Anonym (Mamma - men ändå inte) skrev 2016-05-09 13:49:24 följande:
Om vi börjar med barnen ; där förväntar jag mig inte speciellt mycket. Bara ett enkelt "tack för maten!" Eller "tack för kläderna!" om jag har gjort mat eller köpt något åt dom.
Av pappan skulle jag gärna få höra att han uppskattar allt jag gör för honom och barnen, han kan som sagt bjuda på mat och sånt, men han har svårt med att prata känslor och säger sällan (eller aldrig) att han uppskattar något.
Av biomamman skulle jag också gärna få ett tack ibland. Det är mest henne jag har problem med i denhär situationen. Hon förväntar sig ibland att jag tar hand om barnen nån timme på hennes veckor, (pappan är som jag redan skrev borta på jobb då!) och säger jag nej blir hon irriterad och påstår att det är min skyldighet att ta dom då jag valde att flytta ihop med en man som hade barn. Då skulle det vara skönt med lite uppskattning från hennes sida då jag ändå har ställt upp många gånger, men det enda jag får är sura miner de gånger jag inte vill.
Jag vill helt enkelt inte känna mig som en barnflicka som inte får betalt.
Att säga tack är en uppfostringsfråga. Det är bara att påminna dem när de glömmer att tex säga tack för maten.
Med det uppförandet mamman verkar ha, så hade jag med gott samvete sagt nej. Hade hon börjat argumentera om mina sk skyldigheter, så hade jag bett henne dra och slängt på luren.
När det gäller mannen så ställ krav på att han tar hushållet under barnveckan och att han själv sköter sina barn, sen kan du göra det du tycker är kul med dem, eller låta bli.
Jag förstår faktiskt inte varför så många kvinnor backar för att det blir "sura miner", det är ju liksom bara att skita i och gå hemifrån och göra nåt man tycker är kul istället för att sitta och glo på surk*ken.