Hjälp! Hur motiverar jag min sambo till IVF?

Vi fick barn efter IVF för drygt 12 veckor sedan. Innan vi hamnade här kan jag väl motvilligt erkänna att jag själv inte var helt övertygad om att det var en bra grej, men ju mer jag funderat på det ju märkligare tycker jag att motståndet mot metoden är. 

Jag antar att argumenten för att det är onaturligt handlar om biologi. Biologiskt ska det alltså vara ett problem om par inte på egen hand lyckas bli med barn. Rent evolutionärt: ingen befruktning - ingen avkomma. Naturlig selektion liksom. 
MEN. Precis som 14 här ovanför är inne på: det är ju inte mycket som är så naturligt längre. Ska vi leva efter konceptet med naturlig selektion bör vi ju rent krasst se till att alla som någonsin haft en sjukdom eller som varit med om en olycka som kunnat vara livshotande inte kan fortplanta sig. Det om något är naturlig selektion. Vilka som får avkomma beror på så mycket mer än om spermier och ägg kan mötas. 

Saken med ofrivillig barnlöshet är att det finns så oerhört många faktorer som kan påverka och som egentligen inte har med er biologi att göra. Kanske är det miljögifter som spökar och gör att spermierna inte kommer fram. Kanske är det kemikalierna i vardagen, avgasutsläppen, ja vem vet vad. Det behöver inte bero på att era ägg och spermier inte är "menade" eller lämpliga att göra ett barn. Dessutom kan det ju plötsligt funka om 10 år, det vet ni ju inte nu. Vad du vet är att det är för lång tid att vänta, så varför välja bort genvägen framåt? 

Glöm inte bort att din talan är lika viktig som hans. Han måste respektera att du vill ha barn. Barnlängtan är en svår sak, för den blir bara värre med åren om man har den. 

Hoppas att det går bra för er, lycka till!