Bonusmammor

Nej, vad jag kan se har flera personer i tråden sagt att om mamman skulle känna sig obekväm med att barnet kallar pappas nya (som är ok med det) för "mamma/bonusmamma" så har hon inget med det att göra eftersom hon inte tillhör familjen. Varför skall då pappan få reagera på hur man pratar i barnets familj hemma hos mamman?

Jag tycker inte att det är någon skillnad i vad man får/inte får lägga sig i "om man inte tillhör familjen".

Skulle min partners barn vilja ge mig ett föräldraepitet och barnets andra förälder inte vore OK med det anser jag att hens känslor skall respekteras även om hen inte är "medlem i min familj".

På samma sätt som jag anser att om min partners barn inte gillat mig och givit mig nedsättande epitet hemma hos den andra föräldern så skall föräldern säga ifrån att det inte är ok att såra mig (även om hen också hade tyckt att jag var ett pucko).

Du skrev att pappan hade rätt att reagera på hur barnet uttrycker sig hos mamma.

Du har tidigare hållit med anonym (M):s definition att biomamman inte har att göra med de epitet man använder om varandra i en ny-familj utan bara de i familjen "barnet-pappa-pappas nya" är överens så går man på det.

Vad är det alltså som du inte har skrivit?

Om en förälder blir sårad av att barnet kallar den andra förälderns nya partner för ett föräldraepitet kan man som den andra föräldern/dennes partner förklara för barnet att "NN är inte din förälder även om hen älskar dig (om hen nu gör det) och vill finnas där för dig".

Om barnet kallar förskolläraren för mamma kan man ta snacket utan att tro att det skulle vara förödande för barnets relation till pedagogen, varför skulle barnet inte klara att höra att hen får använda föräldrapartnerns förnamn istället för "mamma/pappa"?

Om barnet säger "kärringen" om pappas nya är det inte trevligt, men inget som drabbar pappa/den nya om barnet inte säger det face2face. Precis som det inte drabbar mamman och barnet kallar den nya för "mamma" -ändå kan det i båda fallen vara en företeelse man är obekväm i vetskapen av att den existerar.

Så i det avseendet är det inte någon skillnad, du må tycka att "kärring" är värre men kan ju faktiskt inte gradera hur smärtsamt det är för barnets förälder att barnet använder ett föräldraepitet för sin andra förälders nya partner.

Jag tycker alltså att man ska få ha en åsikt både om "kärring" och "mamma".

Vad gäller misshandel och middagsmat -ja, den frågan kan man ju vända på. Du som inte tycker att man har att göra med vad man gör i barnets andra familj kanske tycker att det även gäller misshandel, eller?

Så du tycker alltså att om mamman/pappan inte vill att barnet skall kalla den andra partnerns nya för "mamma"/"pappa" så skall den föräldern ha rätt att lägga sig i det?

Så då går alltså den nya partners vilja framför att barnets förälder blir sårad?

För nej, jag tror inte på argumentet att man gör irreparabel skada på relationen barn -förälders nya partner om man säger att barnet inte får kalla en mamma/pappa, så länge det handlar om normalbegåvade barn. I så fall skulle ju alla som inte vill att partnerns barn kallar dem mamma/pappa sabba relationen med barnet.

Nej, kan man inte förklara på ett klokt sätt varför barnet får kalla en vid namn är man antingen så oerfaren att man tror att barnen inte kan ta ett nej alternativt tycker att det gnuggar ens ego att "barnet gillar mig lika mycket som sin förälder" och inte kan se att de känslorna inte blir svagare bara för att man kallas *sitt namn*.

Lite svårt att veta vad du tycker eftersom du i inlägg #48 skriver: "Om alla utom mamman mår bra av att barnet definierar sin bonusmamma som mamma. Är då mammas vilja viktigare än att barnet mår bra?"

Så hur var det med hänsyn till andra människors känslor?

Fast vad du kallar någon när du talar till den och hur du definierar personen är ju två skilda saker.

Min mamma har varit tillsammans med en och samma person sen jag var 2 år gammal. Denna man tilltalar jag (och har alltid gjort) vid förnamn och han definieras som "mammas sambo" trots att jag är uppväxt och bott ihop med denna människa betydligt mer än jag gjort med min pappa.

Min pappas första fru, även mamma till min lillebror, tilltalar jag vid förnamn och omnämner antingen som "pappas exfru" eller "min styvmor".

Pappas nuvarande fru kommer inte vara något annat än "pappas fru" och tilltalas vid namn.

Det Brumma skriver om sin bonusdotter (och i övrig text så som jag tolkat den) är att tilltal, tex förnamn, är en sak (och Brumma förklarade för sin bonusdotter att dennes mamma nog skulle bli ledsen när bonusdottern ville tilltala Brumma som mamma) men att definitionen är något annat och i definitionen så har inte tex biomamman någon rätt att bli sårad om barnet omnämner sin bonusförälder som tex mamma. Vid definieringen av en bonusförälder så är det barnets definition som väger tyngst men när det gäller tilltal så ska allas åsikt respekteras.

På vilket sätt skulle barnet må dåligt av att inte få säga "plastmorsa/bonuspappa" osv? Att NN är förälderns nya partner och att NN är en viktig, älskande och älskad person i barnets liv kan ju ge NN ett alldeles eget, fint epitet som de vuxna i den familjen kan hjälpa barnen hitta och ladda med allt det där positiva.

Klarar man som vuxen inte av att hjälpa barnet se att en relation med förälderns partner inte blir mindre viktig och värdefull bara för att man kallar henne/honom vid namn/något annat uttryck som inte innehåller "mamma/pappa" (när man vet att barnets andra förälder av någon anledning blir sårad/kränkt av det) så är man antingen en usel kommunikatör eller så gnuggar det ens eget ego så mycket att få in den här pilen hos den andra föräldern att man hävdar att "barnet mår dåligt" när man egentligen njuter av att få skada exet/partners ex.

Om barnet vill säga mamma/pappa till förälderns nya partner och hen inte vill det, går barnets rätt före där också?

Om valet står mellan att nya partnern och barnet skall må dåligt så borde inte valet vara speciellt svårt heller, eller?