Fast så gör en våra katter oavsett väder, hon ska ut i fem minuter och sen kraffsar hon för att gå in. Det är också hon som är lite speciell, kanske passar bra ihop med er kille ;)
Fick bebis i januari och mitt tips är slappna av och ta det som det kommer. Oroade mig också för hur det skulle gå med katterna men det har gått hur bra som helst. De sover i både spjälsängen o vagnen ibland men man får komma ihåg att dammsuga och rulla bara. De går aldrig dit när sonen ligger där dock. De får sova i vår säng som vanligt, tror att ju mer man bråkar med dem desto mer problem får man .
Store nosar på sonen ibland och ligger bredvid oss och gosar , lilla katten är inte så noga med sonen.
Jag tror på att göra delaktig mer än förbjuda, då är det större chans de tar med bebis också i " familjen"
Hehe, ja, är lite bortskämd på ul-fronten men känns nästan som ett minimum. Är så nojjig att det skall ha hänt något mellan det senaste ultraljudet och KUB. Senast verkade ju bebisen må väldigt bra i alla fall så det är väl inte så sannolikt, men oron finns där.
Det må vara svullna tarmar men är ju trots allt en _gravid_mage så känns bra. =) Räknar dock med att den kan försvinna igen om någon vecka men än så länge är det mammatights och mjukisar som gäller.
Jo det är ingen höjdare, fick halta till toaletten när jag vaknade tidigt och gick upp lite halvvaken för att kissa. Ddet verkar ha satt igång på riktigt nu, känns som att jag kissar varje eller iaf varannan timme, och då försöker jag hålla mig. Vi försöker cykla och undviker lokaltrafiken om vi kan. Har inte varit något problem att ta sig in till stan på 15-20 min men nu tar det det dubbla. Har den tvivelaktiga lyxen att vara sjukskriven så har som oftast inga tider att passa men ändå. Går på täta besök hos barnmorskan då hon vill ha koll så att jag inte plötsligt dippar, eller går upp i hypomani, men hon verkade som sagt väldigt "nöjd" med mig så här långt. Och det känns förvånansvärt stabilt. Har inte märkt av större humörsvängningar annat än att jag kan bli lite extra blödig när jag ser något "litet". ;)
Jadu, motivationen verkade vara oro och omtanke om min man och barnet som växer upp med en psykiskt sjuk mamma. Blev jämförd med en narkoman och det var väl mindre kul att höra. Hans syster som höll i samtalet är själv nybliven mamma så hon "vet" så att säga hur det är och hur det kommer att bli. Det kanske ursäktar lite(?), har fördomar om nyblivna föräldrar; att de har hybris hela högen och här fanns iaf tendenser. Hon ifrågasatte om vi hade tänkt på det och det, vi måste ha barnvagn... Kändes oss riktigt idiotförklarade, som om vi bara ryckte på axlarna och tänkte att jaja, det går nog bra... En stor del av hennes oro bottnar i att det är långt ifrån optimalt för oss att skaffa barn nu, ekonomin är knaper och då jag mått så dåligt har mannen fått vara hemma för att fylla psykiatrins roll... Men, vi har koll på ekonomin, och allt annat. Vi har räknat, läst, pratat med olika myndigheter etc. Mår som sagt mycket bättre, annars hade vi nog inte vågat oss på detta. Har stöd från BM och min familj så känns ändå rätt bra. Hans syster verkar tro att hon vet hur vi har det men uppenbarligen har hon inte så bra koll som hon tror. Hon verkade även hävda att det inte fungerar att vara ensamstående med barn, varpå min man blev riktigt sur. Hans syskon verkar tro att vi kommer lägga över allt ansvar på dem helt plötsligt. Förstår ingenting, vi har utbytt hundvakt tidigare så varifrån att de skall vara extraföräldrar kommer ifrån har vi ingen aning om. Det känns jäkligt trist, vi berättade ju för att vi var glada, inte för att få råd om abort. Men som sagt, vi kör på, vi vet att vi kommer klara det. Vi snålar hellre och är hemma båda två första halvåret/året än att prioritera nya dyra prylar. Vi tror att bebisen har större glädje av vår tid än av saker till en början. Sedan kommer vi självklart börja jobba men det säger ju sig självt, det är inte som att det är kul att vara sjukskriven. Skall återuppta min konsultverksamhet och då kan jag även jobba mycket hemifrån. Ja jag förstår att de kan vara oroliga, men kan inte se att det är något för henne att ligga sömnlös över, hon har ju en egen familj att bry sig om och lägga energi på. De får helt enkelt lita på att vi har koll och vet vad vi gör.
Min familj bor också låångt borta men vi verkar ha fått en bättre kontakt nu och hörs av ofta. Jag åker upp nästa vecka och hälsar på över helgen, skall bli trevligt. =) Så kan jag tjuvkika på bebisfilten som mamma stickar. ;) Skall även kolla om de har kvar några bebisgrejer som jag kan ta med hem. =)
Det är fantastiskt skönt att känna så! Visst har jag tvivlat, och gör väl fortfarande, i synnerhet nu när jag blivit mer eller mindre utdömd som mamma, men jo, det känns rätt.
Slänger mig in i kattdiskussionen. :) När mina barn va små så hade vi en katt. När dottern föddes gick allt jättebra, inga problem. Men när hon började gå, då började katten kissa inne. :( Försökte allt men inget hjälpte. Veterinärens lösning var att avliva katten, de hittade inget fel på honom. Istället för att gå på deras lösning så kontaktade jag en kinesolog som kunde "prata" med djur. Han kom hem till oss, katten som hatade främlingar rev honom på armarna och höll på. Men efter någon timme så låg katten på rygg i hans knä och lät honom klia honom på magen, något bara jag fått göra innan. Helt sjukt! Kissandet blev bättre och ca två veckor efteråt så slutade katten kissa inne. Jag kan inte förklara det annat än att han reagerade på att dottern började gå, det var en omställning han inte gillade. Men så blev jag gravid igen efter ca 1 1/2år, då började katten kissa igen. Sängar, soffan, dotterns vagn. :( Kinsesologen kom igen men hittade inget "fel", kissandet fortsatte. Tog honom till veterinären som upptäckte blåsljud på hjärtat och sa att det kanske kunde va därför han kissade, att han hade ont. Till slut var det ohållbart så vi tog det svåra beslutet att ta bort honom. Jag var helt knäckt, ville verkligen inte. Men det sista han gjorde den morgonen var att gå upp i min dotters säng, när hon satt där, och kissa. Det hade han aldrig gjort innan. Tog det som en tecken på att jag/vi fattat rätt beslut, att han ville visa oss det.
Idag har vi en ny katt och två hundar. Hoppas verkligen att det kommer gå bra med djuren för jag vill inte behöva lämna bort någon av dem!
Har ingen katt så kan inte deltaga i er kattdiskussion. Men min mamma och pappa hade två perserkatter när jag föddes. De var rent av elaka mot mig så de fick flytta. Men min storebror gick det bra med haha... Vet inte vad jag gjorde för ont :P
Hur jobbar ni om dagarna? Tänkte sen när det är lite varmare kanske vi kan träffas (eller det går ju ändå). Antingen hemma hos någon (här går också bra) eller ett fik i stan :)
Jag är sjukskriven och flexibel.
Oj, vilken stor och fin mage du har! :) här är min!
Ska absolut ta bild på skötväskan sen, om jag hittar nån dvs :)
Jag har en sådan väska, fast ett par år gammal, de är suveräna! På den tiden kostade de 99, har hört de är lite dyrare nu men ändå billiga. Du får gärna säga vilka färger de har på dem nu för min är rosa prickig och sambon klagar på att den är för tjejig för honom att gå runt med sen nör han ska vara föräldraledig :)
Sen passar den inte jättebra till vår rödsvarta brio smile heller :(
Ja gör det :)
Jaha, vad trist.
Meddela mig om du hittar någon bra :)
