Hjälp! Hur motiverar jag min sambo till IVF?

Jag tycker du ska börja med att fråga varför han tycker det är fel och att "leka gud". Massor med folk gör IVF varje år och det föds ca 3500 barn efter IVF varje år. Hur skulle det kunna vara fel att hjälpa de som kanske aldrig annars hade fått barn? Och pratar vi onaturligt finns det väldigt mycket inom sjukvården som är onaturligt! Förr dog folk av simpla infektioner- nu ger vi dom mögelsvamp. Och de överlever! Vi kan byta ut hjärtan, höfter och njurar-onaturligt egentligen. Så varför haka upp sig på just IVF? Kan det bottna i rädsla istället?

Rent krasst är det ju så att om IVF är enda vägen och han vägrar i sten så måste ni fundera på framtiden. Jag hoppas innerligt ni inte hamnar där däremot!

Vi fick barn efter IVF för drygt 12 veckor sedan. Innan vi hamnade här kan jag väl motvilligt erkänna att jag själv inte var helt övertygad om att det var en bra grej, men ju mer jag funderat på det ju märkligare tycker jag att motståndet mot metoden är. 

Jag antar att argumenten för att det är onaturligt handlar om biologi. Biologiskt ska det alltså vara ett problem om par inte på egen hand lyckas bli med barn. Rent evolutionärt: ingen befruktning - ingen avkomma. Naturlig selektion liksom. 
MEN. Precis som 14 här ovanför är inne på: det är ju inte mycket som är så naturligt längre. Ska vi leva efter konceptet med naturlig selektion bör vi ju rent krasst se till att alla som någonsin haft en sjukdom eller som varit med om en olycka som kunnat vara livshotande inte kan fortplanta sig. Det om något är naturlig selektion. Vilka som får avkomma beror på så mycket mer än om spermier och ägg kan mötas. 

Saken med ofrivillig barnlöshet är att det finns så oerhört många faktorer som kan påverka och som egentligen inte har med er biologi att göra. Kanske är det miljögifter som spökar och gör att spermierna inte kommer fram. Kanske är det kemikalierna i vardagen, avgasutsläppen, ja vem vet vad. Det behöver inte bero på att era ägg och spermier inte är "menade" eller lämpliga att göra ett barn. Dessutom kan det ju plötsligt funka om 10 år, det vet ni ju inte nu. Vad du vet är att det är för lång tid att vänta, så varför välja bort genvägen framåt? 

Glöm inte bort att din talan är lika viktig som hans. Han måste respektera att du vill ha barn. Barnlängtan är en svår sak, för den blir bara värre med åren om man har den. 

Hoppas att det går bra för er, lycka till! 

Har en man som också var skeptisk till såväl utredning som IVF. Vet inte vad som var grejen, om det var svårt att be om hjälp, rädsla att visa sig svag, att inte vilja få ett kvitto på att något var fel.. I hans fall räckte det med tid, minimalt med tjat och ett halvår/år att smälta idén. Så tacksam för att han gick med på att testa, det var viktigt för mig och jag tror jag hade blivit väldigt bitter om han vägrat.

Nu funkade det aldrig för oss ändå, vi gjorde över 10 behandlingar varav mer än hälften tog sig initialt men slutade i missfall. Efter 5 år har vi därför gett upp drömmen om barn och enats om att lägga vår tid, energi och rent krasst även våra pengar på annat. Gillar inte uttrycket "att leka gud", det får det att framstå som att man har en garanti att det funkar. Det har man aldrig. Check att man ger ödet en knuff i rätt riktning, ungefär som när man tar antibiotika (som tidigare kommentarer är inne på), men det är aldrig en garanti för att det blir som man vill.