Vilken tung historia, jag är verkligen ledsen för er skull :( Jag ber i förväg om ursäkt för alldeles för långt inlägg, det är ett handikapp jag har...!
Jag är först och främst SÅ imponerad över att ni orkat försöka så länge som ni gjort. All cred för det. Hoppas att du förstår precis hur stark du är och hur hårt du fått kämpa, det är liksom inte många som klarar det du gjort.
Jag instämmer med Snövits och Lillan15. Du behöver absolut inte ge upp nu, åtminstone inte om det inte är vad du vill. Det finns många fler lösningar som ni ännu inte fått prova, t.ex. IVF. Det tar sin tid det också, men det betyder att du inte behöver ge upp drömmen om ett barn, om det inte är det du vill det vill säga.
För mig tog det tre år att bli gravid, vilket ju inte är någonting jämfört med dig eftersom vi fick mer hjälp tidigare. Vi fick utredning efter ett drygt år av försök och så småningom fick vi beskedet att makens spermier inte klarar jobbet på egen hand. Vi slussades vidare till IVF på en gång och har gjort ett äggplock med fyra återföranden av embryon.
I våras gav jag upp. Helt och hållet. Jag gav upp hoppet om barn och även hoppet om livet. Det gjorde så fruktansvärt ont att ta sig igenom en dag, framförallt eftersom jag kände mig så ensam. Omkring mig lyckades tillsynes vem som helst bli gravid bara genom att bestämma sig för det och alla tips och råd på hur jag skulle bli fertilare bokstavligen åt upp mig. Det verkade aldrig lösa sig. Men det gjorde det tillslut.
Det är några grejer som gjorde att jag ändå klarade mig en stund till när det var som värst. Kanske hjälper det inte dig alls, kanske är det saker du redan gör, men jag skriver dem i alla fall för säkerhets skull.
-Du måste inte känna glädje för andras graviditeter. Det har ingenting med missunnsamhet att göra, utan bara att det är svårt att behöva se det man själv kämpar så desperat hårt för utan att nå, framförallt när de dessutom säger att det var så lätt. Det är hånande, även om det självklart aldrig menas på något ont sätt alls. De förstår inte bättre, men det innebär inte att du behöver känna dig ok med det.
-Tillåt dig att känna det du känner. Du genomgår en enorm livskris som är svår att förstå för den som själv inte behövt smaka på den. Det gör fruktansvärt ont att inte kunna få barn, och det måste andra förstå. Du har all rätt i världen att sörja. Var inte stark för att det är vad som förväntas av dig, utan ta itu med det jobbiga när det dyker upp (som nu).
-Prioritera dig själv och ditt mående, även om det är svårt. Blir det för tungt med människor omkring dig som inte förstår att du mår dåligt eller bara "råkar" vara gravida - utsätt dig inte för det. Kanske behöver du pausa kontakten med dessa människor en period. Det är jättejobbigt att behöva göra så, men ibland besparar det dig så mycket lidande att det är värt det flera gånger om.
-Fokusera på annat viktigt i livet. Barn vet du inte när det kommer och det är jobbigt att leva för något som dröjer eller kanske inte kommer. Begrav dig i jobb, din hobby, vänner, ja vad som helst.
-Ta hand om er relation. Din partner är den viktigaste personen i ditt liv just nu, för han är kanske den som förstår bäst. Det är lätt att glida ifrån varandra när det gör för ont, så försök att göra roliga saker tillsammans och förälska er igen. Prata med varandra och var öppna med hur ni båda mår i situationen, och bli inte ledsen när ni råkar befinna er på olika ställen. Vissa perioder har den ena det lättare samtidigt som den andra har det svårt, men kanske är det lättare att stötta varandra just då, när inte båda behöver tröst?
Och framförallt:
Sluta inte hoppas. Det gör ont att hoppas när det hoppet går i kras gång på gång. Man tror varje gång att man inte kommer ta sig på fötter igen, men det gör man. Det farliga är att sluta hoppas. Jag gav upp mitt liv för att hoppet tog slut. Jag trodde att det skulle skydda mig från att bli ledsen igen, men vad är en människa utan hopp? Det var inte värt det, inte för mig i alla fall. Att leva i en tuff vardag när man inte ens hoppas på att den kommer bli bättre, vad har man då att kämpa för?
Tre år av försök, tre misslyckade återföranden av embryo med IVF varav ett missfall. Sen kom hon. Det enda lilla embryo som hade kraft nog att klara sig, ett ägg som befruktats med hjälp av mikroinjektion (ICSI), som klarat 8 månader i frysen och att odlas utanför min kropp i 5 dygn. En liten mikroskopisk prick som sattes in i livmodern. Mot vad som kändes som alla odds blev hon till. Hon är beräknad om bara 9 dagar och jag längtar så jag dör. När jag såg henne på skärmen vid ultraljudet... när jag såg mitt lilla mirakel - då förstod jag varför jag fått vänta så länge. Jag förstod all smärta och allt vi behövt gå igenom de här åren. Hade vi inte gått precis den väg vi gått hade vi aldrig fått henne, och vad hade världen betytt utan henne?
Förhoppningsvis är det dit du är påväg också. Att all din smärta ska få betydelse och mening. Och mot ditt lilla barn. Vill du inte ge upp - ge inte upp. Man vet aldrig vilken dag som blir vändpunkten, men det är väldigt sannolikt att du har den punkten framför dig för de allra flesta lyckas förr eller senare när man får hjälp. En torsdag i maj förra året VISSTE jag att det var hopplöst. Inget barn för mig, bevisligen. Det kom blod, så jag förstod att IVF-försöket misslyckats. På kvällen kissade jag på stickan för att bekräfta min personliga tragedi, för att få börja bryta ihop och sörja. Men istället kom det starkaste plus jag sett i mitt liv, och allt förändrades. Så plötsligt händer det. Ena minuten är livet nattsvart, nästa kan allt vara tvärtom. Idag lever du i fullkomlig ovisshet om det kommer att hända dig, men det mesta talar för att du är på väg mot din vändpunkt där du svart på vitt (eller kanske blått på vitt) får bekräftat att det visst går.
Ursäkta igen för alldeles för långt inlägg. Jag vill i alldeles för många ord säga att jag förstår dig och varit där du är på sätt och vis, och att du inte är ensam. Aldrig ensam. Vi är många, fast osynliga och tysta. Jag önskar dig all lycka, hoppas att det snart går mot bättre tider.
