Är jag en hemsk människa?

Vad har svartsjuka att göra med att man inte vill ha exets gamla saker upptryckt i nyllet på en varenda eviga dag i sitt eget hem?

Sunt förnuft att göra sig av med allting som har en känslomässig koppling till exet. Varför har man ens kvar sådant?

Jag överlever nätt och jämt över att bo i en lägenhet som min sambo och hans ex har bott i, med vissa saker som de haft i sitt gemensamma hem. Härdar ut i tanken då jag ändå vet att han betalat för allt och att det är orimligt att kasta ut allt och köpa nytt bara för att. Men nu håller vi ändå successivt på att köpa nya fräscha grejer till vårt hem, gemensamt. 

Och juste, de har ett barn gemensamt också. Lite svårt att göra sig av med deras barn. Barnet har ett gulligt (...) litet familjefoto på mamman, pappan (min sambo) och barnet när de var en enda stor familj. Eller det var i och för sig taget efter att det separerat. Överlever den hemska bilden genom att undvika att vara i barnets rum mer än nödvändigt. 

En annan grej är om det står i de gemensamma utrymmena. Då ska det ut.

Vari ligger svartsjukan? Ts har all rätt i världen att kräva att allt sådant ska ut illa kvickt. Vem tusan vill leva i ett hem där man blir påmind om exet mer än absolut nödvändigt (barnen går som sagt inte att göra så mycket åt)?

I och med att jag tycker att ts ger ett ganska så svartsjuksjukt intryck här i tråden kan det vara som så att han inte vågar säga rakt ut till ts att han egentligen vill behålla den.

Jag tycker även att det förstärks av svärmoderns pik.