En nittonåring borde ha lärt sig att visa hänsyn till sina medmänniskor. Sen att hon slänger ur sig dumheter som att det inte är ditt hem, får du nog ta med en nypa salt.
Låter som att det är dags att sätta sig ner med familjen och gå igenom vilka gemensamma regler som gäller hemma. För stora och små barn. Och passar de inte så är man gammal nog att flytta hemifrån när man är 20.
Då får de väl i allafall ta upp en eventuell flytt till diskussion med dottern. Vill hon flytta hemifrån så får hon ju också aktivt börja söka eget boende. Och TS + pappan hjälper självklart till med det. Och under tiden hon bor kvar hemma följa de regler som gäller.
Det är inte alls alla unga vuxna som mer än gärna flyttar hemifrån utan trivs alldeles utmärkt med att bete sig som en idiot hemma och förpesta tillvaron för alla andra i familjen. Slippa laga mat, tvätta och plocka undan efter sig, men kräva att få spela musik till midnatt och ha polare hemma jämt och ständigt. Och inte behöver de må dåligt för det inte.
Jag vet inte din erfarenhet av obstinata tonåringar som i perioder vägrar att följa de regler man har i ett hem, men jag skulle också mycket väl ha kunnat tala om för min son att sänker han inte volymen omgående så slänger jag ut skiten genom fönstret. Det ger honom fortfarande inte rätten atty spela musik högt kvällen efter också.
Jag säger inget om att man både som barn (snart vuxen i det här fallet) och vuxen häver ur sig saker i stundens hetta som man sen ångrar, och förhoppningsvis, ber om ursäkt för. Därav mitt råd att ta dotterns uttalande om att ta dotterns "det här är minsann inte ditt hem" med en nypa salt.
Däremot så är det inte ok att inte visa resten av familjen hänsyn om man bor kvar hemma. Under vilka omständigheter det vara månde. Därav rådet att ha ett familjemöte där det diskuteras vilka regler som ska gälla för stora som små barn, och vuxna.
Man behöver inte vara en dålig förälder för att få uppkäftiga barn :)
Men man är en dålig förälder om man inte tar tag i problemet om inte alla i familjen mår bra av situationen. Ni får sätta er ner och prata om vilken stämning ni vill ha hemma. Och inte på ett anklagande sätt gentemot dottern, utan i konstruktiv ton för att ni alla ska må bättre. Jättebra att du låte pappan ta konflikterna, men är inte han hemma så är det ditt ord som gäller. Sen vem som ägde bostaden från början är egalt. Ni bor där på lika villkor du och din man.
Lycka till. Det kan vara otroligt frustrerande med vuxna barn som bor hemma men som fortsätter bete sig som barn...
Å jo. Om jag lever tillsammans med ett barn som inte är mitt, och någon pappa inte är hemma så "nedlåter" jag mig till att säga ifrån. Vårt hus, våra regler. Oavsett vem som är hemma.
Jag skulle bli fruktansvärt upprörd om jag fick veta att mina barn betett sig illa när jag inte är med, och ingen närvarande vuxen har kurage nog att säga till dem.
Ja, självklart håller jag inte med om dotterns beteende, svarade mest bara på just "det är bara att flytta ut grejen". :)
Jag är lyckligtvis en av de som har lägenhet. Under otroligt oturliga omständigheter dock. Lite av min poäng där, var bara en tur i en otroligt otur, skulle fått bo hemma läääänge till annars!
Tror ni det är lätt att skaffa lägenhet i städerna runt omkring då? Min väninna fick en lägenhet i en stad (håla) efter nästan 2.5 år i bostadskö. Sen kanske inte alla har körkort och bil heller så man kan pendla? Nu får ni allt ge er.
Nu tror jag i och för sig inte att en tonåring, ung vuxen, behöver må dåligt för att uppföra sig som TS beskriver att hennes bonusdotter gör. Jag har gått igenom två tonår och även om mina egna aldrig uppförde sig så illa som TS bonusdotter gör, så nog kunde de vara griniga och allmänt jävliga ibland utan att för den skull må dåligt. Och en del av mina vänners ungar har rent ut sagt varit för jävliga som tonåringar. Men tack och lov så verkar de flesta landa på fötterna och bli trevliga unga vuxna :)
Man får ha synpunkter på en hemmavarande vuxna barns beteende. Man har rätt att ställa krav på hur man beter sig om man fortfarande bor hemma. Bor det en individ hemma som är allmänt otrevlig och konstant förpestar tillvaron för övriga familjemedlemmar så får man sätta ner foten. Det finns gränser. Och dottern i det här fallet verkar inte vara den trevligaste att dela hem med. Och det är ingen rättighet att bo hemma som vuxen och kräva att alla andra ska anpassa sig efter ens nycker.
Tror du det är så för alla då eller? Hon är den enda jag känner, (vänner+vänners vänner+gymnasiekompisar) som flyttat hemifrån, om man bortser från de som studerar.