Slänger mig in i kattdiskussionen. :) När mina barn va små så hade vi en katt. När dottern föddes gick allt jättebra, inga problem. Men när hon började gå, då började katten kissa inne. :( Försökte allt men inget hjälpte. Veterinärens lösning var att avliva katten, de hittade inget fel på honom. Istället för att gå på deras lösning så kontaktade jag en kinesolog som kunde "prata" med djur. Han kom hem till oss, katten som hatade främlingar rev honom på armarna och höll på. Men efter någon timme så låg katten på rygg i hans knä och lät honom klia honom på magen, något bara jag fått göra innan. Helt sjukt! Kissandet blev bättre och ca två veckor efteråt så slutade katten kissa inne. Jag kan inte förklara det annat än att han reagerade på att dottern började gå, det var en omställning han inte gillade. Men så blev jag gravid igen efter ca 1 1/2år, då började katten kissa igen. Sängar, soffan, dotterns vagn. :( Kinsesologen kom igen men hittade inget "fel", kissandet fortsatte. Tog honom till veterinären som upptäckte blåsljud på hjärtat och sa att det kanske kunde va därför han kissade, att han hade ont. Till slut var det ohållbart så vi tog det svåra beslutet att ta bort honom. Jag var helt knäckt, ville verkligen inte. Men det sista han gjorde den morgonen var att gå upp i min dotters säng, när hon satt där, och kissa. Det hade han aldrig gjort innan. Tog det som en tecken på att jag/vi fattat rätt beslut, att han ville visa oss det.
Idag har vi en ny katt och två hundar. Hoppas verkligen att det kommer gå bra med djuren för jag vill inte behöva lämna bort någon av dem!