Jag längtar "hem"!!

Jag känner ungefär som du, fast inte lika akut. Jag gråter sällan för det men så fort jag tänker på det blir jag nedstämd. Jag saknar platsen och naturen där jag växte upp.

Jag vet inte vad man gör. Vet din man om hur jobbigt det är för dig?

Tänker att man gör val i livet, och ingen ide att sörja det man 'valt bort'. Barnen trivs väl jättebra där ni bor nu? Att du saknar dina föräldrar är ju en sak, men dina barn saknar dem inte på samma sätt. De har ju sina liv där ni bor idag. Hälsa på dem lite oftare istället?

Barnen trivs men vet att dom skulle trivas och ha en mycket bättre uppväxt om vi flyttar. 
Det här en en känsla som har kommit smygandes och blivit starkare och starkare. Jag längtar hem till mina hemtrakter och min familj. 
Så du menar bara för att jag valde och skaffa barn med en man som har barn sedan tidigare så har jag gjort mitt val i livet?

Ja, just nu har du ju gjort ditt val i livet, genom att skaffa barn med en man som inte är "flyttbar" iochmed barn från en tidigare relation. Men det förstår du ju själv. När barnen är stora nog att flytta hemifrån kan ni flytta.

Om det är svårt att först så tänk tanken att flytta "hem" utan dina barn och lämna dem där ni bor nu. Så kommer det bli för din man om ni skulle flytta just nu.

Varför skulle dina barn inte få en bra kontakt med dina föräldrar för att ni bor långt borta? I min familj finns flera barn, alla bor på olika långa avstånd från uppväxtorten och alla har barn, men alla barn har minst lika god kontakt med sina mor-och farföräldrar. Vi som bor längst bort kör på kvalité istället för kvantitet. De som bor nära träffas kort och ofta, vi andra träffas länge och sällan, men utslagen tid blir det ungefär lika mycket. Man får helt enkelt ta sig tid. När dina barn är i skolåldern (redan nu?) så kommer de kunna vara hos mormor och morfar själva en vecka eller två på sommaren och på så vis få massor av tid, om ni föräldrar måste jobba eller av andra orsaker inte kan vara där lika länge.

DU skulle trivas och ha det mycket bättre om ni flyttar. Era barn kommer ha det minst lika bra där ni är.

Av nyfilkenhet, hur långt är det till dina föräldrars stad?

Är du säker på att dina barn skulle få en bättre uppväxt utan sin pappa, om han väljer att stanna kvar? Det scenario du har målat upp - att ni flyttar allihop utan styvbarnen är ju inte realistiskt. Hur kan det då bli bättre...? 

Du har gjort valet att skaffa barn på den plats du bor och troligtvis kommer du bo kvar där åtminstone tills dina styvbarn är vuxna. 

Kanske är det enklare att hälsa på i den gamla hemstaden lite oftare för att bota hemlängtan?

Min man har flyttat ca 50 mil med sina barn eftersom han och deras mamma flyttade hit innan det tog slut.

Nu har han två barn med mig och lär få bli kvar här minst 15 år till. Jag har förstått att en flytt för hans äldre barn har varit jobbig. Visst trivs dom och har det jättebra här, men deras hemstad var deras barndom. Äldsta var 9 och yngsta 5 när dom flyttade. Jag vet inte om det beror en del på att de var en hel familj då och att det finns en helhet i tankarna där. En hel familj. Men samtidigt har iaf äldsta haft aningen struligt med kompisar. Inte hittat en nära vän som den hon växte upp med. Dom var väldigt väldigt tajta. Intresset hon hade fick hon också sluta med. Finns inte här.

Visst har dom iom flytten varit nära morföräldrar och släktingar från mammas sida, men det är en tagg i dom att inte ha bott kvar.

Så vi blir kvar här så att våra barn inte behöver ha samma fråga om hur det skulle sett ut om vi stannat, som storasyskonen tänkt och tänker mycket på. Pratat om det ganska ofta. Nu har dom bott här i över 10 år (båda alltså längre än hemorten) men fortfarande tycker dom att det är jobbigt emellanåt. Jag förstår att de har en dubbel känsla.

Sen vill jag bo här vilket självklart väger in. Jag förstår att min man saknar sin uppväxt ort. Man är ju mest hemma där man växte upp. Men han får allt stanna här han med.

Så jag kan inte säga vad NI ska göra, men jag skulle inte göra samma som min man och bonusbarnen mamma när jag sett vilka känslor det väckt i deras liv.

Ja, skaffar man barn med någon annan, så får man ju ta konsekvenserna. Du är inte själv i föräldraskapet.

Är tillbaka här igen och min hem längtar har inte försvunnit snarare har den blivit värre. 
Min bror ska få barn i vår och jag bara längtar efter min familj ännu mer att få vara nära dom och drömmer om mina barn  kommer ha det nära till kommande kusin osv..

MEN ett väldigt stort MEN är ju som sagt att sambon har två barn sedan tidigare. Dom börjar bli stora ena går på mellanstadiet och andra i högstadiet. Min fråga är nu snarare.. När kan vi flytta hem? Hur länge ska man bo nära sambons barn? Är det ok att flytta när yngsta går ut 9an? Eller är jag fast här för alltid nu?