för henne när som helst på dygnet. Sover jag får hon väcka mig, jobbar jag får hon ringa mig. Vi ska ta oss igenom detta med. Det värsta är att jag egentligen är en hönsmamma som vågat släppa taget när olyckan händer. Har förklarat för dottern att jag är extra orolig att något ska hända henne. Livet är så skört och man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.
Vad bra, ni kommer klara det här.
Hon har en klok mor, jag tycker du gör helt rätt.
Krama henne, fråga hur hon mår, det visar bara att du bryr dig om henne, men forcera inte hennes sorg,
Och det tror jag inte du kommer göra.
Hon har tur som har dig hos sig.
Man klarar det för att man måste, för att det barn som fortfarande lever behöver en så mycket.
Sen när hon inte är närvarande, då bryter jag ihop på alla möjliga sätt.
Vore det inte för henne hade jag nog velat få dö nu.
Min dotter blir också arg, nerstämd och trött, så ja jag tror det är en reaktion på sorg.
Detsamma gäller mig, jag kan bli oproporterligt arg för småsaker, inget tålamod alls, jag blir trött och vill bara sova, sorgen är monumental och ligger alltid nära under ytan,
Men även jag distraherar mig och tänker på annat, i början löste jag svåra mattetal bara för att tvinga mig bort från sorgen en liten stund, för man orkar inte annars.
Jag gick milslånga promenader utan att veta vart jag var.
Jag sov så mycket jag kunde, allt för att få en paus från sorgen.
Jag hade gått under om jag ständigt hade vistats i sorgen efter honom.
En sorg jag inte kan påverka, en sorg utan slut.
