amma eller inte amma?

Jag är evigt tacksam att även min tredje vill amma. Ersättning ser jag som väldigt stressande då man ska komma ihåg ersättning, flaskor, värma vatten till varmt och kallt och få med. Till amningen klarar jag mig med två handdukar då sonen får igång flödet lite väl bra ibland samt kräks en del.

Det som vissa tycker är praktiskt är för andra opraktiskt. Jag har ammat mitt barn och jag hatade det. Speciella kläder som skulle köpas, onda och läckande bröst. Stressad över att inte hitta något bra ställe att sitta på. Att vara en napp. När jag hade ersättning med mig var jag mycket lugnare och tyckte det var så mycket lättare. Bara att blanda och ge istället för att hitta någonstans att sitta och dessutom klä av sig. För mig har amningen gjort att jag inte vill ha fler barn för jag tyckte det var så jobbigt att veta att barnet behövde mig för att få mat. Jag hatade att bli väckt flera gånger varje natt och det ledde till ilska mot min sambo som fick sova. Han var lika mycket förälder som jag, men jag fick göra allt jobb. Jag skulle stått på mig och börjar med ersättning men min sambo är amningsfanatiker och jag var för trött och ledsen för att orka diskutera. Några fler barn blir det i alla fall inte.

Mina barn har ammats och de har alltid blivit mätta. Sonen, nu 6 månader, sover antingen hela natten eller vaknar en gång för att amma och somnar sen igen. Hans viktkurva är belägen nästan 3 kurvor över medel så det går ingen nöd på honom. Då ger jag dessutom oftast bara mjölk från ett bröst vid varje amning.

Amningen gör mig lycklig, jag verkar reagera bra på hormonerna som frigörs vid amningen för jag känner oftast ett lyckorus. Tror barnen känt av att jag mår bra för de ( har) uppskattar verkligen amningsstunderna.

Annars så är det ju praktiskt att kunna amma om det funkar.

TS: Vill även poängtera att amningen ofta gör att man får tillbaka sin vikt snabbare och bidrar till ökat skydd mot bröstcancer.