Morsdag, bara för biomamman?

Tråkigt att du får så mycket skit. Men en del bra också. Så som det brukar vara här antar jag.

Jag förstår absolut hur du känner dig. Att vara styvmor kan vara både underbart och hårt på samma gång. Man fungerar som en mamma men räknas som en bifigur. 

Har själv en styvmor som funnits med sedan jag var 4 år och som jag bott med på heltid från jag var 9 tills jag flyttade hemmifrån (alltså inte vv utan hela tiden) och jag hade aldrig i livet kommit och tänka på att hon skulle kunna likställas med en förälder. För mig var hon alltid bara min förälders nya, inget mer. Trots att vi gjorde saker tillsammans och t o m reste utomlands ett par gånger bara hon och jag. 

Tyvärr funkar ju barn så. Ofta i alla fall. 

I vuxen ålder har jag sedan ibland tänkt tillbaka och skämts lite över att hon inte fick mer uppskattning av mig och tänkt på hur det måste ha känts för henne att vara förälder åt andras barn men inte räknas som det. 

Hon fick aldrig några egna barn eftersom hon ju levt sedan hon var 26 med en som redan hade två och inte ville ha fler. 

Efter 20 års förhållande (alltså när jag var 24) tog det slut och efter det har jag knappt pratat med henne alls. Vi ses kanske någon gång om året eller två som en avlägsen bekant. 

Alltså jag bodde med henne varannan vecka från 4 till 9 års ålder, därefter alla veckor. 

Det jag ville säga med det här är nog att om du känner att du verkligen vill vara mamma - på riktigt - så kan du inte räkna med att få vara det åt någon annans barn. Då måste du skaffa egna.

Du kanske har mer tur än min styvmor hade och får barn som så småningom ser dig mer som en förälder än jag gjorde med henne, men riktigt som en riktig mamma för dem kommer du nog aldrig bli.

Fundera över det.