Min tonårings sorg
Min tonårsdotter förlorade en av sina vänner i en tragisk olycka alldeles nyligen. Först blev hon ledsen och förtvivlad. Blev arg på andra skolkamrater som skrivit RIP och liknande trots att de inte var nära vän med kompisen.
Dagen efter spydde hon och var dämpad. Senare på dagen skrattade hon och började vara som vanligt. Sen har hon haft någon gråtattack och pratat om kompisen. Men det oroar mig lite att hon försöker låtsas som ingenting. Hon vill inte gå till minnesplatsen och vill inte gå på någon begravning.
På skolavslutningen fattades kompisen, jag frågade dottern hur det kändes att gå till skolan. Allt kändes bara bra, varför skulle det inte göra det? Sa hon. När mormor kom förbi och pratade med henne om dagen var hon på väg att börja gråta men svalde gråten.
Jag vill inte att hon sopar det under mattan. Jag vill ju naturligtvis att hon ska vara glad, men det vore orimligt om hon var det. Jag själv är helt förtvivlad och kan inte sluta gråta. Ledsen och förtvivlad över kompisen som dog, ledsen och förtvivlad för min älskade dotter som mist sin vän. Tänker på att de alldeles innan olyckan pratade om framtiden och hade ett härligt sommarlov framför sig. Nu blir det inget med det.