Morsdag, bara för biomamman?

Var nånstans låter det som att jag inte har någon vidare kontakt med barnen? Då jag läser sagor med dom varje kväll? Eller då jag gör andra saker med dom så att dom ska ha det bra här?

Det hade varit slut med mamman redan innan yngsta föddes, då jag träffade pappan hade de varit skilda ett par månader.
Vi blev osams då hon bokade en resa på "hennes" vecka och krävde att jag ensam hade hand om barnen medan deras pappa var borta på jobb.

Och det är ju just det jag menar, varför kan inte biopapporna också försöka visa lite mer uppskattning för någon som tar hand om deras barn?

Vid denhär åldern borde de kunna säga tack! Har nog meddelat pappan några gånger att jag slutar städa efter dom och att de får tvätta själv. Det har slutat med sura miner och att kläderna legat i tvättkorgen tills de kommit nästa gång.
Jag vet att jag själv har lagt mig i denhär situationen. Ville bara vara snäll i början, men det spårade ur.

Jag är ärligt GLAD att de inte är mina barn, men nog skulle jag gärna ha egna barn någon dag. Tanken på att jag kanske aldrig får bli mamma skrämmer mig. Pappan vill inte ha flera barn ännu då dom andra är så små, men vem vet om jag ens kan få barn om 5 år. Då har jag gett upp det jag drömt om länge, för hans och barnens skull.
Kräver inte att få bli firad, men det skulle kännas bra att få veta att man åtminstone är ens liite uppskattad.
Den yngre har nån gång kallat mig "städerskan" så det e kanske därför det svider. Är det något som biomamman kallar mig, eller är det bara det de ser mig som?