Verkligen HJÄLP!

När jag går ut känns det som gatorna rusar mot mig. Människors röster får ekon. Jag säger till mig själv att det går över, men det känns som jag blir knäpp. Har kramp i ben och armar. Vågar inte gå ut. Ingen som varit i liknande situation ? Är väldigt ensam.

Är tacksam för svar. Jag har gått på opiater olagligt nät jag var yngre, även metadon som var värst av dem alla. Så jag vet ungefär hur den är, men benso är så jävla jobbig för jag kan inte ta den utan att bli beroende, men utan den blir jag sjukskriven och vågar inte ens gå till Ica själv. Så har det alltså varit de åren jag inte tog benso. Har ptsd i grunden, vill inte gå på mediciner. Men välja på mediciner, trög i huvudet och jobb eller inga mediciner, högre intellektuell förmåga och sitta hemma och vara rädd- det blir skit hur jag än väljer.

Jag har inte hittat någon terapi som hjälper.

Behandlingshem och liknande är inte ett alternativ. Jag både jobbar och pluggar.

Blir bara rädd när det känns som jag ska få psykos, har hallucinationer som att väggar rör sig och jag kan inte gå ordentligt och folk tittar konstigt på mig, jag vet att det brukar kännas så under abstinens, men har tidigare fått krampanfall under avgiftning, så jag är rädd för att jag inte har någon som kan vara med mig.

Och du har rätt. Jag vill inte vara slav. Jag blir begränsad på många sätt.

Ingen vet detta om mig. Utåt ses jag som en normal person, jag har barn också.

Det är jobbigt, jag känner mig som världens sämsta mamma och som en värdelös människa.

Jag har diagnoser som gör att jag skadar människor omkring mig utan medicinering, varav xanor är en av dem.

Jag fungerar inte som andra. Jag kan heller inte sova utan dessa mediciner; har verkligen provat allt.

Knäskada; det är avsliten sena och operation som gjort att jag behöver medicin, just ut och röra på mig får jag inte, bortsett från sjukgymnastik.

Den medicinen är tillfällig och jag har inte tagit mer. På sjätte dagen.

Oj vilka spekulationer.

Jag har idrottat i många år, väger 59 kg och är 170 cm.

För vissa människor är tyvärr mediciner nödvändigt för att de ska fungera i samhället. Jag fungerade inte i 30 år innan jag fick benso. Med det inte sagt att det inte är komplicerat, jag trivs inte med det heller. Har bara inte hittat något som gör att jag fungerar utan att vara konstant sjukskriven. Jag sover ändå för lite, är ändå instabil, behandlar ibland andra dåligt, trots terapi, trots att jag inte vill. Men innan medicinerna var jag ibland farlig för mig själv och i viss mån andra.

Snorta oxynorm har aldrig slagit mig överhuvudtaget. Jag har även en ledsjukdom som egentligen kräver starkare mediciner, nu har jag valt kortisoninjektioner för dessa. Men med knät hade jag inget val direkt.

Åh, rökfri, dricker aldrig.

Vet inte varför jag ska förklara detta egentligen.

Ja det kändes så.

Jag vet att folk gör så, men mitt liv var ett stort kaos innan medicinen. (Har ju icke narkotikaklassade mediciner också).

Med medicinen klarar jag vardagen. Sista veckan har inte direkt gått bra, fick sjukskriva mig och sedan går jag nu på lägsta dosen stesolid jag någonsin gått på, 10 mg, till jag kan få mitt vanliga recept.

Har ingen avsikt att sluta helt med benso. Jag blir en dålig förälder och en sjukskriven sådan också. Det är inte ett liv jag vill ha. Inte när hag har en bra utbildning och ett jobb jag egentligen tycker om.