Min tonårings sorg

Det är så hemskt när unga människor dör.

Man sörjer olika. Att slå ifrån sig ett tag kan vara ett sätt att överleva. Visa att du finns där och att hennes sätt att sörja är ok.

Jag har varit i din dotters situation, en av mina bästa vänner omkom i en riktigt tragisk olycka när vi var nyblivna tonåringar.

Första två dagarna förnekade jag det helt, sen var jag ledsen i någon dag. Sen kvävde jag allt, gick dock på begravningen.

Är expert på att gömma undan sorg, även när min pappa dog. Men jag mår bra och det är inget som tynger mig, utan jag gillar att sörja i tystnad och inte prata om det.

Jag har tittat tillbaka på vad jag skrev när min tonårsdotter upplevde en stor sorg. Så här skrev jag ca 3 veckor efteråt:
"Dottern grät i 2 dygn. Sedan klev hon upp och kvittrade glatt i 2 veckor. Sov 1-2 timmar/dygn och åt bara när jag påminde henne. Hon kunde inte vara stilla många minuter utan var på språng jämt. Nu i helgen har hon landat på jorden igen. Hon har börjat sova bättre, men hon grubblar mycket och växlar mellan att vara deppig och att vara arg.
Jag har haft telefonkontakt med läkare, och de har försäkrat mig om att hon uppträder fullt normalt än så länge ...."

Hoppas det kan vara till någon hjälp för dig. Beklagar hemskt mycket er sorg

Hej.

Min dotter har förlorat sin bror och hon reagerade ungefär likadant som din dotter. 
Sen efter flera månader var hon redo att möta sorgen.
Sakta en liten bit i taget vågade hon känna efter, för det var vad hon klarade.
Vi fick rådet att inte prata om vår sorg, vi kunde prata om honom, sonen/brodern som dött, om praktiska saker, men inte forcera genom att prata om känsomässiga saker som hon inte var redo för, där skulle hon få ta intinativet i sin takt. 
Barns sorg är randig sägs det, dom går in och ut ur sorg, jag tror det gäller tonåringar och vuxna i viss utsträckning också.
Här kan du läsa mer, 

www.randigahuset.se/

Mitt råd blir detsamma som jag fick, låt henne komma till dig när hon är redo, prata om kompisen, om praktiska saker, men låt henne få ta intinativ till det känslomässiga, pressa henne inte.
Hon kommer när hon är redo, då behöver hon din tid, ditt öra och dina kramar. 

Tack för era svar och råd.

Det du skrev Lövet2 stämmer in på min dotter. Det har visserligen snart bara gått en vecka och det är färskt ännu. Men ibland kvittrar hon, sen blir hon arg (mest på dem hon anser är skyldiga till olyckan) och sedan blir hon bara introvert. Hon har ofta huvudvärk och är väldigt trött. Säkert en reaktion.

Till dig mamma i sorg vill jag beklaga din förlust. Jag kan aldrig förstå känslan men jag kan förstå att det måste vara det hemskaste man kan uppleva. På något sätt tycks man ändå klara av att leva vidare, men jag förstår inte hur. Jag ska gå in och titta på sidan du länkade till. Tack!

Jag ska inte forcera mer, jag ska fortsätta tala om för min dotter att jag finns för henne när som helst på dygnet. Sover jag får hon väcka mig, jobbar jag får hon ringa mig. Vi ska ta oss igenom detta med. Det värsta är att jag egentligen är en hönsmamma som vågat släppa taget när olyckan händer. Har förklarat för dottern att jag är extra orolig att något ska hända henne. Livet är så skört och man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.

Vad bra, ni kommer klara det här.
Hon har en klok mor, jag tycker du gör helt rätt. 
Krama henne, fråga hur hon mår, det visar bara att du bryr dig om henne, men forcera inte hennes sorg, 
Och det tror jag inte du kommer göra. 
Hon har tur som har dig hos sig. 

Man klarar det för att man måste, för att det barn som fortfarande lever behöver en så mycket.
Sen när hon inte är närvarande, då bryter jag ihop på alla möjliga sätt.
Vore det inte för henne hade jag nog velat få dö nu. 

Min dotter blir också arg, nerstämd och trött, så ja jag tror det är en reaktion på sorg.
Detsamma gäller mig, jag kan bli oproporterligt arg för småsaker, inget tålamod alls, jag blir trött och vill bara sova, sorgen är monumental och ligger alltid nära under ytan,
Men även jag distraherar mig och tänker på annat, i början löste jag svåra mattetal bara för att tvinga mig bort från sorgen en liten stund, för man orkar inte annars.
Jag gick milslånga promenader utan att veta vart jag var.
Jag sov så mycket jag kunde, allt för att få en paus från sorgen.
Jag hade gått under om jag ständigt hade vistats i sorgen efter honom. 
En sorg jag inte kan påverka, en sorg utan slut. 

Tack för dina fina ord!

Jag förstår din tanke, du måste finnas för barnet som är kvar. Och så oerhört tufft och plågsamt att försöka vara mamma mitt i den djups sorg och kris du hamnat i. Så oerhört sorgligt för din dotter att ha förlorat sin bror. Och jobbigt med föräldrar som är förtvivlade. I det här finns inget klokt för mig att säga. Jag beundrar dig för din styrka <3

Alla hanterar vi sorg på olika sätt och inget sätt är mer rätt eller fel. Tex när min mamma gick bort för ett tag sedan lade jag all fokus på de praktiska (vår pappa är också död så jag är äldst av syskonen). Jag tror att många tyckte att jag var känslokall på begravningen då jag fokuserade mycket på att allt skulle gå rätt till. Jag gick runt och hälsade på alla, informerade om "minnesboken" gästerna skulle skriva i, vart vi skulle på minnesstunden, vart vi skulle vidare på kvällen för ytterligare minnesstund osv. Tror folk räknar med att man ska vara mer eller mindre ett vrak när något sådant händer men för mig funkar det inte så. Jag måste få släppa på sorgen lite i taget och det gör jag genom att tänka på annat. Jag började en ny tjänst en vecka efter att hon gått bort och företaget hade räknat med att det skulle bli uppskjutet men jag tyckte det bara var skönt att få tänka på annat och "vara normal" och där inte fokus låg på min sorg utan man pratade om annat på dagarna.

Visa för din dotter att du finns där för henne så att hon vet det men jag tycker inte att du ska prata med henne om känslor eller ens prata om vännen om du känner att dottern inte vill det. Låt henne hantera sorgen på sitt sätt även om det betyder att hon kanske skjuter på att släppa fram alla känslor.