Hon har ångrat sig och vill behålla

Jag är fortfarande säker på att hon inte varit otrogen.

Undersökningen var 13/4 och det datumet står på bilden från undersökningen. Räknar man bakåt då när vi hade sex och kondomen gled av så var det 20/2. Helgen efter och innan var det barnhelg så det kan inte ha hänt nåt då eftersom vi inte haft sex vid nåt annat tillfälle förän tidigast januari nån gång.

4/3 ville hon testa för att hon mådde dåligt. Då blev det positivt. Hon skulle ha mens enligt nån app 8/3. Hon har inte 28 dagar mellan som dom flesta verkar ha utan typ 5-6 veckor istället.

När jag legat ute på jobb har hon ändå vart hos mig och vi har pratat på tele 1-2 gånger om dan.

Det stämmer liksom med datum och tid för befruktning mm.

Hon har inte varit där med händer och avsiktligt dragit av kondomen. Brukar vanligen inte komma alls när vi ligger men har kondom ändå så hon kunde inte direkt räkna ut att det skulle ske då. Att kondomen fastnar och åker av när jag ska dra ut den har hänt flera gånger förut men då har den varit tom. Det blir så när hon kniper åt så hårt.

Kan inte tänka mig att nån annan är farsa till den här ungen.

Men det är inte där skon klämmer utan att det är som bäddat för katastrof där ännu ett barn kommer i kläm och därför känner jag ingen som helst glädje eller lycka över det.

Det är inte juste mot barnet att ha det så och jag önskar att hon kunde tänka på det.

Fattar inte hur hon tänker alls faktiskt. Bara på sina känslor och hormoner? Antingen så tvingas vi bo ihop när vi inte är redo för det eller så bor vi på olika håll och även detta barn får gå upp i ottan och ha långa dagar på dagis och inte orka med helgerna pga trötthet.

Jag är fortfarande säker på att hon inte varit otrogen. Undersökningen var 13/4 och det datumet står på bilden från undersökningen. Räknar man bakåt då när vi hade sex och kondomen gled av så var det 20/2. Helgen efter och innan var det barnhelg så det kan inte ha hänt nåt då eftersom vi inte haft sex vid nåt annat tillfälle förän tidigast januari nån gång. 4/3 ville hon testa för att hon mådde dåligt. Då blev det positivt. Hon skulle ha mens enligt nån app 8/3. Hon har inte 28 dagar mellan som dom flesta verkar ha utan typ 5-6 veckor istället. När jag legat ute på jobb har hon ändå vart hos mig och vi har pratat på tele 1-2 gånger om dan. Det stämmer liksom med datum och tid för befruktning mm. Hon har inte varit där med händer och avsiktligt dragit av kondomen. Brukar vanligen inte komma alls när vi ligger men har kondom ändå så hon kunde inte direkt räkna ut att det skulle ske då. Att kondomen fastnar och åker av när jag ska dra ut den har hänt flera gånger förut men då har den varit tom. Det blir så när hon kniper åt så hårt. Kan inte tänka mig att nån annan är farsa till den här ungen. Men det är inte där skon klämmer utan att det är som bäddat för katastrof där ännu ett barn kommer i kläm och därför känner jag ingen som helst glädje eller lycka över det. Det är inte juste mot barnet att ha det så och jag önskar att hon kunde tänka på det. Fattar inte hur hon tänker alls faktiskt. Bara på sina känslor och hormoner? Antingen så tvingas vi bo ihop när vi inte är redo för det eller så bor vi på olika håll och även detta barn får gå upp i ottan och ha långa dagar på dagis och inte orka med helgerna pga trötthet.

Känner mig skraj och vet inte vad jag ska ta mig till. Hade jag kunnat lägga mig ner och självdö hade jag gjort det.

Kondomen gled av när jag skulle dra ut den efter sex. Jag hade kommit i kondomen så man kan säga att den var välfylld. Fick stoppa in fingrarna och dra ut den ur henne. Verkade ändå inte som att nåt hade spillts. Typ en vecka efter började hon klaga på att hon mådde dåligt. Frågade va de va och hon sa illamående och ont i magen. Nån dag senare klagade hon på huvudvärk och ömma bröst. Sen blev hon yr och ramlade typ ner på golvet nån gång när hon skulle ställa sig upp. Ungefär fyra dagar innan hon skulle få mens sa hon att hon ville göra ett test för hon trodde hon var med barn. Åkte och köpte ett svindyrt test på apoteket och hon kissade. Det stog att man skulle ha morgonkiss men hon gjorde på kvällen. Det blev ett blått plus men jag tänkte att det var fel eftersom hon gjorde på kvällen. Några dar senare gjorde hon på vårdcentral och dom sa att hon var gravid.

Frågade vad hon tänkte göra nu men fick inget svar. Bara att hon inte visste. Några dar senare sa hon att hon ville behålla. Dagen efter sa hon att hon var väl tvungen att göra abort för att jag inte vill ha barnet. Hon sa att hon pratat med en gynekolog som sagt att hon bara kunde göra efter en viss vecka för hon ville inte ta tabletter. Vi väntade över en månad. Varje dag grinade hon och pratade knappt med mig.

Sen skulle hon göra en undersökning inför aborten men hon ville inte ha mig där. Hon sa att hon var så arg och lessen på mig att hon inte hade stöd av mig utan bara kände stress.

Hon sa inget om undersökningen efteråt. Dagen efter sa hon att hon inte klarar abort. Där är vi nu. Jag pallar inte! Ett barn skaffar man för att båda vill ha och längtar efter barn. Inte dör för att man plötsligt blir gravid. Jag vet hur barn blir till. Det är inte det som är felet utan känslan av att jag inte känner någon glädje alls över barnet. Känner bara ångest över allt. Får dåligt samvete för att jag blir pappa åt ett barn jag inte vill ha. Får dåligt samvete för att jag inte kan eller vill stötta hennes beslut. Får dåligt samvete för att jag känner ångest och rädsla. Jag kanske aldrig älskar det här barnet lika mycket som min dotter?

Jag är rädd för vad mina kompisar ska säga. Jag är rädd för vad mina föräldrar åka säga. Jag är vuxen men det känns skit ändå och aldrig har jag varit så maktlös.

Mina kompisar kommer tycka att min tjej är en idiot som behåller mot min vilja och dom kommer aldrig att acceptera henne igen. Mina föräldrar kommer tycka samma sak.

Älskar min tjej och ser en framtid med henne men inte så här. Vi skulle flytta ihop när vi var redo. Vi skulle PLANERA barn och längta tillsammans. Jag är inte redo att bo ihop än. Jag har min dotter att tänka på i första hand.

Alltså förlåt för mina frågor, men, var det första gången en sån här kondom olycka hände ? Och efter en vecka så började hon känna symptom?

För att ärligt talat, det är i princip omöjligt att känna symptom efter en vecka.

Hade hon ägglossning den dagen kondomen fastnade så tar det minst 2-3 dagar innan ägget ens har fäst. därav så undrar jag om det är första gången misstaget skedde eller om det rent av skedde något 2-3 veckor innan också.

Känner mig skraj och vet inte vad jag ska ta mig till. Hade jag kunnat lägga mig ner och självdö hade jag gjort det.

Kondomen gled av när jag skulle dra ut den efter sex. Jag hade kommit i kondomen så man kan säga att den var välfylld. Fick stoppa in fingrarna och dra ut den ur henne. Verkade ändå inte som att nåt hade spillts. Typ en vecka efter började hon klaga på att hon mådde dåligt. Frågade va de va och hon sa illamående och ont i magen. Nån dag senare klagade hon på huvudvärk och ömma bröst. Sen blev hon yr och ramlade typ ner på golvet nån gång när hon skulle ställa sig upp. Ungefär fyra dagar innan hon skulle få mens sa hon att hon ville göra ett test för hon trodde hon var med barn. Åkte och köpte ett svindyrt test på apoteket och hon kissade. Det stog att man skulle ha morgonkiss men hon gjorde på kvällen. Det blev ett blått plus men jag tänkte att det var fel eftersom hon gjorde på kvällen. Några dar senare gjorde hon på vårdcentral och dom sa att hon var gravid.

Frågade vad hon tänkte göra nu men fick inget svar. Bara att hon inte visste. Några dar senare sa hon att hon ville behålla. Dagen efter sa hon att hon var väl tvungen att göra abort för att jag inte vill ha barnet. Hon sa att hon pratat med en gynekolog som sagt att hon bara kunde göra efter en viss vecka för hon ville inte ta tabletter. Vi väntade över en månad. Varje dag grinade hon och pratade knappt med mig.

Sen skulle hon göra en undersökning inför aborten men hon ville inte ha mig där. Hon sa att hon var så arg och lessen på mig att hon inte hade stöd av mig utan bara kände stress.

Hon sa inget om undersökningen efteråt. Dagen efter sa hon att hon inte klarar abort. Där är vi nu. Jag pallar inte! Ett barn skaffar man för att båda vill ha och längtar efter barn. Inte dör för att man plötsligt blir gravid. Jag vet hur barn blir till. Det är inte det som är felet utan känslan av att jag inte känner någon glädje alls över barnet. Känner bara ångest över allt. Får dåligt samvete för att jag blir pappa åt ett barn jag inte vill ha. Får dåligt samvete för att jag inte kan eller vill stötta hennes beslut. Får dåligt samvete för att jag känner ångest och rädsla. Jag kanske aldrig älskar det här barnet lika mycket som min dotter?

Jag är rädd för vad mina kompisar ska säga. Jag är rädd för vad mina föräldrar åka säga. Jag är vuxen men det känns skit ändå och aldrig har jag varit så maktlös.

Mina kompisar kommer tycka att min tjej är en idiot som behåller mot min vilja och dom kommer aldrig att acceptera henne igen. Mina föräldrar kommer tycka samma sak.

Älskar min tjej och ser en framtid med henne men inte så här. Vi skulle flytta ihop när vi var redo. Vi skulle PLANERA barn och längta tillsammans. Jag är inte redo att bo ihop än. Jag har min dotter att tänka på i första hand.

Är du säker på att det är ditt? Tidsramen du skrivit stämmer inte riktigt. Ett positivt test 4 dagar innan mens när det inte är morgonurin? Låter inte helt... tja. Det borde verkligen inte finnas så höga hormonhalter i kvällsurin 4 dagar innan hon borde haft mens...

Du verkar inte vilja förstå. Det är graviditetshormonet som gör att du får symptom som tex ömma bröst, illamående etc. Om du känner något några dagar efter sex så är det inte graviditetssymptom. Som sagt, läs på lite hur själva befruktningen går till, så inser du att det finns inte några andra "sanningar att upptäcka ". Tar det igen då : Att ett ägg blir befruktat känner man inte av. Varför? Jo, för du har ingen känsel i dina ägg. Det tar åtminstone fem dagar innan ägget når fram och kan fästa i livmodern. Under dessa dagar kallas det befruktade ägget för morula, och det är omöjligt för det att fästa i livmodern. Absolut tidigast efter 5 dagar fäster det befruktade ägget i livmodern, och först efter det är man gravid, och graviditetshormon och graviditetssymptom uppstår.

Känner mig skraj och vet inte vad jag ska ta mig till. Hade jag kunnat lägga mig ner och självdö hade jag gjort det.

Kondomen gled av när jag skulle dra ut den efter sex. Jag hade kommit i kondomen så man kan säga att den var välfylld. Fick stoppa in fingrarna och dra ut den ur henne. Verkade ändå inte som att nåt hade spillts. Typ en vecka efter började hon klaga på att hon mådde dåligt. Frågade va de va och hon sa illamående och ont i magen. Nån dag senare klagade hon på huvudvärk och ömma bröst. Sen blev hon yr och ramlade typ ner på golvet nån gång när hon skulle ställa sig upp. Ungefär fyra dagar innan hon skulle få mens sa hon att hon ville göra ett test för hon trodde hon var med barn. Åkte och köpte ett svindyrt test på apoteket och hon kissade. Det stog att man skulle ha morgonkiss men hon gjorde på kvällen. Det blev ett blått plus men jag tänkte att det var fel eftersom hon gjorde på kvällen. Några dar senare gjorde hon på vårdcentral och dom sa att hon var gravid.

Frågade vad hon tänkte göra nu men fick inget svar. Bara att hon inte visste. Några dar senare sa hon att hon ville behålla. Dagen efter sa hon att hon var väl tvungen att göra abort för att jag inte vill ha barnet. Hon sa att hon pratat med en gynekolog som sagt att hon bara kunde göra efter en viss vecka för hon ville inte ta tabletter. Vi väntade över en månad. Varje dag grinade hon och pratade knappt med mig.

Sen skulle hon göra en undersökning inför aborten men hon ville inte ha mig där. Hon sa att hon var så arg och lessen på mig att hon inte hade stöd av mig utan bara kände stress.

Hon sa inget om undersökningen efteråt. Dagen efter sa hon att hon inte klarar abort. Där är vi nu. Jag pallar inte! Ett barn skaffar man för att båda vill ha och längtar efter barn. Inte dör för att man plötsligt blir gravid. Jag vet hur barn blir till. Det är inte det som är felet utan känslan av att jag inte känner någon glädje alls över barnet. Känner bara ångest över allt. Får dåligt samvete för att jag blir pappa åt ett barn jag inte vill ha. Får dåligt samvete för att jag inte kan eller vill stötta hennes beslut. Får dåligt samvete för att jag känner ångest och rädsla. Jag kanske aldrig älskar det här barnet lika mycket som min dotter?

Jag är rädd för vad mina kompisar ska säga. Jag är rädd för vad mina föräldrar åka säga. Jag är vuxen men det känns skit ändå och aldrig har jag varit så maktlös.

Mina kompisar kommer tycka att min tjej är en idiot som behåller mot min vilja och dom kommer aldrig att acceptera henne igen. Mina föräldrar kommer tycka samma sak.

Älskar min tjej och ser en framtid med henne men inte så här. Vi skulle flytta ihop när vi var redo. Vi skulle PLANERA barn och längta tillsammans. Jag är inte redo att bo ihop än. Jag har min dotter att tänka på i första hand.

Jag kan förmedla till er/dig som skriver att "illamående några dagar efter sex är inga graviditetssymptom", jag är i vecka 8 jag fick symptom för graviditet illamående och kräkningar 4 dagar efter samlaget, samma dag tog jag ett test och det var positivt. Sen dess har jag varit extremt illamående och haft kräkningar. Det finns ingen specifik lista över hur snabbt symptom dyker upp eller inte. 4 dagar efter sex kom mina symptom, det kan ingen säga emot om.