vi som just fått missfall

Jag har inte drabbats just nu av missfall då jag går in i v 20+2 idag men har 4 missfall och ett utomkvedes bakom mig. Även om min bebis lever och växer i magen så kommer bebis behöva kämpa när han kommer ut då han har ett diafragma bråck Förstår hur du känner dig i din sorg och den största smärtan i sig är att jag skyllde på mig själv. Vad är jag för en kvinna som inte kan behålla ett foster.

Jag beklagar verkligen att ni fick missfall.

En till här. Men för mig var det tidigt, 4+6. Hade jag inte mått illa i två dagar och tagit ett positivt test så hade jag verkligen bara trott att det var mensen som var sen. Känner mig besviken på min kropp som lät mig luras :(

Jag fick missfall igår, i vecka 12. Min mamma kunde skjutsa in mig till gynakuten och där var de supersnabba och proffsiga, och sedan har min man och mina barn varit hos svärföräldrarna över helgen så jag har fått vila upp mig hemma och det har varit väldigt skönt.

Jag var förstås väldigt ledsen igår, men idag känns det som om jag har accepterat det på något sätt. Det är jättetråkigt att det inte blev något barn den här gången, men vi har två fantastiska barn och vi kan fortsätta försöka så kan det nog bli ett till i sinom tid.
Det är förresten precis som för dig En Till, att det tog lång tid att bli gravid med de två tidigare barnen (runt ett år) men att det den här gången gick mycket snabbare (på andra försöket).

När vi gick in i v 12 hade vi börjat berätta för folk (och det hade börjat synas rätt rejält på mig också), så det kändes extra deppigt att få höra av sig och berätta att det inte blir någon bebis i alla fall. Men alla är ju väldigt förstående och snälla.

Men Elakingen, det du skriver om låter ju inte alls bra! Jag tänker att det förstås kan vara hormoner som ligger kvar och kaosar i kroppen, men det kan ju också vara känslor om inte riktigt vet hur de kan komma fram. Om det fortsätter i några dagar till borde du kanske höra av dig till Mvc (eller blir det dit man borde höra av sig nu? Eller är det till vårdcentralen, eller gynakuten kanske?) och fråga om du kan få prata med en kurator?

Jag själv är mest förvånad över att jag är så lugn, jag har fått lite gråt i halsen någon gång när det dök upp en bebis i en film idag, och kanske lite skuldkänslor också när jag tänkt på att jag ju egentligen drack alldeles för mycket kaffe under graviditeten, och inte tog nog mycket folsyra. Det är ju förmodligen inte det som det beror på, men nästa gång ska jag i alla fall vara duktigare.
Men överlag har jag mest känt det som att jag haft en lyxig vilodag, med netflix, fallout, och både en påse chips och en påse ostbågar :) Det kommer kanske mer känslor sedan, det får vi väl se.

I Torsdags fick vi veta att hjärtat hade slutat slå hos vår lille . Vi hade presic gått in i vecka 9 - 10 när jag fick en blödning. I torsdags skrapades jag under narkos för att slippa vara " med " under tiden. Det var mitt andra missfall och min sambos första. Jag har en son sen tidigare men jag vill så gärna ha ett syskon till honom . Känslorna kommer i vågor men det gör mest ont hela tiden. Hur vill ni bli bemötta i er sorg ? Jag vill inte att människor ska ta avstånd , det känns nästan som att man är pestsmittad ..och alla goda råd , fy fan . . Det går liksom in genom ena örat och ut genom andra för det var ju denna bebis vi ville ha . Vi vill försöka så fort som möjligt igen , stämmer det att man ska ha en mens emellan ? Jag har inte blött någonting efter skrapningen så då borde det ju vara ok att ha sex .

För det första så förbannar jag auto correct som ställer till det ;) jag menade ju såklart Provera och Pergotime. Inte proverna haha. Jag googlade lite iallafall och det är ju ganska stor skillnad då provera bara hjälper till vid oregelbundna menstruationer och inte alls vid ägglossningsbekymmer. Hmm ! Jaja skitsamma. Hur har du känt idag då ? Jag har bara gråtit en gång idag , jag gick upp litegrann i vikt under graviditeten och jag tycker fortfarande att jag ser gravid ut ibland. Sjukt jobbigt att titta sig i spegeln för tillfället. . .

Har du fortfarande lika ont som häromdagen ?

Nä vad tråkigt att höra om dig och din sambo. Jag har varit med om bägge då mitt första MA var med en dåvarande pojkvän som inte alls förstod min sorg och saknad . Vi gled isär precis som du skriver och tillslut gjorde vi slut . Jag håller tummarna att ni hittar tillbaka till varandra ! Ni sörjer nog/kanske på olika sätt. Vilka möjligheter skulle du ha förstört för honom ?

Visst saknar man att vara gravid något fruktansvärt, tom illamåendet som jag ständigt levde med. Jag känner mig så ledsen och sårbar när jag ser andra gravida . Annars så känner jag mig som vanligt i kroppen.