sextiotalist

Äldre 25 May 08:23

205 svar

Nej jag vill inte ha ditt barn på köpet..

Fjäril kär skrev 2016-05-25 08:12:35 följande:

Men måste verkligen allt vara svart eller vitt?

I vårt hem tar vi gemensamt ansvar för hushållet, även barnen givetvis. Det här är allas hem.

Det finns andra sätt att ta ansvar för egna barnen tex juridiskt och ekonomiskt. Vilket jag förutsätter att alla faktiskt gör.

En man/kvinna som inte kan uppfostra sina barn till att ta gemensamt ansvar i hemmet, den borde skämmas.

Och som partner skulle jag skämmas över att ens tänka tanken att inte vika en barntröja eller ta bort ett smutsigt glas från barnrummet. Det är väl allas hem och samma gemensamma ansvar?

Nya partners gnäller över egoism men vem är egentligen mest ego ? " jag först och det här är bara mitt och allt annat skiter jag i "

Jag vägrade hamna i fällan "jag plockar undan efter alla", så jag plockade undan efter mig själv, resten fick sambon sköta.
Problemet är att det är alltför ofta en rejäl snedfördelning, för det du rabblar upp, det är ofta en typisk kvinnosyssla, det visar varenda undersökning, att kvinnor tar större del av hemmets sysslor.
Och jag läser gång på gång, tråd efter tråd, hur det sakta men säkert har blivit så att den nya kvinnan mer och mer blir hushållerska och barnpiga.
Så jag tror det är än viktigare att man är "tuffare" som ny kvinna, än som en ny man.
Så jag tror faktiskt att glaset och barntröjan är viktigare än vad man tror. Ja, sanningen är ofta att man får "tvinga" pappan att ta det ansvar som han bör göra. Jag har varit tuff redan från början och tack vare detta, så har inget ansvar smugit över till mig.

sextiotalist

Äldre 25 May 08:53

#111

Cdam skrev 2016-05-25 08:46:55 följande:

Måste tvätten vikas då? :)

Inte alls, man kan lägga all ren tvätt i en hög på vardagsrumsbordet, så kan alla plocka sina kläder därifrån, eller så lägger man kläderna i en hög på respektives säng. Däremot föredrar jag att mina kläder är strukna och vikta.

sextiotalist

Äldre 25 May 09:12

#116

Cdam skrev 2016-05-25 09:00:06 följande:

Din åsikt är lika intressant som när den nymålade färgen på baksidan av staketet på gården här torkade.

Ungefär som din, rent objektivt. Men jag tycker allas åsikter är intressanta, speciellt de jag inte delar

sextiotalist

Äldre 25 May 10:23

#121

Anonym (wellpapp) skrev 2016-05-25 09:12:00 följande:

En intressant aspekt...

Kvinnan vill gärna bli försörjd och tycker det är självklart att en ny partner också betalar för hennes barn.

Men som kvinna och ny partner till en pappa tar det hus i helsike om han andas en stavelse om att hon på något sätt ska bidra till hans barn.

Nu försörjde jag mig helt själv när jag träffade min sambo, bodde själv och som Brumma skriver, varför skulle jag gå med på ett få det sämre, för att min sambo hade barn sedan tidigare?
Så hade jag inte varit klar med att jag ville ha separat ekonomi, att han tog sitt fulla ansvar över sina barn, så hade jag förlorat rejält på alla plan när vi blev sambo.
Dvs då hade jag valt att förbli särbo.

Om jag hade blivit singel under tiden vår son var mindre, så hade jag inte ens tänkt tanken på att någon annan än vi föräldrar skulle sörja för barnen och än mindre att bli försörjd

sextiotalist

Äldre 25 May 19:17

#130

smulpaj01 skrev 2016-05-25 18:45:09 följande:

Du är ju lite smått efterbliven när det gäller din mans barn! Du och "brumma" borde sluta skriva ert skit så att vi som ÄLSKAR våra bonusar kan glänsa!

Jag gillar sambons barn jättemycket. De är de bästa syskon som vår son.

Kan du hänvisa till ett enda inlägg där jag påstår något annat.

Sedan var det med stor ironi jag skrev detta. Inte som det var. Å andra sidan var de så stora när jag träffade dom, så man kunde lämna högen med rentvättade kläder och de tog hand om det

sextiotalist

Äldre 25 May 19:25

#133

Anonym (...) skrev 2016-05-25 19:18:57 följande:

Glänsa?! Haha.. Eller så kanske du kan sluta skriva dina löjliga inägg om vilken präktig bonusmorsa du är..

Hon är välkommen hem till oss när sambons barn är.hos oss (tyvärr inte så ofta eftersom vi bor 60 min från oss numera) och känna den mysiga stämningen.

Jag är rätt säker på att hon är frustrerad eftersom vi bryter så mycket mot hur hon anser hur det ska vara och ändå fungerar så bra.

sextiotalist

Äldre 26 May 08:09

#157

Blomma73 skrev 2016-05-26 07:58:50 följande:

Det här med att sätta barnen först kan ju vara på olika nivåer vad man menar. Självklart ska föräldrar ta ansvar för sina barn i det praktiska som dagishämtning, göra middag mm. Men även ge mental stöttning som i att berätta och förklara saker om världen samt ge verktyg för hur barnet kan hantera sina känslor. Dvs ta ansvar för sitt föräldraskap.

Men håller inte med om att föräldrar alltid ska sätta barnen först och att andra alltid ska ha förståelse för detta. Tror det är viktigt för barn att lära sig att vuxnas fokus ser olika ut beroende på sammanhang.

När man träffar föräldrar och barn för att umgås är det exempelvis stor skillnad på hur umgänget blir.

Vissa föräldrar bekräftar barnet hela tiden och avbryter därmed samtalet med de vuxna, faktiskt i nästan varenda mening. Sådana föräldrar är inte särskilt kul att träffa. Dels blir det allmänt rörigt och osammanhängande och inget samtal blir egentligen av. Dels så upplever iallafall jag att det inte verkar särskilt viktigt för den personen att träffa mig. Allt fokus är ju på barnet, så efter ett tag slutar man att försöka berätta något överhuvudtaget. (blir lite samma fenomen som med personer som alltid prioriterar mobilsamtal och inte kan korta av dessa vid en kort lunchträff exempelvis).

Andra föräldrar bekräftar barnets närhetssökande genom att exempelvis lyfta upp barnet i knät utan att avbryta vuxensamtalet. Och kan även säga till barnet EN gång att nu är vi här en stund, och då vill vi vuxna prata med varandra. Du kan leka med det eller det (de har med leksaker). Fortsätter barnet att söka muntlig bekräftelse enbart för bekräftelsens skull, så fortsätter de vuxensamtalet.

Eller så säger de till barnet att vissa saker får vänta tills barnet kommer hem, och att de då kan prata om en viss sak. Sedan åker föräldrarna hem efter 1 1/2- 2 timmar så det inte blir för långdraget för barnen om de är lite rastlösa.

Att umgås med föräldrar som i första exemplet blir rätt meningslöst. Man blir inte så sugen på att träffas igen. I andra exemplet får man en trevlig stund där vuxenrelationerna utvecklas. Och faktiskt så upplever jag att det är enklare som värd att bekräfta barnen i andra exemplet också. Man kan ta lite tid då man visar barnet något, eller pratar en stund om något som rör bara barnet.

Exakt, som förälder har man som du skriver ett ansvar att tillgodo se barnens behov och stötta dom genom livet.

Men det innebär inte att man ska lägga sitt eget liv, och än mindre förutsätta att andra (läs ny partner) ska lägga sitt eget liv åt sidan.

Trygga barn är barn som vet att föräldrarna finns där när de behövs men samtidigt sakta men säkert får lära sig att stå på egna ben.
Att visa sitt barn att vuxna relationer är viktiga ger dom förutsättningar att kunna ha bra relationer som vuxna också.

Att jämföra ett sunt föräldraskap där alla är lika viktiga med dysfunktionella förhållande kan man inte.

Att visa känslor innebär inte att man behöver vara en dramaqueen, utan det är mer för att visa att alla känslor är tillåtna och även hur man som vuxen hanterar känslorna.

sextiotalist

Äldre 26 May 09:10

#162

Fjäril kär skrev 2016-05-26 08:36:28 följande:

Fast alltså..

I ett gott och bra och utvecklande förhållande kan man både sätta barnen först OCH även sätta kärleken i fokus.

Väldigt många klarar av det utan problem.

Är det verkligen raketforskning?

Det borde väl vara prio av båda parterna?

Det håller jag med om, men det finns många, framför allt frånskilda föräldrar, som inte hanterar det.
Det finns en hel del som har svårt att acceptera att deras barn inte är älskade/omtyckta av sin partner på ett föräldrasätt.
Det finns många som inte tänker på att på samma sätt som en utan barn väljer en partner med barn, så väljer även den med barn en partner utan barn.
Och jag vet att det är fler än jag som skulle säga att vi valde denna man (eller kvinna) trots att han/hon hade barn.

Det jag är rätt säker på att de som kan hantera en kärleksrelation och vara förälder är inte de som markerar att "barnen kommer först". Och det är inte heller vi som startar trådar i sin frustation heller.

Sedan finns det självklart de som inte kan hantera alls att partnern har barn, men den biten måste man kunna hantera om man träffar en partner med barn. Barnet finns där och har en självklar rättighet att ha en bra relation med sin förälder, det är inget som vi nya ska ta bort.

sextiotalist

Äldre 26 May 10:37

#166

Anonym (wellpapp) skrev 2016-05-26 09:41:52 följande:

Jag märker en tydlig skillnad i fenomenet när det gäller ensamstående mammor och pappor.

Pappor kan få en aha-upplevelse när en ny dejt påtalar något som känns lite avigt. Och är tacksam för att någon vill komma med tips och råd.

Mammor blir förnärmade och kränkta om en dejt råkar andas om att det kan bli lite för mycket fokus på barnet. Vilket jag även noterar här i tråden väldigt tydligt.

Pappor är ofta tydliga och ärliga med vilken sorts relation de är ute efter medan mammor ofta är otydliga och diffusa och inte alltid kopplar samman kärlek med sex.

Många mammor blir tydligt kränkta av att jag som man förväntar mig sex i en relation, det blev en ny upplevelse för mig att upptäcka att sex inte är självklart. (hur då nya barn skulle komma på fråga är något jag inte fått svar på än)

Som bisexuell man har jag själv upplevvt detta och efter att ha läst här i tråden och på andra ställen på FL så ser jag ju att jag inte är ensam om samma iakttagelse.

Det jag har mött mest är faktiskt att män, rent generellt förväntar sig att en ny kvinna ska ta ansvar över barnen. Det är väldigt vanligt med trådar som tar upp detta.

sextiotalist

Äldre 26 May 10:51

#168

smulpaj01 skrev 2016-05-26 09:38:45 följande:

Jösses, kan man inte umgås som kärlekspar när man har barn -SKAFFA INTE BARN

Jag misstänker att det är en ganska vanlig orsak till separationer under småbarnstiden, de kan inte umgås som kärlekspar när de har barn. Tar de separerade föräldrarna med sig det sättet in i sitt nya förhållande, såklart det blir problem.

Så jag håller stenhårt på, vårda alla relationer inom familjen, till din partner, till sina barn, ha grundsynen att alla är lika mycket värda och att det inte finns någon turordning, så är jag ganska säker på att man får hållbara relationer och trygga barn.

sextiotalist

Äldre 26 May 12:23

#175

Anonym (Cilla) skrev 2016-05-26 12:16:00 följande:

De som inte klarar av att hålla sin kärleksrelation vid liv - SKAFFA INTE BARN OCH SKILJ ER! Som förälder har man skyldighet att sätta barnen först ALLTID, alltså fortsätter man vara kärnfamilj oavsett vad som händer så att barnen får växa upp i en trygg miljö där båda de vuxna älskar dem.

Nix, jag håller inte med dig. Man gör barnen en otjänst om de alltid ska komma först.
Tack för att vi inte resonerade så, nu har vi en sympatisk vuxen ung man hemma, som är väl medveten om att världen inte kretsar kring honom. Han har tidigt vant sig vid att det finns fler att ta hänsyn till och nej, han har inte alltid kommit först, eftersom vi i den här familjen har alla först, vi har ingen turordning.

Sedan är det inte alltid barnen som mår bra om en dålig parrelation fortgår. Det kan säkert flera vittna om

sextiotalist

Äldre 26 May 12:29

#176

Anonym (man) skrev 2016-05-26 12:21:53 följande:

Fast beror det på omständigheterna eller på hur folk hanterar omständigheter och vilka förväntningar de har av ett förhållande? Jag tror att separationerna sker minst lika ofta pga att många människor idag är ganska egofixerade och förväntar sig få allt de vill ha hela tiden och kan inte tänka sig avstå från något.

Det är väl ganska självklart att livet förändras drastiskt när man får barn, helt plötsligt har man inte lika mycket tid till quility time tillsammans, sömnbrist och trötthet är inte helt ovanligt i början, sexlivet blir ofta lidande, vissa växer med uppgiften och anpassar sig, andra gör inte det och bittrar ihop över hur jobbigt och komplicerat allt blev.

Jag tycker det är ganska naivt att tro att man kan vårda förhållande på samma sätt med barn som man gjorde utan barn, visst är det viktigt att vårda förhållandet, det håller jag med om, men man måste också vara beredd att anpassa sig till nya omständigheter.

Skrev jag på samma sätt?
Jag skrev att man skulle vårda alla sina relationer, till barn OCH till sin partner, jag skrev inte att det var på samma sätt som när man var nyförälskad och en sak är säkert, ingen av mina tidigare relationer har varit lik någon annan, jag misstänker att det gäller de flesta. Beroende på hur gammal man är, vilken fas man är i livet förändras relationerna men de behöver fortfarande vårdas.

sextiotalist

Äldre 26 May 12:34

#177

Anonym (man) skrev 2016-05-26 12:21:53 följande:

Fast beror det på omständigheterna eller på hur folk hanterar omständigheter och vilka förväntningar de har av ett förhållande? Jag tror att separationerna sker minst lika ofta pga att många människor idag är ganska egofixerade och förväntar sig få allt de vill ha hela tiden och kan inte tänka sig avstå från något.

Det är väl ganska självklart att livet förändras drastiskt när man får barn, helt plötsligt har man inte lika mycket tid till quility time tillsammans, sömnbrist och trötthet är inte helt ovanligt i början, sexlivet blir ofta lidande, vissa växer med uppgiften och anpassar sig, andra gör inte det och bittrar ihop över hur jobbigt och komplicerat allt blev.

Jag tycker det är ganska naivt att tro att man kan vårda förhållande på samma sätt med barn som man gjorde utan barn, visst är det viktigt att vårda förhållandet, det håller jag med om, men man måste också vara beredd att anpassa sig till nya omständigheter.

Ska väl tillägga att även för 20 år sedan, 30 år sedan, 40 år sedan, så var småbarnsåren kritiska i en relation och dessutom har antalet skilsmässor inte ökat speciellt mycket under de senaste 30 år sedan.
Dvs jag tror att folk inte är så mycket mer egofixerade då som nu, även om vi gärna vill inbilla oss det. Däremot så ser man saker på ett annat sätt när man blir vuxen, som man inte gjorde när man var barn och tonåring.
Som uppvuxen under 60-talet och 70-talet så är jag ganska säker på att föräldrarna hade mer egentid, umgicks mindre med sina barn, var lika bra/dåliga som idag att vårda sina relationer.
Vad som har ändrat sig, är att många fler kvinnor kan försörja sig själva, så de behöver inte två inkomster (som det var för 40-50 år sedan)

sextiotalist

Äldre 26 May 12:51

#180

Anonym (Cilla) skrev 2016-05-26 12:43:54 följande:

Alltså, jag är spyfärdig på de som kritiserar bonusmammor bara för att de är bonusmammor. Personen jag citerade sitter i varenda styvfamiljstråd och öser galla över varenda bonusmamma som uttalar sig.

Om det är så j....a synd om barn som har bonusföräldrar så får väl föräldrarna offra sig lite och stanna kvar i kärnfamiljen så att barnen slipper utsättas för de hemska, hemska bonusföräldrarna.

Ja då håller jag med dig.
Om man vill leva med en person som älskar ens barn lika mycket som man själv, då får man stanna kvar i förhållandet.
Den dagen man separerar så kan man aldrig förvänta sig att träffa en person som hyser samma känslor till ens barn som ens föräldrar.
Man får helt enkelt välja, leva med den andra föräldern, leva ensam eller acceptera att den nya partnern inte kommer få samma band som föräldrarna själva har till barnet. Undantag finns självklart, speciellt om de är med redan när barnen är väldigt små och får en nära anknytning, precis om adoptivföräldrar älskar sina barn även om de inte är biologiska.
Jag blir faktiskt väldigt skeptisk när en ny partner träffar lite äldre barn och hävdar att de älskar barnen som de vore ens egna, speciellt efter en kort tid tillsammans, Att man gillar barnen, att man klickar med dom är jag säker på, det skulle jag aldrig ta ifrån dom.
Men det kan beror på att för mig är älska ett väldigt djupt ord och det är endast sambon och vår son som jag kan säga att jag verkligen älskar (men självklart på olika sätt)

sextiotalist

Äldre 26 May 15:32

#192

Anonym (m) skrev 2016-05-26 15:21:46 följande:

Det har du förvisso rätt i. Man vet aldrig vad som kan hända och det vore ju väldigt trist om alla gick runt och trodde det värsta hela tiden.

Det jag tänker är att man ska, i den situationen att man är separerad eller egentligen i vilken situation som helst, passa sig för att ställa högre krav på andra än sig själv. Exempelvis i frågan om att man inte kunde få relationen att funka med sin dåvarande och de gemensamma barnen, bör man kanske ha förståelse för att det kan vara svårt även i kommande relationer - kanske till och med svårare.

Men jag vet inte, jag har inga egna barn och inte alla svar, jag tycker bara fokus kan riktas fel ibland i fråga om föräldrar/bonusföräldrar/barn. Bonusföräldrarna får högre krav ställda på sig än de biologiska föräldrarna, något som jag starkt motsätter mig.

Exakt, man kan aldrig ställa högre krav/förväntningar på sin partner än vad man har på sig själv.

Nej jag vill inte ha ditt barn på köpet..

INNEHÅLL