Älskade bonusar!

Har inget att tillägga, härligt bara att få höra att nån känner som du gör. 10+

Har inget att tillägga, härligt bara att få höra att nån känner som du gör. 10+

Jag älskar mina bonusbarn hur mycket som helst, men jag känner inte alls som du gör för övrigt. 

Vad menar du är dåligt med att hon förmanar sina barn och ger dem presenter? Vad anser du att hon skulle göra i stället? Vad är det de säger som du hör kommer från mamman och som får dig att vilja skrika ruttna saker till ungdomarna? Och varför vill du inte höra något om pappans ansvar? 

Du kanske kan utveckla?

Det låter som att du har något att jobba på här, TS. Lite avundsjuka och osäkerhet, och det ligger helt på dig, inte på dina bonusar eller deras mamma. 

Jag förstår dig. Du har fixat och matat och nattat och tagit hand om magsjuka och blåst på skubbade knän och tröstat, och läst godnattsagor och det ena med det femtielfte, och barnens mamma har bara varit lekmamma som barnen träffar när det passar henne. Och ändå så älskar de henne. Kanske älskar de henne mer än dig. Och däri ligger din ilska, din osäkerhet. Men den är din, och du måste jobba på den.

En sak kan jag lova dig TS: Dina bonusbarn älskar dig. Det är jag tvärsäker på. För du har fixat och matat och nattat och tagit hand om magsjuka och blåst på skubbade knän och tröstat, och läst godnattsagor och det ena med det femtielfte. Och det kan ingen ta ifrån dig och dina bonusar. Ingen utom du. Så ta hjälp med att bearbeta dina känslor, innan toppen blåser av och du gör något som får dina älskade bonusar, som älskar dig, att tvivla på den kärleken.

Har Läst så många trådar där fokus flyttas från bonuförälderns känslor till att pappan/mamman minsann har samma ansvar som den andra föräldern och inte alls ser från bonusförälderns vinkel.

Saker hon säger och köper är tydligt saker som visar på hennes dåliga samvete. Inget fel i det egentligen. Mitt problem är att det gör mig bitter. Att jag sliter för att försörja "hennes barn"( som hon tydligt sagt att pappan får ta hand om för att hon tröttnat på att va mamma).medans hon lever livet och förvärkligar drömmar. Fråga mer om jag inte fick med svar på dina frågor.

Det är otacksamt att ha bonusbarn. Du jobbar ihjäl dig och får inget tillbaka... du kan aldrig nånsin bli lika bra som deras mamma om inte gör något för dem. Varför låta sig bli utnyttjad och vara en dörrmatta?

Det är jättetrist när man verkligen anstränger sig och ställer upp och varje gång dom kommer hem från mamman är det sura miner för då har hon matat dom med något negativt inte vara om pappan utan även om mig... Ena barnet säger ifrån och har klart och tydligt sagt att jag är snäll och att hon tycker om mig så det så.. Men den andra suger åt sig allt mamman säger och kommer hem sur sedan kommer verkligheten ikapp och barnet inser att nej just det ja pappa och hans sambo är ju helt ok.. Så blir det några bra dagar...sedan börjas det om igen... * suck* livet är som en berg och dal bana och jag börjar få ont i magen innan bonusarna kommer hem för det blir så psykiskt påfrestande... Kan vara tänka mig hur påfrestande det måste vara för dom...

Men varför sliter du för att försörja barnen? Har ni inte stämt på underhåll? Och dessutom verkar det ju som om hon faktiskt köper saker till ungarna, så just de sakerna behöver du/ni ju inte skaffa då, utgår jag från. 

Men visst är det så att det finns usla föräldrar, och då är det förstås bra och tur för ungarna att det finns andra som vill dem väl. Men det går inte att komma undan att den som valt en otillräcklig partner att skaffa barn med då också får bära den större bördan. Och i ditt fall verkar du ju ha valt att dela den med din man, och det är förstås fint så. Att det gör dig bitter är givetvis mindre bra. Vad är det för drömmar som du tycker att du inte kan förverkliga? Och hur skulle du vilja leva ditt liv?

Betalar hon inget underhåll?

Om inte - varför har ni inte sökt det?

Om hon gör - varför anser du att du försörjer barnen?

Förövrigt. Jag kan också vara riktigt förbannad på min bonus mamma. Här är det vi som har vh samt lov och varje lång sommarlov börjar vi få rätsida på henne. Sedan åker hon hem till mamma för att för att återigen slippa ansvar o regler. Mamman pratar även illa om både pappan, mig och bobus syskon hos oss.

MEN - jag kan faktiskt inte göra speciellt mycket åt det förutom att fortsätta finnan här.

Du kan inte göra speciellt mycket åt mamman heller. Hon är deras mamma och kommer på ett eller annat sätt alltid finnas i barnens liv. Ni får hos er försöka ge barnen de värderingar har ni anser är riktiga helt enkelt :)