För mig som singel och barnfri är det fullständigt självklart att en partner med barn prioriterar dem först. Allt annat vore omoget och därmed icke attraktivt. Står man inte ut med det får man dejta barnfria. Easy piecy!
Well.. Det där är en inställning som ändras med tiden..
När man som jag är 40+ är de flesta ensamstående föräldrar. Och den åldern vill man INTE ha singlar utan barn. För oftast är de singel och barnlös av en anledning och ja tänk resten själv..
Ja. Och är man barnlös i den åldern så har man inte en susning hur man umgås med barn. Jag skulle själv inte dejta någon utan barn. Enbart om jag var barnlös själv. Vilket jag inte är.
Fast man kan jobba med barn och ändå inte ha en susning om hur det verkligen är på ett privat hemmaplan tillsammans med en partner/förälder. Även om barn gillar dig betyder det inte att det skulle funka i ditt privata liv.
Så hur var det nu.. De utan barn vet bäst? Fördomar eh?.,
Folk har uppenbarligen många åsikter om ämnet. Jag är förbluffad över hur många som är svart-vita i sitt tänk. Livet blir ju sällan exakt som man tänkt sig och ibland får man bara följa med i vad som erbjuds i livets lotteri: kärlek, barn, inte barn, skilsmässa, nya kärlekar, fler barn osv. Man ska inte anpassa ihjäl sig men nog går mycket av livet ut på att kompromissa?