Anonym (josi)

Äldre 15 Feb 14:42

93 svar

För hård och elak?

Min partner vill att vi ska flytta ihop och bli seriösa på riktigt. Jag anser att vi är seriösa ändå. Jag har en orsak att inte vilja bo med honom och det är hans barn.
Han fick det här brevet och anser att jag är hård och elak.

Jag älskar dig och vill leva resten av mitt liv med dig, men jag vill inte bo med dig än. Orsaken är att vi inte lever samma typ av liv jämt.

Jag vill ha mina helger som jag brukar ha dem, jag jobbar hårt som du vet och behöver helgerna till att återhämta mig.
Jag vill kunna kliva upp 6 om jag vill och sätta mig i soffan med en bok och en tekopp, eller lägga mig i sängen igen med min bok och tekopp och ligga där ostörd tills jag vill gå upp.

Jag vill kunna strosa runt här i tystnaden och bara njuta utan att störas av tjo och tjim. Jag är klar med barn, jag har gjort mitt och har ingen önskan om att börja om. Det handlar inte om vad jag tycker om ditt barn, det handlar om att jag inte vill ha något barn alls boendes med mig.

Ni får så gärna komma hit på besök när du har ditt barn, tom sova över ibland, när jag känner att jag vill och orkar. Men inte regelbundet. Ibland vill jag kanske inte ens träffa dig när du har ditt barn. Det är när det varit extra tufft på jobbet, då behöver jag min återhämtning ännu mer.

Jag har varit utbränd, jag är fortfarande inte helt ok och min hälsa kommer först. Jag vill inte bli sjukskriven igen, jag vill jobba, jag älskar mitt jobb men det tar mycket energi.

Jag vet att du och kanske ännu mer, barnets mamma tycker att det vore så utmärkt att barnet får bo med mig eftersom jag jobbar med barn som har samma typ av problematik som ert barn har, men jag vill inte jobba dygnet runt. När jag är ledig så är jag ledig, jag har ju till exempel två mobiler, en som jobbet har numret till och en som alla andra ringer på. Är jag ledig är jobbmobilen avstängd. Chefen har mitt privata som han får använda om det är akut, inte annars.

Jag är rädd om, och mån om min egen tid och du får gärna plats där, men inte ditt barn på det sätt som du vill.
Vi kommer inte att bli en familj så som du önskar, inte förrän ditt barn klarar sig själv. Det här är vad jag kan erbjuda, vad jag alltid har erbjudit och kan du inte älska mig då så får vi gå skilda vägar. Du kände i början att det var bekvämt och bra att vi hade samma inställning om att bo på varsitt håll, jag har inte ändrat mig och ja, det låter kanske hårt i dina ögon att jag hade bott med dig om du inte hade barn, men du krävde ett svar på varför jag tyckte det var bra som det är. Så du fick det men kanske var det inte det svaret du väntat dig.

Jag älskar dig som sagt, väldigt mycket och jag tycker också att vi har det fantastiskt och underbart tillsammans. Jag tycker om att umgås med ditt barn när det sker på mina villkor utefter vad jag mäktar med. Och du vet mycket väl att sker något akut så finns jag där, jag vill bara inte tvingas finnas där ständigt. Det var ni som valde att skaffa det här barnet, det är ert ansvar att ta hand om det.

Nå, vad tycker ni? Min kille (känns knepigt att säga kille, vi är över 40 båda två men men..) tycker att jag är oresonlig och hård som inte ger det en chans. Jag vet dock mina begränsningar och vad jag klarar av. Jag har heller aldrig hymlat med att jag aldrig flyttar ihop med honom så länge hans barn inte är HELT självgående. Han ar ok med det men har nu ändrat åsikt. (Vi har varit tillsammans i 1½ år och senaste halvåret har hans barn introducerats sakta för att vi ska kunna ses ibland även när han har sitt barn)

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 15 Feb 14:59

#3

Anonym (:)) skrev 2016-02-15 14:49:26 följande:

Jag tycker ditt brev är fantastiskt. Precis så skulle jag känt om min karl envisats med att han vill flytta ihop med mig. När man gjort sitt vad gäller barn, så är det inte jätteskoj att börja om. Framförallt inte om du nu varit utbränd, jobbar med barn med samma problematik som killens barn har.

Du gör helt rätt. Skulle ni flytta ihop så tror jag faktiskt ni gått skilda vägar inom ett år och dessutom skulle du inte må bra under tiden.

Applåd till dig!

Tack

Inom ett år, jag skulle vilja säga inom en månad

Pkb skrev 2016-02-15 14:52:05 följande:

Alltså jag tycker att det du säger i sig är det inget fel på men vissa saker som du uttryckte dem kände jag var lite hårda även om det du sa inte var fel.

Tack även till dig

Om du vill får du gärna skriva vad som är uttryckt hårt, för jag vill verkligen veta.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 15 Feb 15:05

#6

Anonym (Mia) skrev 2016-02-15 14:59:32 följande:

Jag tyckte det var jättefint skrivet! Rakt och ärligt.

Blir djupt imponerad över vilken insikt du har i dina behov och önskemål :)

Tack

Det har tagit sin tid att komma hit. Som högpresterande person som aldrig ger upp och som sätter andras behov främst och därför blev utbränd så har jag varit tvungen att ta reda på vad mina behov och önskemål är och leva så. Jag var så utbränd att om jag inte hade behövt gå upp och kissa hade jag vissa dagar inte lämnat sängen. Hemmet förföll, jag kunde inte sköta min hygien på ett bra sätt osv.

Anonym (m) skrev 2016-02-15 14:59:40 följande:

det viktigaste är ju att kommunicera om saken och det gör ni ju. Visst han kanske är besviken, men ofta kan det ju vara så i en relation att den ena vill mer på något sätt. Just nu skulle han vilja bli sambos men inte du. Du skriver att han i början tyckte som du, men han har ändrat sig. Han får väl bestämma sig om han kan fortsätta vara särbo eller om det tar slut.

Tack för ditt svar. Ja, han frågade och pressade på om varför jag så promt inte ville flytta ihop. I början gillade han det, tidigare tjejer har velat flytta ihop jättefort och då har han känt sig pressad så det var en av de första sakerna vi diskuterade, att ingen ville det och då sa jag att jag aldrig kommer att bo med någon som har barn, framförallt inte små barn. Kanske möjligen någon tonåring som är självgående och inte förväntar sig uppassning annat än att jag så klart skulle laga mat även till denne om jag ändå lagar mat osv.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 15 Feb 16:05

#10

Tack så mycket för svar Jag tror han tänker på sitt barn och barnets behov. Jag fungerar mycket bra med hans barn, hans barn lyssnar på mig för jag pratar på 'rätt' sätt med barnet och har hjälpt min kille komma närmare sitt barn iom det då han lärt sig han med.
Att jag sen inte vill bo med barnet och för jämnan stödja och leda barnet tycker han väl är konstigt, vi gillar ju varandra barnet och jag. Men jag gillar barnet just för att jag inte måste ha barnet omkring mig jämt. Jag gör så mycket som jag orkar och har lust till vilket jag ser som en fördel man har när det kommer till styvbarn. Jag skulle inte vara så här bra om jag tvingades vara det jämt.

Men jag är mycket riktigt skör. Får jag inte min återhämtning krävs inte mycket för att jag ska bli sjukskriven i flera veckor. Det är inte värt det.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 15 Feb 19:16

#19

Anonym (hanna) skrev 2016-02-15 16:31:25 följande:

Jag förstår vad du menar men jag håller med din pojkvän. Du låter väldigt hård när du skriver att du kan "till och med (vilken hjälte!) låta barnet få sova över", att du känner det som att du jobbar när du är med barnet, att du inte vill träffa din pojkvän ibland. Du lägger skuld genom att påstå att han och sitt ex vill att du ska bo med barnet pga problematiken, som att du utgår från att han ser dig som en barnvakt eller nåt. Det låter som att du är väldigt uppoffrande och helst av allt egentligen inte vill vara i relationen eftersom du tagit upp så många punkter som är fel. Och då spelar det ingen roll att du sen skriver att ni har det underbart tillsammans för du har redan skrivit massor som tyder på motsatsen. Dessutom får du det att framstå som att det är hos själva barnet som person problemet ligger, inte i faktumet att det är ett barn. Att du till råga på allt skriver att du älskar honom men, fritt citerat, skriver att "passar det inte kan jag dra", det känns otroligt hjärtlöst. Att vara tillsammans med nån som har den inställningen att om jag inte får det på mitt sätt så skiter jag i det är väldigt tärande. Du verkar helt ovillig till att kompromissa.
Du kunde ha skrivit ett brev där du får fram din åsikt och dina synpunkter utan att skuldbelägga alls, det hade räckt med att du vill ha din fritid och frihet, är din pojkvän en normalvettig person hade han förstått det. Klart du inte ska göra något du inte vill men du var onödigt hård i ditt brev, speciellt som du går så hårt åt hans barn. Vilken förälder vill höra sådana saker?

Jag sa så från början, att jag vill leva ensam och ha min frihet. Men han kunde inte förstå på vilket sätt min frihet skulle bli begränsad om vi bodde ihop. Han menade att det blir ju halva hushållsarbetet var då = mer frihet.
Han pressade på tills jag blev tvungen att säga att det är ditt barn jag inte vill bo med. Jag vill inte bo med NÅGONS barn (vilket jag även skev i brevet)

Ja, det är ett jobb att vara med hans barn pga problematiken. Det krävs rutiner mestadels av tiden, kanske kan man med tiden ha lite mer spontana grejor men det är långt dit.
Jag vill kunna kliva upp eller inte på helgen. Vill jag äta fil till middag så kan jag göra det, får jag för mig att ta en promenad eller gå på bio mitt i veckan så kan jag det osv.

Om det verkar som att han ser mig som en barnvakt så är det inte meningen för det gör han inte. Han ser mig som en tillgång iom min kunskap, men menar inte att jag ska göra allt jobb. Men jag tror inte att han inser att för mig ÄR det som att vara på jobbet om jag ska bo med hans barn.
Mamman är överlycklig att han träffat just mig som kan så mycket om barnets diagnoser men accepterar att jag inte alls vill tala om sånt på min fritid. OM än med lite purken min vilket jag kan förstå, hon vill ju det bästa för sitt barn och jag har redan kunskapen så hon/de slipper leta.

Jag kan ju dessutom tala om vilka hjälpmedel som finns och som de kan ansöka om osv så det blir ju enklare. Visst, jag kan ställa upp och ge råd i mån av ork och tid så de vet vad de kan göra för att hjälpa sitt barn. Men därifrån är det LÅNGT till att faktiskt ta ansvar för barnet.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 16 Feb 07:58

#34

Anonym (Z) skrev 2016-02-15 20:46:20 följande:

Tycker det är klokt att inte vilja flytta ihop när du inte vill bo med barn, och jag tycker inte att det är något konstigt med det du känner, men jag tycker också att brevet bitvis är lite väl hårt. Har några exempel nedan:

"Ibland vill jag kanske inte ens träffa dig när du har ditt barn." Jag förstår dig men jag men det låter hårt och nästan som att du vill straffa honom för att han har barnet. Tycker det hade räckt med att bara säga att du inte alltid vill ses för att du behöver lugn och ro.

"Jag vet att du och kanske ännu mer, barnets mamma tycker att det vore så utmärkt att barnet får bo med mig eftersom jag jobbar med barn som har samma typ av problematik som ert barn har, men jag vill inte jobba dygnet runt." Känns märkligt att du drar upp mamman, det har väl inte din kille något med att göra. Sen låter det lite anklagande, som att du tror att han vill utnyttja dig för ditt jobb.

"Jag är rädd om, och mån om min egen tid och du får gärna plats där, men inte ditt barn på det sätt som du vill." Återigen helt förståeligt att du känner så men hade det inte bara räckt att nämna att du är mån om din egen tid. Det uppfattas hårt när du så tydligt och markant exkluderar hans barn.

"Jag tycker om att umgås med ditt barn när det sker på mina villkor utefter vad jag mäktar med." Att interagera med andra människor handlar mycket om att ge och ta. Att bara umgås "på sina egna villkor" låter otroligt självcentrerat, och som en person man inte vill umgås med. Att du inte vill umgås mer än du orkar har jag inga invändningar emot.

"Det va ni som valde att skaffa det här barnet, det är ert ansvar att ta hand om det." Det får det att låta som att du anklagar honom för att inte ta ansvar för sitt barn. Jag hade blivit sur om någon sagt eller skrivit så till mig.

Kanske hade han tagit brevet bättre om du fokuserat mindre på HANS barn och kanske på barn mer generellt. Du låter brevet igenom nästan lite skuldbeläggande kring barnet. Jag tror också det hade gått bättre fram om du undvikit att anta vad han vill, även om du vet eller tror dig veta att det är så han tycker eller känner. Det är bland det värsta jag vet, när andra talar om för mig vad jag tänker/känner/vill.

Jag har försökt att bara ha allmänna ordalag, säga att jag är mån om min egentid utan att nämna barnet alls. Men han kunde inte se varför min egentid skulle bli mindre om vi bor ihop. (Skrev ett annat inlägg om det som svar till en annan) Han tycker att bo ihop = mer egentid eftersom vi gör halva hushållsarbetet var då.
Till sist kände jag mig tvungen att dra in barnet. Ang mamman så vet han det också, mamman har ringt en hel del och frågat om råd och tips, (hon ringer honom och vill prata med mig) velat att jag ska komma över, att jag ska vara med vid samarbetssamtalen osv.

Tack för din input, det är nyttigt att se genom andras ögon ibland

Jag kan förstå hur du menar och hur han kan ha känt där.
Det där med att umgås på mina villkor, med det menar jag att när jag umgås så ger jag, men jag får faktiskt inte ut något personligen mer än att min kille blir glad (och i viss mån barnet). Men det förstår ju inte min kille så klart, han tror säkert att jag får ut något av att umgås med honom och hans barn.

Det jag får ut är att jag måste vila i 1-2 dagar utan att göra något alls. Och jag menar verkligen utan att göra något alls, ibland klarar jag inte ens av att diska den tallrik och den skeden jag använt. Matlagning är det inte tal om så jag äter fil eller något sådant de dagarna. Men disken får stå. Jag vet att det låter knäppt, det tar någon minut bara men det blir mig övermäktigt efter att ha umgåtts med hans barn.
Det blir mig övermäktigt även efter ett bio- eller teaterbesök tex så det handlar även om roliga saker som jag verkligen vill göra och som jag längtat efter.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 16 Feb 08:08

#35

Tecum skrev 2016-02-15 20:57:56 följande:

Det var ett tydligt och ärligt brev som du ska vara stolt över. Det märks att du är en mogen kvinna som vet vad du vill och inte vill. Om jag varit i din särbos situation hade jag inte blivit glad men respekterat din tydlighet. Jag hade tagit en rejäl funderare på om vi hade någon framtid tillsammans och det är inte givet att svaret blev ja. Mest beroende på att jag vill bo ihop med min älskade och dela vardagen. Särbo är mer halvdant och att ha det så i x antal år känns inte lockande. Samtidigt förstår jag givetvis din inställning, i synnerhet med din sjukdomshistorik och att du arbetar med den typ av barn som han har.

Det du bör tänka på är att du har ett övertag i relationen, dels för dina kunskaper om barnets diagnos, men också för att du som singelkvinna har lätt att hitta en ny man medan han är bunden till ett barn med problem och är inte direkt högvilt på datingmarknaden. Kanske läge att kombinera tydligheten med att vara extra kärleksfull den närmaste tiden...?

Tack

Jag ska tänka på att vara extra kärleksfull även om vi alltid är det vanligen också. Det är en del i att vi har det så härligt, båda tycker om att ta på varandra, pussas och kramas osv.

Jag är fullt medveten om att min kille kan välja att gå vidare ensam tills han hittar någon annan. Det är en risk jag får lov att ta. Det är ju just vardagen han vill ha med mig, men jag känner att det får han ju ändå. Pga barnets problematik kan de inte ha varannan v. Barnet klarar inte de ständiga uppbrotten. Han har alltså, i nuläget varannan helg och det menar han på att det ju inte borde bli så jobbigt. Men för mig skulle det innebära att jag inte kan jobba på 1-2 dagar, kanske tom mer då det är hela helgen som jag isf umgås med hans barn, efter att vi har haft barnet här. Det är inte ok för mig att missa jobbet ungefär 4 dagar per månad för att jag inte vilat under helgen.

En del i att jag känner att det blir för jobbigt är också att för att komma fram till något som fungerar för barnet så krävs det en ganska lång tid av strikta rutiner. Det är ganska kämpigt att inrätta sitt liv så totalt efter barnet (tack och lov har de bara ett barn) tills de fått in en rutin som fungerar. Först då kan de testa att göra spontana saker, men för en del av de här barnen fungerar inte spontanitet alls, någonsin.

Jag har föreslagit kortis eller kontaktfamilj, ibland kan det fungera bättre då de kan fortsätta med rutinerna för barnet medan föräldrarna får andrum, men mamman vill inte lämna bort sitt barn till någon okänd. Förutom mig då

För med mig är ju pappan med också. Det är på något sätt som att det är mer ok för henne. Att lämna bort barnet till utomstående verkar hon se som ett misslyckande och tills hon kommer över den känslan så kommer inget att ske. Det är ganska trist och känns rätt meningslöst att tala om för folk hur de bör göra när de iaf inte gör det och därmed också tragglar på i samma jobbiga hjulspår.
Min kille kan också ha svårt för att köra strikta rutiner, men enklare än mamman då han bara har helgerna.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 16 Feb 08:16

#36

Om jag missar något inlägg och/eller missar att tacka någon så ber jag om ursäkt. Jag läser alla men minnet är inte vad det har varit så minsta lilla kan få mig att glömma något jag skulle ha svarat på.

Jag tror att det kan vara svårt att förstå hur skör jag är och hur hårt det tar på mig eftersom han sällan är med vid de tillfällena. Jag återhämtar mig fortare i total ensamhet då jag inte känner press (från mig själv) på mig att vara på ett visst vis.

Dock så har han visat att han kan vara med mig när det blir svårt så det kan hända att jag inte drar mig undan så ofta framöver. Om jag behöver att han bara ligger bredvid mig i sängen så gör han det, behöver jag att han får igång mig så gör jag det. Bara jag talar om vad jag behöver av honom.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 16 Feb 09:43

#39

Det är ju en del i det hela. Jag vill att han ska få svart på vitt och inte gå och hoppas på något som aldrig kommer att ske och pg det blir bitter.

Vi var ju överens från början men visst förstår jag att saker och ting kan ändras. Jag är inte svartsjuk och kontrollerande, jag kräver inte att han ska avstå från sin hobby eller något sådant. Jag är ju själv i stort behov av egentid och är glad för alla stunder vi kan vara tillsammans. Han är ju ofta här, sover kvar här osv, han har plats för sina kläder och lite prylar men så klart förstår jag att det vore enklare och mysigare att alltid bo ihop.

Jag förstår att han tycker det är lite kämpigt att vilja vara hos mig men samtidigt behöva greja lite med saker till sin hobby och att det är meckigt att släpa med sig allt hit då, men jag kan inte ha det på annat vis. Nu ligger bollen hos honom.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 16 Feb 20:46

#65

Anonym (öh) skrev 2016-02-16 09:50:09 följande:

Själv skulle jag aldrig orka med eller vara intresserad av någon som lider av psykisk ohälsa och där jag skulle behöva "bara ligga bredvid" eller "få igång" personen. Sköra människor tycker jag ska vara för sig själva tills de, eventuellt, blivit vid normalhälsa igen.

Jag utgår från att du inte tar illa upp, eftersom du ju själv är mycket tydlig och rak i din kommunikation.

Nej, jag tar inte illa upp

Dina önskemål om hur din partner ska vara har du lika stor rätt till som jag har om mina önskemål

Jag kräver aldrig att han ska ligga bredvid eller 'få igång' mig. Han väljer själv att göra det efter att ha frågat mig hur jag vill ha det om jag behöver vila efter en slitig dag på jobbet tex.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 16 Feb 20:49

#66

Alltså, han har frågat om det finns något han kan göra för att hjälpa eller om jag hellre bara vill vara ifred.
Då fick han svaret att antingen kan han lämna mig ifred eller så kan han bara ligga bredvid mig. (Han brukar läsa en tidning eller något eller så håller han om mig) Och att han även kan testa att 'få igång' mig om han märker att jag är på g igen.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 16 Feb 20:57

#67

Anonym (sjuk) skrev 2016-02-16 13:59:17 följande:

Hej TS!

Det är inspirerande att höra om din livsresa. Jag har lite samma förutsättningar med utmattning med dessutom flera andra sjukdomar.

Jag undrar om du aldrig skulle tvekat inför att vara sambo även UTAN barn?

Att ta hänsyn till en annan människa är ju en ansträngning, det tycker i alla fall jag.

Och tvekar inför att låta en annan människa drabbas av de begränsningar mina sjukdomar skapar. Inte jämförbar situation men skulle ändå vara intressant att höra dina tankar!

Så bra att du blev inspirerad, det gör mig glad

Nej, jag hade kunnat bli sambo med honom om han inte hade haft barn. Han bor ju här ganska ofta, ibland två veckor i stöten och när mamman hade semester bodde vi ihop i fyra veckor. Visst, det är inte samma sak som om vi bodde ihop på heltid, det förstår jag ju, men vi har sådan respekt för varandras behov av egentid så det är aldrig något problem.

Han har ju sin hobby som gör att han är borta ibland på kvällar och någon dag på helgen och även om vi är hemma båda två så kan han ibland pyssla med sitt och jag med mitt. Ibland i samma rum, ibland i angränsade rum.
När vi gör saker ihop har vi så himla roligt och blir det för mycket så är det ok med honom. Även roliga saker tröttar ju ut mig, men inte på så vis att jag inte kan jobba, men däremot, som sextiotalist skrev, så kan jag vara helt utslagen hemma sen och får låta disken mm stå.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 16 Feb 21:16

#68

Anonym (keke) skrev 2016-02-16 16:25:41 följande:

Jag uppfattar brevet som lite väl mycket "jag jag jag" "mina behov" sida upp och sida ner. Det är väldigt lite "vi".

Jo, det är bra skrivet, budskapet är tydligt och det är bra att du vet vad du vill, men jag får ändå lite "jag älskar dig, men" och "my way or the highway" över det hela. Jag upplever att du är övertydlig om DIG och DITT. Jag mår lite illa över innehållet och dessa utförliga beskrivningar om dina behov om jag ska vara ärlig. Du hade kunnat korta ner det betydligt.

Någon annan tog upp att du kanske borde ha tagit det lite lugnare om att skriva om just hans barn och istället lämnat det lite mer allmänt kring barn generellt. Våra egna barn ligger oss väldigt nära hjärtat. Nej, här ska man inte vara för ärlig och i just denna fråga varar inte ärlighet längst. Finkänsligheten varar längst. Du hade kunnat få fram samma budskap utan att prata specifikt om just hans barn.

Slutligen: Vilket var syftet med din tråd? Du kan nog inte få svar på om du var hård och kall från oss här på FL. Vi befinner oss inte i din mans skor och vi tolkar saker "utifrån" med viss distans och saklighet. Den distansen har inte din särbo. Det är var hans ribba ligger som spelar roll.

Jag skrev om mig och vad jag behöver för att må bra eftersom vi innan hade pratat om detta och han la fram sina (nya) önskemål. Det vi är överens om behöver vi inte prata om

Han kunde dock inte riktigt ta in vad jag sa och vad jag menade och jag kände att det är bättre att jag skriver ner det hela så får han läsa i lugn och ro och ta till sig det i egen takt samt fundera på om detta är något han kan vara ok med.

Syftet med tråden var att få andras input, som den som skrev vilka exempel denne tyckte var onödigt hårda. Som tex detta att ta upp hans barn. Det ÄR ju för att han har barn som jag inte vill flytta ihop. Men han vet också att jag inte vill bo med NÅGONS barn, inte bara hans vilket jag även skrev i brevet.
Att jag ens tog upp hans barn var ju för att han tjatade och inte kunde ta det jag sa om att jag behöver ha min egentid/återhämtning. Han ville ha en förklaring på varför jag ansåg att min egentid/återhämtning skulle bli drabbad om vi flyttade ihop.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 16 Feb 21:21

#69

Sparkliie skrev 2016-02-16 17:37:25 följande:

Är det inte lite konstigt att skriva det i ett brev istället för att ha en konversation?
Sen "om du älskar mig" kommentaren känns onödig. Han kan ju älska dig även om ni inte har samma bild av ert förhållande vart det är och vart det är påväg

Jo, det kan tyckas

Men vi hade en konversation, flera faktiskt, om detta först men han kunde inte ta in det jag sa. Ibland kan jag ha svårt att uttrycka mig om jag blir pressad. Jag kan tom glömma bort vad saker och ting heter vid stress.

En stor skillnad mot innan jag blev utbränd, då hade jag full koll på både mig själv och andra, fixade allt och hade ett oerhört bra minne.
Det har tagit tid att lära mig leva med mig själv så att säga och att jag aldrig kommer att bli mitt forna jag igen. Jag kommer alltid att få vara uppmärksam på min ork.

Om du älskar mig skrev jag aldrig, jag skrev 'kan du inte älska mig' pga detta då får vi gå skilda vägar. Givetvis kan vi komma att gå skilda vägar även om vi älskar varandra. Om han inte kan acceptera att jag aldrig kommer att flytta ihop med honom så länge hans barn är litet så kommer det ju inte att fungera. Men jag kunde ha uttryckt mig annorlunda.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 17 Feb 09:22

#74

Lord Hans skrev 2016-02-17 09:18:45 följande:

Läste mest bara jag,jag och jag. Och att skicka ett brev? Du är inte hård, däremot absolut ingen person som nån borde lägga energi på i en relation. En sån fullblodsegoist som du ger inget mervärde. Hoppas han förstår att gå vidare.

För att få hela bilden bör u läsa alla mina inlägg.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 17 Feb 17:00

#82

Anonym (sååå bra) skrev 2016-02-16 22:54:07 följande:

Detta var fantastiskt bra skrivet, har varit i ungefär samma situation själv men jag hade inte förmågan att förmedla mina behov till min kvinna. Förhållandet tog slut.

Tack. Så tråkigt dock att ditt förhållande tog slut.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 17 Feb 17:05

#84

Jesper f skrev 2016-02-17 09:44:05 följande:

Hade det vart jag, hade jag i vart fall uppskattat din ärlighet OCH tydlighet, även om budksapet inte hade gjort mig glad. Men då viste jag i vart fall. Då har man en bas att ta ett beslut ifrån hur man vill ha det i sitt liv.

Generellt tror jag att det är svårt för människor som inte arbetar "aktivt" med andra människor i problematik, att förstå hur mycket man ger av sig själv. Att det inte bara är en fråga om kompetens, utan att man lägger ned så mycket av sin "själ" i sitt arbete, att tystnaden och tiden för återhämtning ÄR ett måste. Det går inte att bara ge. Någon gång måste man få vila själen. Och det är ganska otrevligt att det förvandlas till nästan anklagelser att man är egoistisk, för det är verkligen inte vad det handlar om. Men att vara tydlig med vad man behöver för att fungera i en relation, fungera i livet och som människa, det är väll verkligen en ärlighet som minst är miniminivå i en relation? Hur skulle det annars fungera, att andra parten har RÄTT att kräva musten ur en, för att man är i relation? Rent logiskt tror jag att dom flesta förstår hur den relationen kommer må i framtiden, och även om jag emotionellt kan förstå att din särbo har önskemål om att prova - vilket i sig är ett GOTT betyg åt er relation - rent logiskt kommer han över tid också inse att det inte skulle fungera. Och det är bara så.

Utifrån mitt perspektiv, tycker jag inte att du kunde gjort på så många andra sätt, och jag tycker inte du behöver känna något dåligt samvete eller ångest för ouppfylda krav för att en relation MÅSTE se ut på ett visst sätt eller MÅSTE fungera si eller så. Min erfarenhet från relationer som gått "illa", är att det är precis när man överger sig själv - det som är positivt i våra liv - det är då det börjar barka åt.... för då har motparten antingen inte sätt eller förstått ens egna förutsättningar, och dom måste respekteras om någon ska må bra över tid - oavsett vad ens egna drömmar och tankar är. Sen kan det i dom flesta fall gå att hitta kompromisser som fungerar bra. Men det är något som växer fram över tid, inget som bara rasslar ned per automatik här och nu.

Tack, så klokt skrivet. Ja, så är det ju, att han VILL flytta ihop fast han tidigare varit väldigt emot det är ett bra betyg åt hur bra vi fungerar ihop.

Och det är också mycket sant att jag inte bara ger av min kunskap, jag ger så mycket av mig själv i mitt jobb.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 17 Feb 17:08

#85

Palestrina skrev 2016-02-17 17:02:43 följande:

Åh, nu lät det som om jag tyckte att ts skulle ta hand om sig själv för att kunna ta hand om andra. Men det var ju inte riktigt så jag menade.

Jag förstod hur du menade

Tack. Det är ju precis så, kollapsar jag är jag inte till nytta för någon. Jag förbisåg mina egna behov i många många år, annars hade jag ju inte gått in i väggen. Egoistiska människor går inte in i väggen. Det är starka, empatiska och generösa människor som ger allt de har utan att få någon återhämtning som går in i väggen.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 3 Mar 21:30

#87

Anonym (1337) skrev 2016-03-03 11:27:54 följande:

Jag är lite nyfiken på hur det går för dig, TS :)

Tack bra

Han har förstått hur jag menar och han är väl inte jätteglad åt mitt beslut. Dock är vi fortfarande ett par och jag upplever att vi är mer harmoniska nu.

Anonym (josi) Trådstartaren

Äldre 27 Mar 10:42

#92

Anonym (man) skrev 2016-03-09 18:16:39 följande:

Nej, men kanske för att man sätter sitt eget välbefinnande före alla andras, det är sällan en bra egenskap i ett förhållande, dessutom för att man inte kan tänka sig välja bort vissa saker i sitt liv i utbyte mot en relation, för att man försöker få allt att vara precis som nu trotts att man säger sig vilja dela sitt liv med någon annan, för att man inte kan tänka sig gå utanför sin comfort zone för sin partners skull och för att man förväntar sig att ens partner ska välja mellan sina barn och en själv (vilket inte är ett val öht, barnen går alltid först). Iof är det väl bra med TS ärlighet, men jag ser hennes brev som mer eller mindre ett "på mitt sätt eller inget" brev, ser ingen som helst vilja att kompromissa eller flexibilitet..

Hade jag varit mannen så hade jag svart något i still med, "Bra för dig, jag hoppas du hittar någon som passar dina kravlista bättre"

Jag har aldrig velat eller menat att min partner ska välja mellan mig och sitt barn. Jag har bara talat om att jag inte vill bo ihop med honom så länge hans barn är litet. Om det är viktigare för min partner att bo ihop med någon än att vara i en relation till mig så får han välja bort mig som partner eller se till att ha någonstans att vara på när han har umgänge.

Jag sätter mitt välbefinnande först i många lägen ja, för annars blir jag sjuk och kan inte jobba eller umgås alls med folk, för jag orkar inte det.
Kompromissar gör jag, men inte om vad som helst. Att bo ihop när hans barn är litet är en sån sak, det har jag aldrig hymlat med.

Vi är fortfarande ett par och vi har det fortfarande bra. Min partner verkar ha landat i tanken på att vara förälder själv och vara med mig när han inte har sitt barn. Fast vi ses ändå ibland när han har sitt barn och de har också sovit över här ett par ggr, men jag har inte barnet omkring mig non stop utan kan säga ifrån när det blir för mycket.

För hård och elak?

INNEHÅLL