Våran pappa struntar i oss barn :(

Nej, det är inte ert fel. Absolut inte. Men däremot så måste ni nu börja hantera att er pappa är som han är. När din pappa, trots att så gott som alla skrev att han gjorde fel val, ändå gjorde, i våra ögon, fel val, så måste du inse att han inte tänker annat än med testiklarna, samt är väldigt konflikträdd.
Dvs han kommer inte ändra sig. Så mitt råd är att vara väldigt rak mot er pappa, säga exakt vad ni känner, berätta på att ni är besvikna och att ni förväntar er att en vuxen man beter sig vuxet.
Du kan endast påverka dig själv och göra egna förändringar för att du ska må bra igen.

Jag skulle nog ta avstånd från mina vuxna barn om dom räknade kronor på alla presenter, höll koll på exakt vilka summor jag la på presenter till andra och krävde att jag alltid skulle ge samma summor till dom. Tråkigt att aldrig kunna köpa en dyrare present till någon som verkligen behöver det utan att ens vuxna barn genast tar redan på värdet och kräver saker för samma summa....

Då skulle jag skämmas över hur jag fostrat mina barn och jag skulle känna att dom inte älskade mig utan bara såg mig som en pengako.

Men ni ser inte alls att ni också kan göra fel?

Bara för att några tycker att TS måste börja inse att pappan inte kommer svara upp till förväntningarna betyder det INTE att dessa personer säger att det är OK att pappan beter sig som han gör. Har någon, i hela tråden skrivit att TS pappas beteende är OK? Han verkar helt trasig och det är kanske han som behöver mest hjälp av alla inblandade.

Bara för att några tycker att TS måste börja inse att pappan inte kommer svara upp till förväntningarna betyder det INTE att dessa personer säger att det är OK att pappan beter sig som han gör. Har någon, i hela tråden skrivit att TS pappas beteende är OK? Han verkar helt trasig och det är kanske han som behöver mest hjälp av alla inblandade.

Förmodligen handlar det om att besvikelsen över den dåliga kontakten med pappan projiceras på t ex uteblivna presenter, ja. Men inte bara det. TS har även skrivit om just den sämre ekonomin kopplat till skilsmässan. De gick miste om en närvarande pappa som inte är tillräckligt intresserad av kontakt för att gå emot irriterad partner/stå ut med att ha exet i närheten. Men de gick också från en materiell standard de var nöjda med till en de är missnöjda med. (Helt bortsett från om andra tycker de har orealistiska förväntningar på att försörjas som vuxna.) Den sämre ekonomin hade förmodligen varit frustrerande för dem även om pappan funnits kvar i familjen. Nu sammanfaller dessa förluster och blandas också ihop känslomässigt.
Jag tror det är bättre att i alla fall försöka hålla isär dem. Ekonomin kommer ju inte att bli bättre om pappan bättrar sig vad gäller kontakten. Pappan är gravt skuldsatt (och i motsats till TS tror jag problemen började före det nya förhållandet, folk byter inte ekonomiskt förhållningssätt så abrupt). Ett tänkbart drömscenario för syskonen, att föräldrarna hittade tillbaka till varandra, skulle inte heller innebära att man skulle kunna få samma materiella livsstil som tidigare, tvärtom innebära en ännu större ekonomisk risk för mamman.

Och givetvis är det inte OK att strunta i ett studentfirande för att man vill undvika att träffa sitt ex.

Hade ts tagit upp det emotionella orsakerna så hade jag helt förstått. Men jag anser att ts gnäller för mycket om presenter,rättvisa och pengar. Hon har en utblottad pappa som till och med känner ett behov av att ringa och förklara för sina vuxna barn varför dom inte kan få en massa saker av honom. Kan du tänka dig vilken press han måste känna som känner sig tvungen att ringa och redogöra för varje lån, varje ränta och varje utgift för att få vuxna barn att förstå att dom inte kan få massa saker? Och fortfarande så gnäller ts om millimeterrättvisa där hon anser att ett minderårigt barn minsann inte ska kunna få något utan att dom vuxna får för exakt samma summa. Det är sniket och vittnar inte om någon som saknar sin pappas närvaro främst.

Sen har jag aldrig påstått att det är rätt att inte komma på studenten. Men så som ts gnäller om presenter och att han inte bidragit alls ekonomiskt till studenten så känner han sig troligtvis skyldig och ovälkommen om han inte tar med sig en hög pengar (som han inte har)

Jag anser också att det är fel av ts att hålka så stor koll på en 16åring, vad hen får i present, vad sakerna kostat och till och med vilka som bidragit till presenterna. Det är troligtvis obehagligt för en oskyldig 16åring att bli så bevakad av någon som hen knappt känner..

Två fel bli inte rätt

Vill ni gå vidare och få en bra relation med er pappa igen så kanske det finns en idé att bjuda hela hans liv? Hans fru och hennes barn också? Svårt att få en bra relation med någon när man inte accepterar hela dennes liv och väsen liksom. Jag fattar att det kan vara tufft men ibland tjänar man som tusan på att vara "the bigger person".

TS skriver att de gärna skulle besökt sin pappa (eftersom han inte vill komma till deras mors hem) om han bott ensam. Men att de inte träffar honom sedan i december pga hans sambo. Sedan skriver TS att han blev sambo för bara en månad sedan?

Jag får inte det att gå ihop.

Jag fattar också att de känner sig övergivna och pappan beter sig uppenbarligen som en stor skit. Men faktum är att det VARIT väldigt mycket tjat om pengar. Inte främst att de är oroliga, det kom senare, utan snarare ren o skär avundsjuka. "Om vi får för femtio kronor skall ingen annan få för mer".

Jag försöker inte skuldbelägga TS men faktum är att jag anser att man som vuxen (vilket de två äldsta syskonen är) har ett eget ansvar för relationen. Dvs, det ligger ÄVEN på deras ansvar att hålla relationen vid liv. Inte bara pappans. Och som sagt, en hel del går bara inte ihop :/

Läs gärna i ts pappas tråd om hur han resonerar kring den nya, exet och sina barn. Tragiskt och oerhört ytlig person enligt min uppfattning. ( ska jag välja den nya eller barnen, tror jag den heter).

Pappa kom inte till studenten han sa att han inte ville träffa vår mamma. Han sa att han skulle göra något för den som tog studenten senare och det är inte mitt syskon så intresserad av.
Hur kan man strunta i att ett barn tar studenten?
Mamma ställde upp och gjorde precis allt för att det skulle bli en fin student och vi syskon hjälpte också till men ändå hade mitt syskon som tog studenten nära att gråta.

Han skickade ett grattis på sms kanske var det han menade med att fira men det var allt han gjorde.
Vi saknar pappa.

Kan ju vara så att det faktiskt inte ÄR pappan som skrivit den tråden utan en helt annan person som inte har med TS att göra...

:( :( :(

Vi barn har starat denna tråden och om det är pappa eller inte som startat den andra är vi inte hundra procent på fast mycket i den tråden stämmer in har inte kollat den andra tråden på ett tag och vill inte det nu heller

Jag hade nog tyckt att det viktigaste var att ha en relation och göra något tillsammans med min förälder själv istället för att sätta mina föräldrar i samma rum mot deras vilja på min student ja.

Eller nog.. Kan snarare garantera att relationen varit viktigare än det...

Vid den åldern hade jag tillräckligt med mognad för att ha förståelse för att man inte fixa att umgås med alla.

Att be att få göra något med bara barnen är ju faktiskt att just göra ngt med barnet - utan den nya. Vilket ju är precis vad de efterfrågat. Lite konstigt då att när pappan lyssnar så är de "inte intresserade. ."

Dessutom har pappan bott ensam fram tills för 1.5 månad sedan. Lite underligt att de inte då heller kunde åka till pappa..

Ja pappan har gjort fel. Men tonåringar och vuxna människor har även de ansvar för att få en fungerande relation. Om pappan föreslår att träffas bara han och barnet och då får ett nej så är det INTE han som väljer bort barnet utan tvärtom.