Jag längtar "hem"!!

Min man har flyttat ca 50 mil med sina barn eftersom han och deras mamma flyttade hit innan det tog slut.

Nu har han två barn med mig och lär få bli kvar här minst 15 år till. Jag har förstått att en flytt för hans äldre barn har varit jobbig. Visst trivs dom och har det jättebra här, men deras hemstad var deras barndom. Äldsta var 9 och yngsta 5 när dom flyttade. Jag vet inte om det beror en del på att de var en hel familj då och att det finns en helhet i tankarna där. En hel familj. Men samtidigt har iaf äldsta haft aningen struligt med kompisar. Inte hittat en nära vän som den hon växte upp med. Dom var väldigt väldigt tajta. Intresset hon hade fick hon också sluta med. Finns inte här.

Visst har dom iom flytten varit nära morföräldrar och släktingar från mammas sida, men det är en tagg i dom att inte ha bott kvar.

Så vi blir kvar här så att våra barn inte behöver ha samma fråga om hur det skulle sett ut om vi stannat, som storasyskonen tänkt och tänker mycket på. Pratat om det ganska ofta. Nu har dom bott här i över 10 år (båda alltså längre än hemorten) men fortfarande tycker dom att det är jobbigt emellanåt. Jag förstår att de har en dubbel känsla.

Sen vill jag bo här vilket självklart väger in. Jag förstår att min man saknar sin uppväxt ort. Man är ju mest hemma där man växte upp. Men han får allt stanna här han med.

Så jag kan inte säga vad NI ska göra, men jag skulle inte göra samma som min man och bonusbarnen mamma när jag sett vilka känslor det väckt i deras liv.