Nej jag vill inte ha ditt barn på köpet..

Det här med att sätta barnen först kan ju vara på olika nivåer vad man menar. Självklart ska föräldrar ta ansvar för sina barn i det praktiska som dagishämtning, göra middag mm. Men även ge mental stöttning som i att berätta och förklara saker om världen samt ge verktyg för hur barnet kan hantera sina känslor. Dvs ta ansvar för sitt föräldraskap.

Men håller inte med om att föräldrar alltid ska sätta barnen först och att andra alltid ska ha förståelse för detta. Tror det är viktigt för barn att lära sig att vuxnas fokus ser olika ut beroende på sammanhang.

När man träffar föräldrar och barn för att umgås är det exempelvis stor skillnad på hur umgänget blir.

Vissa föräldrar bekräftar barnet hela tiden och avbryter därmed samtalet med de vuxna, faktiskt i nästan varenda mening. Sådana föräldrar är inte särskilt kul att träffa. Dels blir det allmänt rörigt och osammanhängande och inget samtal blir egentligen av. Dels så upplever iallafall jag att det inte verkar särskilt viktigt för den personen att träffa mig. Allt fokus är ju på barnet, så efter ett tag slutar man att försöka berätta något överhuvudtaget. (blir lite samma fenomen som med personer som alltid prioriterar mobilsamtal och inte kan korta av dessa vid en kort lunchträff exempelvis).

Andra föräldrar bekräftar barnets närhetssökande genom att exempelvis lyfta upp barnet i knät utan att avbryta vuxensamtalet. Och kan även säga till barnet EN gång att nu är vi här en stund, och då vill vi vuxna prata med varandra. Du kan leka med det eller det (de har med leksaker). Fortsätter barnet att söka muntlig bekräftelse enbart för bekräftelsens skull, så fortsätter de vuxensamtalet.

Eller så säger de till barnet att vissa saker får vänta tills barnet kommer hem, och att de då kan prata om en viss sak. Sedan åker föräldrarna hem efter 1 1/2- 2 timmar så det inte blir för långdraget för barnen om de är lite rastlösa.

Att umgås med föräldrar som i första exemplet blir rätt meningslöst. Man blir inte så sugen på att träffas igen. I andra exemplet får man en trevlig stund där vuxenrelationerna utvecklas. Och faktiskt så upplever jag att det är enklare som värd att bekräfta barnen i andra exemplet också. Man kan ta lite tid då man visar barnet något, eller pratar en stund om något som rör bara barnet.

Och många verkar inte klara av att balansera detta. Finns massvis med trådar här på fl där det framför allt blir krockar mellan en förälder och ny partner utan barn. Finns alltid en hel del personer som tycker att barnen alltid ska komma först, i alla sammanhang. Likaså upplever jag att det alltid höjs många kritiska röster mot par som vill ha egentid. För nu är det ju umgänge med barnen som är prio ett. Som att det vore samma sak att umgås vuxna och barn, som att umgås som kärlekspartners.

... Fast det absolut vanligaste är ju ändå att ett par har någon form av sexuellt samliv med varandra? Och att det är den som avviker som får framföra att man har andra förväntningar med relationen än den gängse. För att man inte vill ha sex med sin nya partner känns för mig väldigt, väldigt udda...

Precis. Och kvinnor får ofta höra på fl att de är ego om de inte förstår att barnen måste komma först, alltid. Detta i trådar som handlar om hur less de börjar bli på att ha fått för mycket föräldraansvar för partnerns barn. De kanske inte vill hämta på förskolan varje dag trots att de kan i nuläget, utan vill kunna göra något annat med sin tid. Som någon skrev här inne, det är inte bara personen utan barn som ska förhålla sig till att partnern har barn, utan föräldern med barn får också ta hänsyn till att partnern inte har barn.

Visst har båda ett ansvar att kommunicera vad man önskar av relationen. Men jag tycker fortfarande att den som kraftigt avviker har ett större ansvar att kommunicera detta tidigt eftersom en parrelation faktiskt brukar innebära sex i någon form. I bi-mannens fall så är ju inte kvinnorna tydliga utan gömmer sig bakom barnen.

Jag valde medvetet att inte använda ordet normal, utan vad som är det vanligaste. Dvs jag tycker inte det är fel att inte vilja ha sex, men det är inte så vanligt att man inte vill det i en ny relation, dvs det är ett ganska udda önskemål.

Jag själv avviker exempelvis från den gängse maten då jag inte äter mjölkprotein. De flesta personer i Sverige äter dock mjölkprodukter, oavsett smakpreferenser och mattradition. Är tydlig med att nämna min matallergi i de flesta nya sociala sammanhang, faktiskt, före jag blivit inbjuden någonstans. Då undviker jag missförstånd vid senare tillfälle när någon kanske vill bjuda på spontanfika mm, och de slipper då bli generade när det inte funkar.

Dvs jag förväntar mig inte alls att folk som vill bjuda mig på mat ska fråga om jag äter mjölk, de förutsätter att jag gör det tills jag sagt något. Detta eftersom det är det vanligaste att folk äter smör, grädde, yogurt mm, det är lite udda att inte göra det. (jag äter ju inte laktosfria produkter heller).

Konstig jämförelse kanske... Men ändå.