Nej jag vill inte ha ditt barn på köpet..

Iof bra att de säger vad som gäller från början, värre med de som sätter sina relationer för sina barn eller de som verkar se förhållandet som nån slags utbyte av tjänster. ..jag särar, du hjälper mig med mina barn.

Min absoluta favvo var tjejen som efter att vi dejtat ett tag lät mig träffa hennes barn, som för övrigt visade sig ha ADHD bda två, redan första gången jag träffade dem ville hon att jag skulle ta över ansvaret för dem, " jag blir tokig på dem ibland...kan inte du säga åt dem. ..typ". Jag utvecklade en instant headache och gick hem tidigt sen blev det inga fler dejter.

TS har faktiskt en poäng i att det finns många desperata kvinnor som verkar mer intresserade av att hitta en pappa än en partner. Finns säkert lika många män som gör likadant. Jävligt avtändande.

Låt mig gissa? Du har inga barn va?

Varför välja undrar du?
För att efter att man har fått barn så går man in i en annan fas i livet där man inte längre är number one utan barnet är number one, det är lixom så naturen fungerar, man för sina gener vidare genom sin avkomma och det sker på bekostnad av både tid och resurser. Det gäller inte bara människor utan även djur.

Vissa mognar med rollen andra gör inte det, det är dessa idioter som tror att de kan leva som de levde tidigare efter att de fått barn som får ungar med "issues" som blir fucked up som vuxna och för sina föräldrars skeva värderingar vidare. Du vet såna där som gör karriär och skiter i sina ungar, eller sätter ungarna framför teven för att prioritera sin egentid.

Vårda förhållandet kan man göra MED sina barn, som en familj du vet, inte som mamma och pappa i team 1 och ungarna i reservbänken, utan alla är med i matchen. Det är snarare folk som har ditt tankesätt, jag och mina behov först och alla andra sen som får det jävligt svårt att få ett förhållande att fungera eftersom förhållanden och familjeliv är en enda lång rad kompromisser, ett lagspel inte ett solospel. Klarar man inte av att släppa tanken på att man är centrum i universum så ska man förbli singel och inte skaffa barn.

Mmm precis, det förklarar varför man ofta läser om gamlingar som legat döda i sin lägenhet flera veckor och ingen saknat dem, barnen har ju fullt upp med att skapa sina egna band och har inte tid att höra av sig till morsan nån gång i veckan.

Varför är det en omöjlighet att behålla starka familjeband OCH bilda egen familj? Måste det vara antingen eller? Är tanken på att även föräldrarna är den del av familjen helt omöjlig? Finns massor med människor som gör så runt om i världen och det fungerar alldeles utmärkt, du vet sådär som att mormor är en verklig och trevlig person man känner väl och inte någon tant som man sett på bild och hört talas om.

Det beror iof på vad du definierar som nära, av det du skriver så verkar nära för dig vara ganska svalt för andra för andra. Vi verkar helt enkelt ha helt olika syn på familjeband du och jag.

Dock tror jag det finns en risk i att prioritera sin partner framför sina barn, När ens partner dör så har man en ganska sval relation till sina barn, man har ju själv visat att man sätter någon annan före dem samt lärt dem att sätta sin partner före föräldrar, risken är att man då blir ganska ensam.

En kollega till mig råkade ut för det fast ur barnens perspektiv, hans mamma hade under hela hans uppväxt prioriterat karriär och sin nya man, när mannen gick och dog fick hon helt plötsligt ett väldigt behov av att träffa sina barn och beklagade sig över hur dåliga de var på att höra av sig. Min kollega och hans syster hade inte någon större lust att träffa någon som prioriterat bort dem under deras uppväxt, eller som han själv beskrev det, jag tar kontakt med henne "när jag får tid" precis som hon själv gjorde när hon inte hade tid med mig.

Låter flummigt och fint, det du glömmer är att barn inte har ett fullt utvecklat intellekt och har svårt för att tolka alla intryck på rätt sätt, till exempel är det inte så bra att bråka inför barn för det gör dem osäkra.

Vi tar ett exempel...
Pappa kommer hem snorfull och klämmer mamma på pattarna vilket säkert en finfin bevis på känslor men kanske inte så lämpliga för barm. mamma surnar på att gubben supit till igen och slänger en tallrik i skallen på honom, säkert ett friskt uttryck på en känsla (ilska) det med, men inte heller lämpligt för barn att uppleva. Pappa blir förbannad och kallar henne för galen kärring, fullt förståeligt känslouttryck... lämpligt för barn? Nope...efter en halvtimmes bråkande så stormar gubben iväg, bra för barnen? Troligen inte, de blir nog oroliga för sin pappa.... mamma sitter och gråter och beklagar sig över sitt äktenskap... bra för kidsen? nope...pappa kommer hem sent och har lite dåligt samvete för barnen, han ska bevisa sin kärlek genom att pussa och krama dem (fullt naturliga känslor)... vettigt för kidsen att ha en snorfull pappa som ska kela med dem... troligen inte...

Så när du säger att "vi har känslor i detta hem", så hoppas jag att du syftar på vissa känslor och i lagom doser.. och inte släpper ut allt utan hämningar... för det vore ju bedrövligt för era barn

Ja scenariot var medvetet inte bra eller lämpligt för barn... just för att visa att ALLA slags känslouttryck inte är lämpliga för barn..

Jag förstår vad du menar och håller delvist med dig, mao så missförstår jag inte alls med flit, jag tycker också det är nyttig för barn att lära sig hantera känslor, barn ska inte skyddas för mycket MEN jag har även sett alldeles för många rena skräckscenarier där föräldrarna använt precis samma argument du gör för att ursäkta sitt skitbeteende....

Nu är det du som medvetet missförstår.... har jag påstått att du ursäktar skitbeteende? Kan du se öht förstå principen med att använda exempel? Eller tolkar du allt bokstavligen? Om jag säger kalle använder samma argument som du gör för att ursäkta sitt dåliga beteende... syftar jag på kalles dåliga beteende eller dit?

Och med "hantera det" så syftar du på vad? Hantera är ett ganska vagt uttryck, saker kan hanteras rätt eller fel, du får gärna specificera vad du anser är "hantera"?

Hela känsloregistret är inte acceptabelt i ett samhälle, bör inte barn även lära sig vad som är acceptabelt och vad som inte är acceptabelt i hur de samverkar med andra människor? Är det ok att skälla på andra när man är på dåligt humör? Är det ok att  avreagera sig på andra för att man mår dåligt?

När du säger "hantera" menar du då att lära barnen acceptera vilket skitbeteende som helst?, Ska de till exempel acceptera att ett annat barn flippar när det inte får som den vill? Hur ska de bemöta sånt beteende? Passivitet? Ska de bete sig likadant? Möra ilska med ilska? Är det bra?

Fast beror det på omständigheterna eller på hur folk hanterar omständigheter och vilka förväntningar de har av ett förhållande? Jag tror att separationerna sker minst lika ofta pga att många människor idag är ganska egofixerade och förväntar sig få allt de vill ha hela tiden och kan inte tänka sig avstå från något. 

Det är väl ganska självklart att livet förändras drastiskt när man får barn, helt plötsligt har man inte lika mycket tid till quility time tillsammans, sömnbrist och trötthet är inte helt ovanligt i början, sexlivet blir ofta lidande, vissa växer med uppgiften och anpassar sig, andra gör inte det och bittrar ihop över hur jobbigt och komplicerat allt blev.

Jag tycker det är ganska naivt att tro att man kan vårda förhållande på samma sätt med barn som man gjorde utan barn, visst är det viktigt att vårda förhållandet, det håller jag med om, men man måste också vara beredd att anpassa sig till nya omständigheter.

Skrev jag att jag syftade på just ditt förhållande?
Du vet väl att det finns fler par i Sverige än du och din man 

Å andra sidan kan den nya partnern inte heller förvänta sig att man ska prioritera henne/ honom före sina egna barn och man får även acceptera att bli bortvald om man inte klickar även med barnen.Folk skiljer sig och ansöker en ensam vårdnad när de anser att deras partner inte är bra för barnen, varför skulle de inte kunna välja bort en ny partner om personen är olämplig för barnen?