Cyanea

Äldre 3 Feb 09:24

32 svar

Någon mer som passerat BF?

Här är en till :(

Är idag på BF+5 med första barnet. Vägen hit var riktigt tuff, barnet blev till på fjärde IVF-försöket. Hela graviditeten har jag varit orolig för att hon inte ska må bra, och nu den senaste veckan har jag knappt gjort annat än gråtit för att jag är så oroad. Vill få träffa henne nu och få veta att allt går bra.

Var inne och fick hinnsvepning igår. Har fortfarande molvärk och mycket sammandragningar, men det verkar inte hända så mycket, så jag har gett upp. Det känns som att hon aldrig kommer att komma ut :(

Förstår att det måste vara tufft när man har andra barn att tänka på. Önskar jag kunde peppa, men har inget vettigt att komma med mer än att du gärna får häva ur dig din frustration till mig :)

Cyanea

Äldre 3 Feb 11:17

#3

Gräddnosen skrev 2016-02-03 10:03:08 följande:

Stort grattis till graviditeten! Förstår att den måste vara så efterlängtad. Vår första son är också resultatet av fjärde ivf-försöket. Tvåan blev till på första frysförsöket medan trean kom helt oplanerat, av sig självt!!! Mirakel kan ske!

Förstår att du är orolig för bebisens hälsa. Jag var inte det för de två första men nu är jag det, konstigt nog. Nu när jag gått över tiden börjar jag tänka att bebisen kanske inte mår bra därinne. Tänk om den bajsar i vattnet? Har navelsträngen runt halsen? Sånt börjar jag oroa mig för nu.

På fre har jag tid hos min bm och då blir det antagligen hinnsvepning för mig också. Har väl inte så stora förhoppningar att det kommer resultera i förlossningsstart. Är orolig för att det gör ont? Tyckte du det?

Tack så mycket, och vad underbart att hitta någon som varit med om liknande! Stort grattis till riktiga mirakelbarn :D Jag hoppas så att vi ska kunna på egen hand en vacker dag, men är inställd på att vi kommer få göra om behandlingarna. Men det är ju ingen fara, så länge som man får sina efterlängtade barn <3

Jag tycker att många säger det, att de plötsligt börjar oroa sig när de är inne på barn nummer 2, 3 eller 4 och så vidare. Man lär sig väl liksom mer och mer ju fler gånger man är gravid och inbillar sig att det plötsligt ska hända saker för att man haft "tur" innan, men så är det ju inte tack och lov :) Det ska inte vara någon risk med att gå över tiden (skriver jag som själv nojar över precis samma saker), annars hade de ju plockat ut barnen senast vid BF.

Jag ska inte säga att det var skönt, för det tyckte jag verkligen inte. Jag berättade för läkaren som skulle göra det hur rädd jag är för gynundersökningar och hon var otroligt lyhörd. Så fort jag sa till pausade hon. Min tapp är väldigt, väldigt känslig så det var inte skönt när hon hittade den, men sen gick det förhållandevis snabbt. Jag sa aj några gånger, sen var det klart. Trots min skräck för gynundersökningar sitter jag här och undrar om jag ska begära en ny ;) Så så illa kan det ju inte ha varit då tänker jag ;)

Cyanea

Äldre 3 Feb 14:19

#5

Det är faktiskt skönt att ha gjort en, för baserat på vad jag hade hört om det oroade jag mig för det ganska mycket ;) Min läkare sa att det gör jätteont på vissa och inte alls på andra, och jag tror att jag är en av dem det gör "jätteont" på. Men så länge som upplevelsen inte är så farlig känns smärtan inte så farlig heller tycker jag. Inte skönt, men ingen fara. Jag tyckte att det var jättehäftigt när hon rörde vid bebisens huvud :D Första beröringen liksom!!!

Jag fick precis ut stora delar av slemproppen, så nu är jag muntrare igen :) Sen stannar det säkert av igen efter det, men varje litet steg framåt känns som en stor vinst just nu :)

Jag hoppas verkligen att du kommer att komma igång innan dess, men förstår vad du menar. Det är skönt att ha slutpunkt på det hela så man inte behöver hoppas på att det händer utan faktiskt vet att det närmar sig slutet.

Jag har varit lugn hela graviditeten fram tills förra veckan. Nu är jag jättenervös. Är beredd på att det kommer vara sjukt jobbigt och göra jätteont, men jag är fortfarande mest orolig för barnet. Och för att bli klippt. Har ingen aning om varför jag är så rädd för just klipp, men det är jag ;)

Du då? Hur känns det, du som gjort det förr? Och vad tycker du om dina tidigare förlossningar? Hemskt eller häftigt?

Cyanea

Äldre 5 Feb 20:41

#13

Gräddnosen skrev 2016-02-03 15:16:32 följande:

Vill du verkligen höra förlossningsberättelser nu innan?

Min första förlossning var en jättejobbig upplevelse för mig. Egentligen var det nog en ganska normal första förlossning (tog 13 timmar från första värken till sonen var ute), men problemet var att jag, som har ett stort kontrollbehov, trodde jag skulle kunna styra och kontrollera själva förloppet mer. Kände att kroppen körde sitt eget race och jag hängde inte med (svårt att förklara tydligare). Värkarna kom väldigt tätt redan från start men jag öppnade mig inte. Var helt slut efter några timmar och tog då EDA vilket inte tog helt och tyvärr gjorde att värkarbetet stannade upp lite. (Ganska vanligt vad jag förstått). Det blev värkstimulerande dropp vilket gjorde värkarna mer intensiva och forcerade. När det var dags för att krysta var jag helt slut. Visade sig då att bebisen inte roterat runt helt utan låg med sk pannbjudning vilket gjorde att det var svårt att få ut honom. Efter ca en timmes krystning var både jag och bebisen medtagna och det blev sugklocka. Jag sprack tyvärr en del vilket var jobbigt efteråt.

Efter den förlossningen var jag väldigt förlossningsrädd och fick gå i Aurora-samtal inför förlossning nr 2. Jättebra! Kände mig mer förberedd andra gången samtidigt som jag paradoxalt visste att jag inte skulle kunna ha total kontroll utan få lita på min kropp och på personalen. Den förlossningen startade med vattenavgång. Värkarna kom inte igång förrän ett dygn senare men när det väl var ett regelbundet värkarbete gick det fort och förlossningen tog 4 timmar inkl 20 min krystfas. Hade ingen smärtlindring förutom lustgas. En toppenförlossning! Visst det gjorde SKITONT men det var kortare förlopp och jag kände att jag trots allt hade kontroll över min smärta.

Tyvärr spökar fortfarande den första förlossningen för när jag nu tänker att det snart är dags igen är det den förlossningen som dyker upp i tankarna. Gör att jag får lite panik. Så himla jobbigt! Försöker intala mig själv att i och med att detta är förlossning nr tre så är ju kroppen förberedd och det kommer antagligen inte bli så utdraget som nummer ett. Men man vet ju aldrig?!

Hoppas jag inte skrämt upp dig nu. Varje förlossning är ju helt unik och det kommer säkert gå hur bra som helst för dig. Du får ju dessutom världens bästa pris för ditt kämpande!

Tack för att du delade med dig :) Haha, ja, jag funkar nog lite baklänges ;) Jag gillar att veta så mycket jag kan innan, det är väl mitt sätt att kontrollera. Jag kommer säkert ångra mig så fort värkarna sätter igång, men för mig är det än så länge inte så skrämmande med varken smärtan eller tröttheten, utan vad som händer med barnet. Nu har du gett mig två berättelser där du verkligen fått kämpa men fått med dig dina fina barn hem, så det lugnar mig :)

Jag förstår helt och fullt att första förlossningen spökar. Har man varit med om något jobbigt är det inte så lätt att släppa det bara för att det gått bra en gång också. Huvudet funkar inte så. Framförallt smärta och panik kommer man ihåg alldeles för länge, så det känns helt naturligt. Men tråkigt, förstås :(

Hur går det för dig? Hur mår du?

Jamas skrev 2016-02-04 17:57:43 följande:

Stort lycka till Cyanea! Har läst vad du skrivit i flera trådar och det är alltid vara lika snälla och stöttande ord. Har förstått att ni också fått kämpa en hel del för det här barnet. Ville därför bara säga att det inte kan gå annat än jättebra mht ditt karmakonto :) Berätta gärna sen!

Stort lycka till också till Gräddnosen :)

Åh, men tack så jättemycket! Vad gulligt av dig :) Jag hoppas att du har rätt, jag ska uppdatera senare :) 50 dagar kvar skrev du, då har du inte så långt kvar du heller!

attlangta01 skrev 2016-02-04 22:04:16 följande:

BF+1 idag, känns dock som BF+38.

En lång resa hit för oss så vill bara ha min bebis i famnen och kunna pusta lite.

Hur hår det för er, är lite intresserad av hur det gått med hinnsvepningarna?

Eller hur! Varje dag är en evighet lång och lite till... Hoppas det snart kommer igång för dig. Det har väl tyvärr bara gått sådär :( Slemproppen har gått och jag upplever att det känns annorlunda (som om jag vore mer öppen, fast det kan jag ju inte veta om det stämmer förstås). Det är intensivare sammandragningar och jag har mer smärta på nätterna. Men det är BF+7 idag och fortfarande ingen bebis.

Jobbigt att du också fått göra en lång resa för att komma hit. Får man lov att fråga hur det kommer sig? Du behöver självklart inte svara om det inte känns bra.

Xandie skrev 2016-02-05 19:19:23 följande:

BF +6 här. Så trött och irriterad på detta nu. Andra barnet, första kom på BF +9. Inga förvärkar alls, nästan inga sammandragningar. Gjorde hinnsvepning på BF +4, resulterade endast i lite molvärk ett par timmar. Dock har slemproppen släppt i omgångar sen dess, så jag håller tummarna.

Ungefär som här då :( Fasen vad trött man blir av att gå över tiden. Håller tummarna för att det snart sätter igång för dig :)

Cyanea

Äldre 6 Feb 08:51

#17

attlangta01 skrev 2016-02-05 21:52:04 följande:

Hej

Det här barnet tog 1,5år att göra, med diverse försök till behandlingar pga pco.

Totalt har jag kämpat mot barnlösheten i ungefär 8år. För tre år sedan fick vi vår underbara son.

Det här är slutet på vår fertilitetsresa, nu orkar jag inte mer. Nu ver jag att det inte blir mer kämpande.

Jag vill bara ha detta lilla mirakel, levande och friskt i mina armar och kunna pusta ut.

Jag var på extra kontroll på SöS idag pga att jag varit orolig större delen av grav. Fick också göra hinnsvepning. Om inget händer under helgen får jag komma tillbaka måndag och eventuellt bli igångsatt. Vet inte hur jag ska göra, hoppas så det sätter igång naturligt under helgen.

Hur mår du psykiskt?

Oj, det låter definitivt som en riktigt tuff och dränerande resa :( Jag är grymt imponerad att du orkat så länge. Underbart att höra att du snart har två små mirakelbarn :) Kan verkligen relatera till att man så gärna vill få hålla miraklet i sin famn och se att det mår bra, det är det jag tänker på dagligen. Märkligt att man kan oroa sig så mycket.

Oj, då har du en del funderande att göra under helgen. Jag håller tummarna för att du slipper igångsättning, men är du för orolig kanske det är det bästa för dig (och därmed även barnet). Se resonerar i alla fall jag. Jag ska prata med läkare på tisdag och kommer nog att kräva hjälp att komma igång, även om det verkligen bär emot att bli igångsatt.

Jag mår riktigt, riktigt kasst om jag ska vara ärlig. Jag trodde aldrig i mina vildaste drömmar att jag skulle må så här dåligt så nära målet vi kämpat för, men det gör jag. Jag gråter mest hela dagarna och är så himla orolig. Som jag föreställt mig det ska det bara vara tråkigt nu, inte tortyr. Men det är väl å andra sidan inte mycket som är som man tror eller tänkt sig. Du då? Hur mår du? Och har något mer hänt över natten?

Gräddnosen skrev 2016-02-05 22:14:47 följande:

Idag var jag hos bm för en kontroll. Trodde ju jag skulle få göra en hinnsvepning men det blev inget med det då det visade sig att vår busiga bebis hade vänt sig och nu låg i säte. Blev lite chockad måste jag erkänna. Blev hänvisad till förlossningen där de skulle göra ett vändningsförsök. Blev en lång och seg väntan där då det tydligen var väldigt många som födde nu så läkare och bm hade fullt upp. Därför tog det sin lilla tid. Vändningsförsöket lyckades i alla fall och gjorde inte speciellt ont. Skicklig läkare! Men då läkaren tyckte att det fanns risk att busiga bebisen vänder sig fel igen så blev jag hemskickad för att sova och ska tillbaka imorgon bitti för att bli igångsatt. Spännande men samtidigt lite nervöst. Är lite orolig för hur värkarbetet kommer bli när man sätts igång. Läkaren sa att jag redan var 2 cm öppen med en mjuk tapp så han trodde att förloppet inte skulle bli alltför utdraget. Hoppas han har rätt. Hur som så verkar det som att det redan imorgon blir en bebis för oss! Så spännande!

Håller verkligen tummarna för att det ska sätta igång för er andra! Plötsligt händer det... :)

MVC sa till mig igår att BM inte får lov att göra hinnsvepningar, kanske var det därför? Men wow, vilket drama! Tur att det gick att vända barnet och det låter ju onekligen som en bra idé att sätta igång medan det ligger rätt ;) Vilken spännande dag!!! Jag håller tummarna för att det blir så behagligt det bara kan vara och att du inom kort ligger där med ditt lilla barn på bröstet :) STORT lycka till!!! Kram på dig!!

Cyanea

Äldre 7 Feb 09:40

#19

Gräddnosen skrev 2016-02-07 07:22:17 följande:

Sent igår kväll, kl 22.34 tittade en liten flicka till sist ut :) Igångsättningen tog tid men när det väl kom igång gick det fort. Var på förlossningen vid 9.00 och blev undersökt av läkaren som konstaterade att jag var 2,5 cm öppen och med mjuk tapp som dock inte var helt utplånad. Bestämdes att jag skulle få prostaglandin oralt i små doser som skulle sätta igång sammandragningar. Fick totalt 5 doser under dagen med ca 2 timmars mellanrum. Efter den tredje dosen började sammandragningarna komma mer regelbundet och kännas lite mer. Obehagligt men gjorde absolut inte ont. Efter den femte dosen som jag fick vid 20-tiden började det komma mer täta, intensiva sammandragningar som jag fick andas mig igenom. Vid 21.15 knäppte det plötsligt till och vattnet gick. Efter det kom värkarna igång rejält. Jag blev flyttade till ett förlossningsrum och fick andas lustgas. Ljuvligt! BM undersökte mig och jag var 4 cm öppen och tappen i stort sett utplånad. Nu kom värkarna tätt och var FRUKTANSVÄRDA. Kändes som någon höll på att dra mig i tur. Efter inte mer än 6-7 värkar kände jag att det tryckte på bakåt, att jag snart behövde krysta. Kallade på bm som undersökte mig till 7 cm öppen. De ville att jag skulle försöka stå emot att krysta. Hur lätt är det? :) Lyckades väl några värkar men sen skrek jag att nu måste jag krysta. Så trots att det var någon cm kvar började jag krysta. Det var hemskt den här gängen. Mina två tidigare gånger har krystvärkarna inte gjort direkt ont utan mest känns bra då de är mer produktiva, men i och med att jag inte var helt öppen var det fruktansvärt. Jag trodde jag skulle dö och skrek i panik. Som tur var så blev det inte så långvarigt utan jag lyckades krysta ut bebisen på några värkar. Vet tyvärr inte hur många det var, eller hur lång tid det tog då jag var så panikslagen. Tror inte det var mer än 15-20 min dock. För 22.34 var hon ute. En liten, välskapt flicka på 3220 g och 50 cm lång. Hon mådde hur bra som helst och började suga på bröstet direkt. Moderkakan ut smidigt på en krystning och jag sprack inget. Mår oförskämt bra nu efteråt förutom att eftervärkarna varit hemska. Har fått både alvedon och diklofenak + två doser morfin. Nu väntar vi på läkarundersökning vid 10.30 och sen hoppas jag vi kan åka hem.

Hoppas nu denna förlossningsberättelse inte skrämt någon. Även om denna förlossning gjorde fruktansvärt ont då jag öppnade mig så snabbt så gick det ju fort och resulterade i världens finaste gåva, en liten dotter. Hoppas att ni andra som väntar snart får ha era guldklimpar i famnen. Ser fram emot att höra era uppdateringar. Lycka till!

Så himla häftigt!!! Jättergrattis vännen!! Tack för att du uppdaterade så snabbt, jag har tänkt jättemycket på dig, så det är underbart att höra att det gick bra :)

Vi var inne igår på Antenatal och Spec. förlossningen. Bebis hade varit väldigt trött sedan kvällen innan och jag är ju en orolig själ, så vi fick göra CTG och därefter ultraljud för säkerhets skull. Allt såg bra ut med undantag för att jag har lite för mycket fostervatten. Tyvärr hade tappen inte kortats mer, kanske var jag lite mer öppen men inget direkt dramatiskt. Hinnsvepningen hade alltså tyvärr inte gjort särskilt stor skillnad.

Läkaren sa då att hon tyckte att vi skulle ta ett beslut, vilket jag verkligen inte väntat mig. Jag trodde att vi bara skulle göra kontroll och bli hemskickade för att vänta ut tiden till läkaren på tisdag, men hon tyckte att vi skulle besluta om igångsättning. Först sa hon att det var upp till mig för att det inte riktigt var solklart vilken lösning som var bäst - att invänta förlossning eller påbörja igångsättning - men när hon skulle lägga fram sina argument hade hon inga fler emot igångsättning än att det kan ta tid. Så i slutänden beslutade hon att det var dags för igångsättning nu, så i eftermiddag kl. 17 ska vi befinna oss på förlossningen. Är det inte löjligt mycket folk där kör vi igång. Jag är skräckslagen och chockad, jag var inte alls förberedd på att det skulle vara dags nu utan helt inställd på att det inte var aktuellt på ännu en vecka. Samtidigt är jag lättad att väntan är över för jag är så himla orolig för mitt lilla mirakel.

Så tro't eller ej - din berättelse lugnade mig. Jag är mest rädd för att det ska ta flera dagar i smärta innan det är över. Förhoppningsvis klarar jag smärtan om den inte är för långvarig och jag får min belöning ganska snart. Tack än en gång för att du delade med dig!

Njut nu av din lilla fina tös <3

Cyanea

Äldre 24 Feb 11:23

#29

Jamas skrev 2016-02-19 11:11:04 följande:

Gissar att du fått träffa er lilla nu? :) Har allt gått bra?

Gräddnosen skrev 2016-02-09 18:04:41 följande:

Cyanea - hoppas att allt gått bra för dig och att du sitter och snusar bebis nu :)

Det har vi ;) Igångsättningen påbörjades på söndagskvällen och prinsessan kom ÄNTLIGEN på tisdagsmorgonen (9/2). Tyvärr fick jag en rejäl blödning, så det tog tid att komma på fötterna igen, men nu mår vi alla bra. Dottern är helt underbar och värd varenda sekund av väntan och mer därtill <3 <3 <3

Hoppas att allt är bra med er också :D

Cyanea

Äldre 26 Feb 10:03

#31

Jamas skrev 2016-02-24 22:03:09 följande:

Underbart!!! :) Stort grattis!! Var blödningen på grund av sugklocka/tång, moderkakan eller något annat? Är löjligt känslig för blod så är lite orolig inför min förlossning (om evigheter - 34 dagar kvar till BF), men du måste så klart inte svara om du inte vill! Glad att du är återställd och återigen, grattis!

Tack så mycket!!

Det var en blödning från livmodern där moderkakan suttit om jag förstod det rätt. Det behövdes tack och lov ingen sugklocka eller tång, däremot fick jag bli klippt. Det var en av de saker jag var mest rädd för inför förlossningen av någon anledning men när det väl var dags bad jag om det själv så fort de föreslagit det. När blödningen kom (det riktigt forsade) brydde jag mig inte ett smack. Jag var inte det minsta rädd, inte ens brydd. Jag var i en helt egen bubbla där varken klipp eller blödning fick plats, utan jag var helt tillfreds.

Jag vill absolut inte skrämma dig - tvärtom. Min upplevelse var att jag var så 100% fokuserad på krystandet och därefter på min dotter att alla saker jag varit rädd för försvann fullständigt. Förhoppningsvis händer det dig också när det väl är dags - att alla rädslor bara försvinner för du inte har tid för dem ;)

Du kommer tveklöst att klara din rörlossning galant :) No worries! Stort lycka till!

Någon mer som passerat BF?

INNEHÅLL