Ni som fött vaginalt - hur upplevde ni bristen på kontroll?

Är också nervös. Men ändå väldigt taggad, längtar.

Ska nog läsa boken någon nämnde "föda utan rädsla", värt att testa :)

Jag har, precis som du TS, mycket dåliga erfarenheter av vården. Det har hänt många tråkigheter som fått ännu tråkigare konsekvenser, så tilliten är noll. 

Däremot upplevde jag att det här var en helt annan del av vården. Jag blev igångsatt nu i februari och var inne i 1,5 dygn på förlossningen. Samtliga 6 skift jag hann träffa var underbara. De läste mitt förlossningsbrev och tog all hänsyn jag bett om. De involverade mig och lät mig ta alla beslut jag kunde ta. 

Jag upplevde inte att det gjorde ont att föda barn, trots att detta var första barnet. Sen var det ju långt från skönt... Det var en annan känsla än smärta, sen vet jag inte om den känslan nödvändigtvis var skönare än smärta. Men jag hade inte direkt ont. 

När krystningarna väl satte igång var jag trött och hög på lustgas. Där och då, i mitt berusade tillstånd, insåg jag att jag kunde klara det själv. Min kropp hade alla resurser att föda barnet. Jag kunde inte kontrollera min kropp, men min kropp hade fullständig kontroll, och det lugnade mig. Jag överlämnade mig helt och hållet till min kropp och lät den göra sin grej. Visst hjälpte jag till när BM bad mig om det, men i övrigt var jag i en helt egen bubbla där huvudet hade checkat ut och kroppen jobbade alldeles själv. Jag sprack dessutom ingenting alls, så det var ju ett stort plus :)

Så jag upplevde alltså inte att jag var varken maktlös eller panikslagen - tvärtom. Jag var lugn. Och då kan jag lova att jag inte är en lugn person av naturen och att jag haft fullständig panik under hela graviditeten för att mitt barn inte skulle klara förlossningen. Det kan hända dig också, men det vet du inte förrän du är där. Så till dess - försök att inte planera din förlossning och föreställa dig hur det ska vara, för det kommer inte vara i närheten av vad du trott. Skriv ett ordentligt förlossningsbrev med dina önskemål. Jag hade bl.a. ett önskemål om rak kommunikation. Jag är väldigt bra på att lyssna mellan raderna och visste att om de var vaga med saker och ting skulle jag fylla i de vaga bitarna med hemskheter, så jag ville att de skulle vara brutalt ärliga mot mig. Och det var de :) 

Du kommer att fixa detta, TS :) Det bästa med en förlossning är hur fort den tar slut. Ena sekunden kämpar man, i nästa är allt klart och man ligger med ett barn mot sitt bara bröst. Stort lycka till! 

Jag upplevde aldrig egentligen inte att jag saknade kontroll. Jag hade jättehjälp av profylaxkursen och hade stort fokus på att andas - det blev nästan meditativt, jag hade nåt att koncentrera mig på! Plus att jag efter kursen hade mkt bättre förståelse för värkarbetets process.

Jag skrev aldrig nåt förlossningsbrev eftersom jag inte visste nåt om en FL - så vilka krav/önskemål kunde jag ställa? Tyckte jag. Mitt enda önskemål var att de skulle berätta för mig bad som hände och vad de gjorde, på så sätt kände jag mig helt trygg. Jag gjorde vad jag kunde och de fixade resten.

Jag upplevde inte någon brist på kontroll under förlossningar, men jag hade inte heller något önskemål om att kontrollera situationen. Tvärt om var det skönt att bara fokusera på att slappna av och lyssna på kroppen som tydligt (tyckte jag) signalerade vad som kändes bra eller inte. BM fanns i bakgrunden, föreslog olika positioner som jag provade. Kändes det inte bra så ändrade jag bara ställning. På så sätt hade jag ju full kontroll över själva upplevelsen, men inte över förloppet, det tog kroppen hand om. Har nog aldrig varit så närvarande i nuet som under de timmarna, en häftig upplevelse.

Under förlossningarna (fött 3, nr 4pg) har jag stängt in mig i mig själv, inte velat ta smärtstillande och kört mitt race så långt som möjligt. Det har gjort att jag har känt att jag haft kontroll.

Lycka till! Hoppas att du kommer över din rädsla!

Lita på kroppen, slappna av, andas. Det gör ont, men det leder ju till nåt bra och det går över snabbare om du låter kroppen göra jobbet. Och fokuserar man på att andas och hantera värkarna tänker man inget på hur många som stirrar en upp mellan benen. Ifall du oroade dig för det också ;)

Jag har fött 4 barn och jag har faktiskt aldrig känt så.

Däremot fick jag lite panik under min andra förlossning då jag inte förstod hur kort tid det var kvar. Var helvetiskt intensivt och jag gissade med utgångspunkt från min första förlossning att det skulle vara typ 10 timmar kvar. När det sen visade sig att jag var fullt öppen så gick det hur bra som helst igen för då förstod jag att det var kort tid kvar.

Jag har hela tiden upplevt en kontroll i att kunna hantera värkarna med andning och avslappning. Visst tappade man kontrollen ibland och spände sig och det gjode satas djävla skitont men man får ju en ny chans nästa värk och då gick det som regel bättre.

Under min sista förlossning gick det galet snabbt, var inne på förlossningen 14 minuter och då minns jag att jag till slut tänkte "jag skiter i om jag spricker, nu ska ungen ut". Nu sprack jag inte ändå men med de andra så har jag varit otroligt lugn och systematisk och hållit emot och andats bort värkar för att det inte ska gå för fort men när det var så intensivt som med sista så gick det bara inte.

För mig har personalen hållit sig väldigt i bakgrunden vilket jag tyckt varit skönt. Undantaget var min trea som föddes i säte. Då var det lite mer pådrag och då var jag också tvungen att föda i benstöd vilket jag tyckte verkade rätt obehagligt. Hur som helst så domnade helt plötsligt bägge armarna bort och då jag påtalade det så sa personalen bara lungt att det nog berodde på att jag hyperventilerade. Mycket riktigt, någon minuts fokus på att andas bättre och armarna kom tillbaka.

Jag känner heller inte igen mig i att på något sätt förlora kontrollen. Jag vet att BM brukar säga att det kan vara så men det passade inte in alls på mig. Snarare kände jag mig mer fokuserad än vanligt.

För min del så är jag även glad över att jag valde att strunta i att lägga pengar på profylax, det kan säkert hjälpa vissa men för mig var det verkligen inget jag brydde mig om. Det var ju bara att andas och försöka stå ut med värkarna. Som de andra säger, lita på din kropp och gör ditt bästa för att slappna av.

Jag känner att profylaxen var en bra grej för mig att behålla kontrollen så långt in i förlossningen som möjligt. Men det absolut bästa var den fantastiska personalen, som var så bra på att känna in vilket bemötande som passade mig. Litade fullständigt på min BM. En annan grej var förlossningsställningen jag körde på. Jag stod på knä, vilket kändes bättre än att ligga ner.

Här har du ett till "kontrollfreak". Inför min första förlossning gick jag också i samtal pga förlossningsrädsla. Där fick jag bl a lära mig massor om vad som sker med kroppen under en (vaginal) förlossning. Kunskap innebär för mig ökad kontroll! Jag fick även göra ett studiebesök på det BB jag skulle föda. Klockrent att få se ett förlossningsrum med tillhörande aperatur, ökad känsla av kontroll för mig.

Sen anser jag som någon annan här, att mödravården/förlossningen inte kan jämföras med den "vanliga" vården. Jag har under mina tre graviditeter och två förlossningar träffat uteslutande varma, inkännande och kunniga personer.

För mig har det varit så att när bf närmat sig, så har jag varit så trött på graviditeten och längtat så efter mitt barn att det i sig gjort att jag LÄNGTAT efter förlossningen.

Mina tips är att skriva i journalen tillsammans med din nuvarande barnmorska att du har förlossningsrädsla. Jag rekommenderar även, som flera andra, att du använder dig av profylaxandning. Inte första gången på förlossningen, utan öva. Öva redan nu, varje dag. Den typen av andning ska efter övning kännas naturlig.

Själv tyckte jag först att det lät fånigt att andning skulle hjälpa mig. Men insåg redan efter övning under graviditeten att den gjorde mig gott. Under förlossningen bidrog den starkt till ökad avslappning, fokus och kontroll.