Nej jag vill inte ha ditt barn på köpet..

Förstår att det säkert kan vara jobbigt när man inte har egna barn men ett hett tips är att välja en partner utan barn. Det finns nämligen inga andra alternativ än att barnet så klart kommer först för en förälder. Jag tar mig för pannan när jag läser om vissa som städar allt utom barnets rum, tvättar allt utom barnens kläder. Att tvingas leva med en sådan egoism låter som en mardröm och resonerar man så kanske man ska jobba med sin empati innan man ens funderar på ett förhållande med någon som har barn.

Jag fattar verkligen att du ruttnar på att städa och tvätta åt din partner, men då är det ju din sambos lathet som är problemet, inte att han prioriterar sitt barn. Det är självklart superegostiskt av honom att låta dig sköta all städning och tvätt och det hade det varit utan barn också. Det obehagliga blir om det leder till att du skulle ta ut din (fullt förståeliga) frustration över honom - på barnet.
Om han inte kan skärpa sig och dela ansvaret så tycker jag du ska lämna honom. (Varit i liknande sits med mina barns pappa så jag vet hur svårt det är att försöka ändra någon.) Mår så mycket bättre nu. Men träffar jag någon annan som har barn och vi skulle flytta ihop tycker jag det är självklart att barnen behandlas lika så inte jag sätter mina barn först och han sina. Barn är barn och ska älskas och prioriteras oavsett blodsband. 
(Kommer dock aldrig mer flytta ihop med någon som bara i teorin tycker att jämställdhet är självklart och inte lever upp till det sedan.)

Det är inte så att jag uppmanar dig att lämna honom. Om allt är bra med er relation så finns det ju ingen anledning. Berättade bara om min egen erfarenhet. Jag kände igen det där med att man börjar strunta i någon del av hushållssysslorna för att markera. I mitt fall slutade jag tvätta mitt ex kläder. Det ledde inte till något bra för 1) Han ändrade sig inte ändå. 2) Tror inte man mår bra av att köra "markera"-aktioner för att få tvinga fram en förändring eller som metod för att stå ut med att det mesta ansvaret ligger på en själv. Vill någon inte avlasta sin partner är det väldigt svårt att ändra den personen. Men som sagt, det var bara min erfarenhet. Så länge det funkar bra för er och du inte låter din frustration över att han prioriterar sitt barn gå ut över barnet, så är det väl helt fine. Jag måste bara säga att om JAG nu som singel skulle träffa en pappa som INTE sätter sitt barn först så skulle jag se det som en varningssignal och inte bli ihop med honom. Om barnet inte är nummer 1 tycker jag det säger något om den personens känsloliv som i slutändan nog även drabbar mig/den nya partnern. En pappa som är kärleksfull och ansvarsfull mot sitt barn är väl däremot det finaste man kan satsa på! (Och i mitt fall kräver jag även delat hushållsansvar:) Lycka till!